Dagmar Edqvist: Andra äktenskapet (Bonniers, 1939).

När de går, är det slut med romantiken kring studentexamen, tänkte Herbert. Min egen generation är för nykter, vi vet alltför väl, att den vita mössan inte längre är symbolen för en intellektuell elit – om den någonsin varit det.

Som man märker är detta en inte alldeles dagsaktuell reflexion i dessa yttersta tider när svenska elevers prestationer kanat katastrofalt ner mot botten i alla Pisa-jämförelser. Studentexamen i den gamla formen, med muntliga förhör där censorer kunde underkänna abiturienterna, avskaffades 1968. Dessförinnan satte den många spår både på film – Ingmar Bergmans Hets från 1944 fångar på ett kusligt sätt ångesten inför studenten – och i litteraturen. Den klassiska skildringen är förstås Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, om värdshusvärden, rävröd i håret och med en räv bakom örat, som har ambitionen att se sin gosse klara mogenhetsexamen och därmed göra social karriär (samma idé driver snörmakarn Lekholm hos Gustav Hellström). Han är nära att lyckas med sin överdådiga mutlunch för läroverkets kollegium och de tillresta censorerna. Men det hela går över styr, den svenska ämbetskåren är ju obesticklig. Och i Flickan i frack skildrar han en feministisk inbrytning på manliga domäner, också det i samband med studentexamen.

Nyckelromanerna om de högre allmänna läroverken, en term som numera är alldeles obsolet, är inte få. En sådan är Berit Spongs Sjövinkel som det brukar finnas många vällästa exemplar av i återvinningsaffärerna i Strängnäs, av förståeligt skäl. I fiktiv förklädnad kommenterar den intrigerandet som Berit Spongs make utsattes för som rektor för gymnasiet där. Sentida efterföljare på liknande poster i den staden har inte svårt att känna igen kabalerna. Författare till nyckelromaner som håller sig närgånget till en identifierbar verklighet gör klokt i att vänta med att ge ut boken tills de bytt arbetsplats. Så var det med Lise Drougges Lektor Viktoria som vann ett pris i en tävling om bästa tjänstemannaroman. Den boken kom ut först när hon lämnat sin tjänst vid läroverket i Eslöv och blivit metodiklektor på lärarhögskolan i Malmö. Om den boken och lärarporträtten i den surrades det en hel del i den mellanskånska småstaden – på glasfönstren i aulan på läroverket det handlar om finns ett par bikupor. Romanen var till delar träffsäker, men den var inte alltigenom sympatisk.

Länge har jag haft på hyllan en bok som jag först nu kommit mig för att läsa, den som citatet ovan återfinns i. Dagmar Edqvists Andra äktenskapet från 1939 är bitvis en skolroman men mycket mer än så. Den diskuterar och analyserar manliga mönster och kvinnliga, attityder till föräldraskap och barnlöshet, inskränkta normer, revolter och frigörelse – och äktenskap. Om Dagmar Edqvist (1903-2000) står märkligt nog ingenting i Erik Hjalmar Linders monumentala Sex decennier av 1900-talet där annars det mesta är förtecknat och summerat (Berit Spongs Sjövinkel ägnas dock bara en avfärdande rad). Nationalencyklopedin är erkännsam inför hennes mycket omfattande och mångsidiga författarskap: ”E. har skrivit eleganta och kultiverat underhållande romaner, som främst varit inriktade på samlevnadsproblem (—) Romanerna har vunnit en stor läsekrets och översatts till många språk.” Sammanfattningen på de rader jag uteslutit är koncis och bra, fast kort.

Inte ens i Nordisk kvinnolitteraturhistoria ägnar man henne särskilt stor plats. Det är lite snålt, både med tanke på att hon diskuterade aktuella frågor med häftigt engagemang och att hon fick en mycket stor och trogen läsekrets. Många av hennes böcker kom i flera nytryck. Den jag just läst trycktes om tio år efter originalet i Bokklubben Svalan, i en stor upplaga att döma av alla exemplar som finns att få på nätet, och så togs den med 1958 i Bonnierbiblioteket som genomgående valde ut böcker med långvarig livskraft. En del avsnitt i Andra äktenskapet har åldrats, de flesta dock med behag, men det är förstås möjligt att ett nytryck inte skulle finna en förläggare nu när man inte längre tilltror dagens läsare om att förstå att böcker är skrivna utifrån sin tid och inte idag och att allt inte nödvändigtvis behöver anpassas till det allra senaste ängsligt politiskt korrekta modet.

Hursomhelst, detta är handlingen i kort sammandrag: Herbert Roest, läroverksadjunkt i biologi, är gift med Elin som har högre sociala ambitioner än han (hon är inte välvilligt skildrad). Han lämnar henne och sina två flickor och gifter om sig med Brita, en socialassistent med rymligt hjärta för både honom och samhällets olycksbarn. Till de senare hör Gisela, den tredje kvinnan kring Roest, en tonåring i högsta ring som under en skolutflykt ertappas (om nu det är rätta ordet, kanske är det hela mycket oskyldigt) i en mörk lada med en manlig skolkamrat. Man kommer på dem, och småstadens alla konservativa krafter blir våldsamt upprörda. Skandalen och den sociala utstötningen drabbar Gisela och får följder för Herbert Roest – som ansvarig under utflykten borde han ha slagit larm men gör det inte, och alla rättrådiga faller över honom.

Gisela får efter några taskiga år sin revansch. Hennes debutroman gör lycka och översätts till franska, och vägen tycks ligga öppen för fortsatt framgång (man förstår att det rör sig om en nyckelroman). Hon tror sig förälskad i sin lärare, men Herbert övertygar henne om att det är i sin förälskelse hon är förälskad, inte i honom. Därmed blir det inget tredje äktenskap för honom fast det knakat även i det andra, trots den tåliga och kloka Brita. Alla äktenskapliga konflikter är trovärdigt skildrade även om man kan tycka att den till tider lätt velige biologiadjunkten kunde skärpa sig och ta sig själv i kragen emellanåt och även om första hustrun Elin mest är en elak vrångbild av en frustrerad kvinna med alltför nakna sociala hävdelsebehov.

Episoden som sätter igång hela karusellen – de båda gymnasisterna i den mörka ladan – är hopplöst passerad. Redan när Svalan-upplagan kom var den konflikten säkert i mossigaste laget, och turbulensen kring studentexamen, förhören och alla riterna som kringgärdade dem hör också till det förflutna. Som framgår av citatet har Herbert Roest svårt för den punschpatriotiska studentromantiken, den som gör sig bred ännu hos Hjalmar Bergman och som rekonstrueras så trovärdigt i en förbiskymtande episod i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.

Också i fråga om en annan sak är Andra äktenskapet antikverad men kan läsas som socialhistoria. Socialassistenten Brita (i boken har hon titeln barnavårdsman) som kommer att bli Herberts andra hustru riskerar att sägas upp från sitt arbete om hon gifter sig. Nu löser det sig, kommunalpamparna låter övertala sig att göra ett undantag (det sägs i romanen att sådana regler finns bara i tre svenska städer varav denna småstad alltså är en). Det kan tyckas helt barockt att ett sådant regelverk fanns ännu 1939 men det är förstås en historisk sanning. Det är inte så många generationer sedan som utbildade små- och folskolelärarinnor tvangs lämna sin tjänst om de gifte sig. De blev ju försörjda av sin man, och de fanns andra som behövde deras inkomst. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess…

Ivo Holmqvist