Johan Beck-Friis: Möjligheten (Åhlén och Åkerlunds förlags A.-B., Stockholm 1921).
Så här inleds den: ”Högt uppe bland bergen ligger en liten stad. Ett fritt och härdat släkte bor där. Århundradens kamp med naturens makter i de karga bergen har gjort invånarne sunda och kraftiga. Tunga later ha de, men raka ryggar och hjärtan av guld. Sin frihet och sina berg älska de högre än allt. Men detta folk är ej längre ensamt i sin stad. Under loppet av några årtionden har av den obetydliga lilla bergsstaden blivit en internationell, över hela världen känd plats. Här samlas sjuka från alla länder, av alla religioner, språk och samhällsklasser för att med den livgivande solens och den rena bergsluftens hjälp söka återvinna hälsa och krafter. Det är till denna lilla plats de fly, då de små bacillerna angripit och hota att göra sig till herrar i deras bröst. Fulla av hopp resa de hit för att återskänkas till livet eller – för att dö.”
Sanatorieromaner är en genre i sig, trots sitt ämne paradoxalt livskraftig. Mest bekant är förstås Thomas Manns Der Zauberberg från 1927 (han hade börjat på den redan 1913) och som fick den lyckade titeln Bergtagen när Karin Boye försvenskade den två år senare (fast man ska nog helst läsa den i Ulrika Wallenströms nyöversättning som kom för tio år sedan). Den romanen borde varit grunden för Nobelpriset till Mann 1929, men den var för nyskapande för priskommittén (särskilt Fredrik Böök var kritisk) som i stället hade många positiva ord om hans ungdomsverk Buddenbrooks, den mera traditionella familjekrönikan om ett handelshus uppgång och fall i Lübeck. I Bergtagen tar sig ynglingen Hans Castorp upp till ett högfjällssanatorium för att kurera sin envisa hosta. Han är inställd på att stanna några veckor – det blir till sex år, fyllda med många djuplodande diskussioner. På sista sidan drar han ut i första världskriget.
Också på svenska finns åtskilliga romaner om folk drabbade av lungsot, och hur de i bästa fall kunde kureras på sanatorier – ett sent exempel är Torgny Lundgrens Pölsan. Två författare som hade egna erfarenheter av tuberkulos och sanatorievistelser var Sven Stolpe vars I dödens väntrum (1930) blev mycket läst och som filmades, och Olof Lagercrantz vars enda roman Trudi (1939, den är inte särskilt lyckad) drog nytta av vad han själv tagit sig igenom, som lungsiktig. Den roman som mest ingående skildrar plågsamma behandlingar är engelsk, A.E. Ellis (pseudonym för Derek Lindsay) The Rack från 1958 (på svenska tre år senare som Sträckbänken) som bitvis är en ohygglig läsning.
Johan Beck-Friis som var född 1890 och dog 1969 var snabb: tjugotvå år gammal var han redan jur.kand. och civilekonom, och började sin karriär som diplomat, med placeringar bland annat i Washington och Shanghai där han var generalkonsul och chargé d´affaires och blev envoyé. Han blev sändebud hos norska regeringen i Oslo, delvis under den tyska ockupationen, därefter under kriget i Lissabon och London, och efter befrielsen 1945 åter i Oslo, som man kan läsa sig till i den korta sammanfattningen om honom på Wikipedia där också hans bedövande stora mängd svenska och utländska utmärkelser och ordnar är listade. Intressantast är noteringen att flera av hans rapporter från andra världskriget finns publicerade i de svenska vitböckerna. De är säkert välskrivna.
Det märks att Möjligheten är skriven av en mycket ung man, av god uppfostran, diplomatisk och full av decorum. Det är en underhållande historia om Erik (hans efternamn får vi aldrig veta) som alltså ska bi frisk av luften i Alperna. Inte heller är orten specificerad där Alpsanatoriet finns. Den gamle erfarne överläkaren Geheimerådet träder tillbaka, i hans ställe kommer en yngre kommersiellt inriktad efterträdare som inte upprätthåller samma välvilligt strikta disciplin men är bra på att hålla kvar de lönsamma patienterna i det längsta. Det blir mycket spring i rummen på nätterna, med ett ständigt memento mori: ”Men de, som voro här uppe blott för att roa sig, fortsatte att dansa och sjunga, att äta goda middagar och flirta, allt under det att de giriga, svarta fingrarna kommo allt närmare. Då den fruktade rödakorsvagnen i sena natten med sina sjuka passagerare for genom den lilla staden, strömmade glänsande ljusstrålar ut från de stora hotellen liksom för att hälsa och vinka åt vagnen, som långsamt och försiktigt fann sin väg genom de mörka gatorna. Glada skratt och glasens klirrande kunde höras. Och hånande vyssjade den bullrande dansmusiken de nöjeslystna människornas fruktan till vällustig sömn.” Karlfeldts harmsna ”Du dansar, bleka ungdom” kom först sex år senare, i Hösthorn.
Vår hjälte och hans närmsta kamrater i olyckan hör inte till de utlevande rumlarna. De är mera benägna för stillsamma diskussioner även om deras samtal är trivialt vardagliga i jämförelse med de esoteriska utläggningarna i Bergtagen. Någon Settembrini eller Nafta finns inte i kretsen kring Erik som inte för samma djuplodande filosofiska samtal som Hans Castorp och hans kumpaner (och man besparas Thomas Manns många sidor på franska). Erik förälskar sig i hustrun till en medpatient som lägligt verkar avlida på slutsidan. Kanske var den romantiska intrigen en eftergift år förlaget som var mest känt som leverantör av pålitligt underhållande romaner (fast det var nog mera veckotidningarna som gjorde att Erik Åkerlund kunde hålla sig med Rolls Royce och C G Pettersson-båtar).
Men flera gånger blixtrar det till i romanen, bland annat på några intensiva sidor om snöskred och laviner som författaren mycket väl kan ha bevittnat på plats, och sidorna om bergsbestigning och skidåkning är lockande lyriska: ”Sedan följde nedfärden! Timme efter timme i svindlande fart. Man glömde att man var människa.” Föhn-vinden är däremot avskräckande. På några få ställen slår skånskan igenom i stavning och ordval (Börringe strax söder om Sturup var och är kanske fortfarande bebott av släkten Beck-Friis; en medlem i klanen gifte sig med Olof Palme). Ett par välkända citat är välplacerade: Wallins Graven allt förliker, Goethes Wanderers Nachtlied. På slutet tror Erik att han ska gå bort i lungsot eller spanska sjukan, men det är en sprucken blindtarm som han efter en pärs återhämtar sig från. Slutraderna är försiktigt optimistiska, som om fortsättning skulle följa. Men Möjligheten blev den enda roman som Johan Beck-Friis skrev. Han hade gärna fått fortsätta, men han tyckte väl att detta ungdomliga divertissement kunde räcka när det fanns allvarsammare händelser att skriva rapporter till UD om.
Mitt exemplar av boken är nog på gränsen till sällsynt, eller bortom den. Bara en knapp handfull finns att låna via Libris. Det har sin särskilda historia. Det är ett vackert privatbundet halvfranskt band, enligt en diskret stämpel utfört av firman Bonneau, med adress 221, Rue St Honoré (i Paris där författaren fanns under utgivningsåret). Den kraftfulla dedikationen i svart bläck är också den intressant: ”Herr Legationssekreteraren Joen Lagerberg från tillgivne förf.” Om Lagerberg (1888-1975) finns mycket mer att läsa än om Johan Beck-Friis, både på Wikipedia och i hans självbiografiska I stället för memoirer från 1968. En av hans båda adoptivdöttrar är litteraturkritikern Madeleine, länge gift med Lars Gustafsson. 1919 var han andre legationssekreterare i Paris, året därpå förste på legationen i Washington D.C., och var åter i Paris 1923. Sedan följde en mängd internationella placeringar: Peking, Prag, Warszawa, Madrid, Rom, Haag… Han hade säkert inte tid att skriva romaner – märkligt att den nog lika upptagne Johan Beck-Friis hann med det.
Ivo Holmqvist