Katarina Brendel: Atomskymning (Folket i Bilds förlag, 1953).
Länge fanns hemma en bok med ett sällsamt omslag som hade ritats av Stig Södersten, med ett skulpturalt huvud av en vacker kvinna utan hår. Mest liknande det en marmorsval skulptur, egyptiskt elegant. Boken hade nog hamnat på stringbokhyllan 1953, samma år som den kom ut, men det är först nu efter snart sjuttio år som jag läst den. Många andra gjorde det säkert genast, inte minst på grund av den tidsanpassade titeln. Den fick dessutom en väldig spridning, som framgår av några rader på titelbladets baksida: ”I Folket i Bilds romanpristävlan 1952 erhöll denna bok första pris. Den har tryckts i 80 000 exemplar och är oavkortad.” (Boken hade blivit bättre om en erfaren förlagsredaktör klippt bort en tredjedel och koncentrerat handlingen, den är spretig).
En konstnär ger sig iväg till landet Menehat i ett försök att få veta vad som hände hans nu försvunna mor. Om det får han inget veta, men han upplever mycket annat, mycket av det bortom det gräsligas gräns. Redan författarens förord hamrar in att detta är en djupt dystopisk roman, med ett budskap: ”först och främst är det självbevarelsedriften jag vädjar till […] Även om du är trött och säger: det gör detsamma om jag överlever eller ej, tänk då åtminstone på det sätt du och ditt barn skulle kunna dö! Det är väl det allra minsta man bör unna sig: en fredlig och smärtfri död.[…] titta på staden Menehats krigskrymplingar och de efterföljande generationernas mutationskrymplingar – och du kommer aldrig att välja eller ens tillåta en sådan framtid. Än så länge och lyckligtvis är det frågan om ett alternativ, att välja mellan två möjligheter. Föreställ dig ett Menehat förstorat, ett jordklotets Menehat – inför detta kan ingen människa välja krigets väg, det förbjuder självbevarelsedriften.”
Det märks på många sidor att boken är skriven få år efter atombomsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki. Det mörknar över himlen ju längre tågresan varar. Ingen sol lyser längre över Menehat, och växtligheten är förkrympt. De flesta stadsbor som konstnären möter är krymplingar, många av dem födda med grava missbildningar. Man planerar att låta honom skissera nya ansikten inför kirurgiska ingrepp: ”du ska ju teckna av patienterna! Det kom vi ju överens om. Du ska teckna dom förefintliga lemmarna och organen och göra utkast till dom ej förefintliga och anteckna deras mått.” (Om just det finns en mycket bättre roman, den del av Pat Barkers Regeneration-trilogi som med stor sakkunskap skildrar en legendarisk kirurgs rekonstruktion på ett sjukhus i London av överlevande soldaters förstörda ansikten, under åren efter första världskriget).
Händelseförloppet i Atomskymning är enkelt: konstnären förälskar sig i flera kvinnor och tänker dröja sig kvar, men till slut lämnar han den förgiftade staden i tid innan den utplånas i ett stort bombanfall: ”Inte ens kvarlevorna av staden finns nu kvar” – Menehat är sin tids Tjernobyl.
En av konstnärens kumpaner som av medkänsla förser den missbildade stadsbefolkningen med sprit visar sig ha ett förflutet som stridspilot. Han är den som ”släppt ner helvetessvampen”, och han ser till att både han och en grupp högt uppsatta kolleger omkommer, som straff. En av dem som flög Enola Gay, B-29an som fällde atombomberna över Japan i augusti 1945 begick visserligen inte självmord, men han fick vårdas på mentalsjukhus. Vad de dessförinnan kan ha upplevt högt ovan jord rekonstrueras i romanen: ”Tänk er att sitta i ett flygplan och se på nån bombskräll uppifrån. Det måste vara en makalös upplevelse […] ett blågrönt sken upplyste hela himlavalvet, att det blev fem explosionsvågor, att en jättelik pelare av purpurfärgad eld steg mot skyn med enorm hastighet. Det var inte längre rök eller damm eller ens eld, det var ett levande ting av ett helt nytt slag! I botten blev pelaren brun, i mitten bärnstensfärgad och i toppen vit. Sen sköt en jättelik svamp fram, den var ännu mera full av liv än pelaren, den sjöd och kokade i gräddfärgat skum.”
Romanen snuddar vid ett att annat ämne som långt om länge hade börjat dämpas i den svenska debatten när boken skrevs: ”Enligt rikets lagar får bara sinnessjuka och sinnesslöa tvångssteriliseras, men myndigheterna vill att alla invånare i Menehat blir det, därför ska de ansöka om sterilisering!” Som i Orwells 1984 finns en fiendebefolkning som mest tjänar som hatobjekt, madjarerna. Officerarna raljerat om det mest effektiva sättet att utplåna mänskligheten: med kemiska stridsmedel. Också det har en oroväckande aktuell klang: ”Därmed menas spridning av människoepidemier, pest, kolera, tyfus som djurepidemier, mjältbrand, svamp. rabies och så vidare.[…] Man kan avfolka hela länder, och sen sätta sig i besittning av dom utan kamp och möda!”
Flera sidor är ordentligt obehagliga, bland annat episod med läderartade lampskärmar vars mönster ser ut som tatueringar – och är det. ”Vi vet att läkarna utanför anser oss som värdelösa varelser, knappast viktigare än djur. Dom tror sig därför ha rättighet att experimentera med oss.” Och en dödslukt stiger upp ur masugnarnas skorstenar: ”Om man inte längre kan känna höets doft, behöver man stanken från masskrematoriets skorsten.”
När det talas om en svältkonstnär finns kanske Kafkas novell om en sådan i bakgrunden. Men framför allt är noteringarna om färger så många och sakkunniga att man misstänker att det är en konstnär som skrivit romanen. Så var det också: bakom pseudonymen Katarina Brendel fanns tyskan Hilde Rubinstein som var född i Augsburg1904. Släkten kom från det tsaristiska Ryssland. Hon utbildades bland annat vid Bauhaus, fängslades som judinna av nazisterna men undslapp efter ett år och utvandrade via Belgien till Sverige 1935. De två följande åren uppehöll hon sig i Sovjetunionen men räddade sig sedan tillbaka till Sverige. Hon avled i Göteborg 1997.
En hel del av hennes skickliga akvareller kan ses på nätet eftersom de har gått under klubban under senare år. Hon översatte Strindbergs Röda rummet till tyska, skrev en scenversion av Almqvists Amorina för tysk teater, och gav 1987 ut en samling essäer, Tiefgefrorenes Reh: Stücke, Lyrik, Prosa. – En novell av henne finns på nätet, och Jerry Määttä diskuterar andra i sin omfångsrika Raketsommar, Science fiction i Sverige 1950-1968. I tredje bandet av Bengt Åhléns Svensk författarlexikon som förtecknar böcker från 1951-55 finns recensionerna av Atomskymning förtecknade, och en intervju med henne i Stockholms-Tidningen den 1 oktober 1952
Rosa Luxemburg Stiftung Nordrhein Westfalen ordnar denna månad (september 2021) ett tvådagarsseminarium i Köln om henne och hennes roman (Atomdämmerung kom på tyska 1960): ”Nach einem Besuch bei ihrem Bruder in Moskau 1935 wurde sie als angeblicher ’trozkistischer Kurier’ für 10 Monate inhaftiert. Ende 1937 sollte sie nach Deutschland ausgewiesen werden, konnte aber zurück nach Schweden zu ihrer Tochter flüchten. Ihr Bruder und ihre Mutter wurden hingegen in Konzentrationslagern ermordert – zwei Stolpersteine errinern an sie in der Steinkopfstrasse 62 in Köln.” Fler detaljer finns på nätets Deutsche Biographie.
I fråga om sina erfarenheter hade hon flera konstnärs- och författarkolleger i Sverige, bland andra Lotte Laserstein (som Fredrik Sjöberg skrivit ett intressant dubbelporträtt om – den andre är konstnären Olof Ågren: Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent), och Lenke Rothman som var gift med Sivar Arnér och som var nära vän med Nelly Sachs. Mindre känd är Maria Lazar som använde sig av pseudonymen Esther Grenen (1895-1948) som under fyra år på 1920-talet var gift med Friedrich Strindberg, son till Frieda Uhl-Strindberg och den tyske författaren Franz Wedekind. Om det kan läsas i Jan Myrdals förord till Friedrich Strindbergs Under jorden i Berlin, och på den amerikanska sajten The Neglected Books page, om hennes bok från 1934, No Right to Live.
Ivo Holmqvist