J.A.G. Acke: Osannolika historier (Albert Bonniers förlag, 1919).
”I Paris förnämsta salar/ värsta busen franska talar” – versen hör till de kändaste i Pyttans A-B och C-D bok som första gången kom 1896. Den har tryckts om regelbundet sedan dess. Denna rimbok för vuxna kom till som en kvintetts samarbete: Birger Mörner, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, J.A.G. Acke och Albert Engström som var den som illustrerade det hela. Hans teckning till den versen är suverän, på en slubbig koling framför en elegant parisiska. Pyttan, Mörners då två år gamla dotter Marianne, var den gången alltför oskyldig för de flesta verser, som denna: ”Mormor kallar man den mamma/ vilkens dotter gjort det samma”. Det tog bokens trycka tillägnan hänsyn till: ”Högvälborna Stiftsjungfrun M.M. att överlämnas på hennes 25:e födelsedag”.
Litteraturbanken har sett till att man kan läsa den på nätet. Där finns också en hel rad av vår ängsliga tids indignerade protester mot bokens numera förgripliga åsikter om främmande folk (som under bokstaven E: ”Endast kaffern, Pyttan lill/ kissar var och när han vill.”). Må så vara. Att de fem hade roligt när den kom till kan man se i en av de Osannolika historier som konstnären Johan Axel Gabriel Acke samlade i bok, med förordet daterat 1 december 1919. Dem hann hans gode vän Carl Larsson inte läsa eller beundra illustrationerna i, han dog tidigt det året. Boken är inte oåtkomlig, den kom snabbt i flera upplagor, och 1984 kom ett nytryck där fem planscher i färg dock saknas.
1904 hade han ändrat sitt anderssonska efternamn till Acke. Han gifte sig med Eva, dotter till den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius som han illustrerade en del sagor åt, i Läsning för barn (allt av Topelius finns snart på nätet, tack vare Svenska Litteratursällskapet i Finland, också barnläsningen). Paret flyttade in i två hus som de byggde om så fint att båda blivit minnesbyggnadsmärkta, Villa Akleja i Vaxholm och Villa Torsvi på Torö nära Nynäshamn. Acke var en skicklig porträttmålare, av svärfadern, av Karlfeldt och av Heidenstam vid strandkanten framför hav och moln, iförd karolinerhatt. Hans stora jugendmålning Skogstemplet från 1900 finns på Thielska galleriet. En del nakenstudier kan påminna om kollegan Eugene Janssons (för sin blåtonade färgskala ibland kallad Fotogen Jansson).
Johnsonrederiet såg generöst till att Acke kom med på en transatlantisk resa till Rio sommaren 1912 som blev inspirerande för honom (Rederi Nordstjernan gav ut en bok om det 1974). Lika givmilda och kloka var de skeppslinjer som senare lät två författare komma med på liknande kryssningar i exotiska vatten, Frank Heller och Fritiof Nilsson Piraten. Det satte skriftliga spår, och det var väl också avsikten.
J.A.G. Acke var mångsidig. Bland mycket annat åstadkom han de första åren på 1920-talet reliefer i marmorstuckteknik i Stockholms Stadshus. Där assisterade Yngve Berg honom. Efter Ackes plötsliga död – han avled i en hjärtinfarkt framför sitt staffli 1924 – skrev Berg uppskattande om honom i Ord och Bild 1925: ”Ackes sätt att arbeta var ytterst karakteristiskt. När han fick en idé satte han den genast i verket utan tvekan och funderande. ´Man skall aldrig tänka´, brukade han säga. ´Det göra bara obegåvade människor.´ […] Trots sitt uttalade förakt för det systematiska tänkandet hade Acke funderat en hel del över livet och konsten, och han hade sina egna mycket självständiga idéer om allt. Alldeles som han i sin konst gav allting ur sin egen fantasis synvinkel uppfattade han hela tillvaron subjektivt och fantastiskt och såg endast det han ville se.”
Eva och J.A.G. Acke bodde långa tider på Åland, och de flesta av de arton osannolika historierna har marina inslag, med många båtar och mycket segling, och milsvida skridskoturer över fruset hav på vintern. Under en av dem går han ner sig i en vak men lyckas simma en lång sträcka under isen innan han kan ta sig upp, ett minne som han skildrar som vore det en fantastisk episod han unnar andra att uppleva (den som sett Det stora blå, Luc Bessons storartade film från 1988 om dykarna som är besatta av havsdjupen kan förstå Ackes fascination). Ett par inledande historier drar beväringsminnen utan att det blir tråkigt, annat handlar om hur man målar teaterkulisser på Åland med god förtjänst, och hur han seglar från ö till ö med en allt tommare mage när alla sommarbor har flyttat tillbaka till Stockholm.
På en rolig färglagd plansch tramsar sig två glada gamänger i vattnet medan två andra i bakgrunden storögt iakttar upptåget. Man tycker sig känna igen det hela. Jodå, det är samma happening som satt spår i litteraturhistorien och fotokonsten, den 29 juli 1896 då Verner von Heidenstam gifte om sig med Olga Wiberg på Blå Jungfrun, ön långt ute i Kalmarsund. Fotot på Heidenstam och den överviktige Fröding som nakna havsgudar med tång i håret hör till de kända. Hustrurna samt Frödings syster Cecilia förevigades med mer kläder på sig. Männen tävlade också i att skicka ut brickor med snaps och öl i vattnet. Det gick inte så bra, spriten blev utspädd och ölet smakade salt havsvatten.
Så få man veta hur ”A.B.C-boken diktas” samma år, av paren Mörner, Acke, Engström, Heidenstam, och Cecilia Fröding och hennes bror (om honom skrev hon vackert i en liten bok som kom postumt, Och minns du Ali Baba): ”Bigges lilla flicka ”Pyttan” var 1 år gammal. Vi tyckte att hennes första undervisning borde säkerställas genom en lämplig A.B.C.-bok författad av farbröderna, och vi gingo i bästa humör till verket. Bokstäverna delades ut. Var och en skulle ha sitt diktarområde, men nästan alltid hittade man de bästa möjligheterna på en annans lott och hjälpsamheten blev därför stor. Diktandet pågick ivrigast under vandringarna i Sandhamnsskogen, där vi oupphörligt korsade varandra på de otaliga småstigarna i ljungen. Ingen ville egentligen heller dikta tyst och ostörd, alla ville ha skrattarna på sin sida.” Jag kan tänka mig att teknologernas kvickheter i de olika årgångarna av Gåsblandaren kom till på liknande vis.
Ett kapitel beskriver en seglats med Anders Zorn ombord på hans Mejt som är noga med hur man ska röka en cigarett till havs, också när någon råkat falla överbord och halats upp dyvåt. Andra sidor drar skrönor om braxar och om bivråksungar i dragkamp om en elastisk mask, om ormar, ilskna tjurar och en katt som länge är försvunnen: ”I 17 dygn hade Mollimoll suttit instängd i en ryssja långt från gården och blev befriad när fiskaren äntligen en dag kom dit för att taga hem sina don. I ryssjan hade det inte vankats andra livsmedel än åskregn och möjligen någon gräshoppa. Undra inte på att man knappast såg något annat av katten än ögonen.”
Likadant är det med de hungerhallucinationer som Acke drabbas av när han seglar från ö till ö utan att hitta någon proviant: han vet vad de andra som samlats på Utö värdshus vräker i sig: ”sardiner, rökt ål, nubben n:r 1, n:r 2. Hasse Z, Schwab, Falk, Kalle Wåhlin, Pauli, Fraenkel! De ha det bra, de. Nu ta de Madeira till jordgubbarna och whiskygrogg sedan, och här ska jag sitta solo med en flaska vatten! […] Middagen var fin, ja så fin, att man knappt behöver peta sig i tänderna efter den. Jävlar, nu är jag arg!”
(Ett antal exemplar av rimboken finns att köpa på Bokbörsen, de flesta till fantasipriser från förhoppningsfulla säljare. Färre finns av de osannolika historierna).
Ivo Holmqvist