Hortulus tid är nu. Det märks på fåglarnas uppskruvade tonläge, på magnolian som plötsligt har gått från blygsam knopp till vit explosion som tvingar människor att stanna upp och beundra den.

I Susann Wilhelmssons Hortulus, hennes örtagård, fångas just detta tonläge, detta tillstånd som vi nu befinner oss i, i början av maj. Där grönskan gör det till en nödvändighet för människor att bli mer närvarande. Där det blir en nödvändighet att kommunicera och känna efter, men också att visa ett slags vördnad för den natur vi en gång har gjort våld på. Det är både vackert och hoppingivande:

stumt tal
kittlar mina fötter
brus genom gräs
växtlighetens vara viner inar nynnar om
allt jag någonsin önskat: tillit

Det är doftminnen och ”aerosola substanser” som skapar en plats att återfödas på, där känslor utan ursäkter väcks i symbios med den vaknande grönskan.

livmoderhalsmunnens tysta anslag: nu finns det ingen återvändo
obönhörligt rätar kommandot ut sig i kroppen
stjälkens famlande efter luft slår ut i den tunga jorden

Nu kommer jag

Naturen får hjärtan att bli hjärtan igen. Och kropp att bli kropp. Inga konstigheter egentligen, men i Susann Wilhelmssons diktning blir det mer komplext än så. Smärtorna ekar också här, men mildras på samma gång.

Bäst är Hortulus när Wilhelmsson använder språket för att bryta av med det självklara och mänskliga, som i citatet ovan, där den avslutande frasen på samma gång är rimlig och oväntad. Andra gånger understryks dikterna med kursiverade rader som blir för förklarande och förtar en del av den mystik som Wilhelmsson har byggt upp i sina dikter.

Så småningom framträder ett Du som tilltalas i Hortulus. Men det är ett Du som förblir ganska dunkelt. I stället ligger fokus på samtalet mellan samlingens jag och du. ”detta är ett tal/ som talar om något annat” skriver Wilhelmsson och kanske är det naturen som har framkallat detta tal. Kanske är det ett fredssamtal, eller åtminstone ett försök till förståelse som har tvingats upp till ytan.

Möjligen är samtalet inte färdigt, men det finns åtminstone en tacksamhet kring att det har fått äga rum i denna dikt. Det går alltid att komma tillbaka örtagården, så länge den vårdas.