Erland Josephson: En berättelse om herr Silberstein (Bonniers, 1957).
”Någon antisemitism, d.v.s. något judehat, har, kan jag med full rätt våga säga det, knappast tidigare existerat i Sverige, om jag ser bort från den känsla av misstänksam kyla, som hos alla folk och i alla länder under alla tider förefunnits gentemot det obekanta, gentemot ’främlingen’, och som även här i vårt land några gånger under det tidigare 1800-talet förspordes.” Det skrev Karl Otto Bonnier på slutsidorna av sina ”anteckningar ur gamla papper och ur minnet” som i förordet är daterade den 30 oktober 1937. De trycktes postumt först 1956, som femte delen av krönikan om bokhandlarefamiljen Bonnier. Det var försonliga ord, särskilt som han i föregående kapitel tagit upp de giftiga angrepp som den ökände nazistsympatisören Leon. Ljunglund som var redaktör på Nya Dagligt Allehanda riktat mot honom och förlaget. I en tryckt protest mobiliserade förläggaren tjugo av sina författare, bland dem Selma Lagerlöf, Marika Stiernstedt, Heidenstam, Österling, Hellström, Lagerkvist, Nordström, Silfverstolpe, Prins Wilhelm och Hasse Z – ”det var röster som hördes!”
Men Bonniers var också det förlag som gav ut Albert Engström, i både text och bild. En stor mängd av hans teckningar i skämtpressen samlades senare i böcker utan att de slentrianmässigt rasistiska hade sållats bort. (Om detta kan man läsa i Lars M. Anderssons avhandling ”En jude är en jude är en jude”, representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900-1930.) 1942 kom Margareta Subers roman Vänd ditt ansikte till mig som enligt sammanfattningen på baksidan ”ger en initierad bild av de kultiverade svenska judefamiljernas situation, judendomens inväxande i det svenska samhället under 1800-talet och dess konfrontation med 1900-talets antisemitiska rörelser.” Mer om den romanen en annan gång, nu i stället något om Erland Josephsons Berättelse om herr Silberstein som kommit i tre upplagor, först på Bonniers 1957, sedan som pocketbok på Prisma med Dan Jonssons fina omslag 1965 – det var då jag läste den – och så hos Askild & Kärnekull tio år senare.
När jag nu snart sextio år senare har läst den på nytt är jag imponerad av de många stilitiska och psykologiska poängerna. Den är så full av snabba och skickliga synvinkelskiften att den skulle kunna användas som en instruktiv exempelsamling på en författarskola. Samtidigt kommenterar den kollektiva reaktioner gentemot någon som inte hör till gruppen – och inte önskar göra det. Handlingen är snabbt summerad: herr Silberstein flyttar in i ett hyreshus där hans nya grannar är mera intresserade av honom än han av dem: ”Det fanns de som fäste sig vid hans ensamhet, längtade efter sin känsla för den, sitt djupa förstående.” Han undviker dem så mycket han kan, men särskilt fyra av dem förpestar hans dagliga tillvaro: fröken Svensson som varit bibliotekarie och som flödar över av medkänsla, journalisten Renkvist som gärna psykologiserar, kontoristen Asp som välvilligt häver ur sig alla sina fördomar när han lockar med herr Silberstein till krogen, och så magister Olausson som är full av sin egen akademiska viktighet, som i denna monolog inför inbillade åhörare innan han ger sig av till sin skola:
”Denna Silberstein […] tar genom sitt beteende avstånd från oss andra, ett avstängande beteende skulle man kunna kalla det. Med oss andra menar jag då exempelvis de som bor i huset, om vi vidgar perspektivet de som bor i staden här, och ytterligare i vidare bemärkelse de som bygga och bo i detta vårt land. Redan detta avstängande beteende pekar på att han räknar sig som tillhörande en annan grupp, en annan gemenskap.
Vad han nu gör för ont med det?
Plötsligt hade han ställt en retorisk fråga som han hade en smula svårt att besvara. Tyst där borta, röt han. Det kan i och för sig inte anses gott, fortsatte han, att ställa sig utanför den gemenskap som det samhälle där man lever och verkar erbjuder. Men att dessutom tillhöra en för detta samhälle främmande gemenskap, måste anses förkastligt.
Punkt, sa Olausson.
Men det tycktes honom ändå inte riktigt färdigt och slutet. Han började titta på klockan, var det inte dags att gå till skolan snart? Han fick en oroande känsla av att inte bemästra sitt ämne, att inte ha läst på ordentligt, något som aldrig brukade hända honom. Jag har ingenting emot mannen Silberstein, sa han hjälplöst, men han kunde väl vara lite mera tillgänglig.”
Den tunge, ovårdade och enstörige överlevaren herr Silberstein är föga framgångsrik när han importerar och säljer parfymer och krämer från en schabbig källarlokal. Så får han nog. Han ser till att han blir förföljd och hasar sig upp genom huset: ”Dödsförskräckt satte han i gång att flänga uppför trapporna. Paniken gav honom fart och kraft. Han hörde springande steg. Och mitt i skräcken var hans tankar underligt klara och lugna. Äntligen, tänkte han, har jag avsagt mig ansvaret för alla dom andra och påtagit mig mitt eget lidande. Han fortsatte uppåt, uppåt. Han hörde dem ropa till varandra. Äntligen jagade de honom. […] Detta var hans plats, längst ute på takkanten. […] Han gjorde sig alldeles ensam, Han väntade. Han väntade på ett beslut. Judar tar sällan livet av sig, tänkte han där han stod längst ute på takkanten och ännu inte hade bestämt sig för om han skulle hoppa eller inte.”
Där lämnar författaren och läsarna honom, i denna märkliga roman från 1957. Tolv år tidigare hade en annan kommit ut i USA som mycket utförligare diskuterar antijudiska stämningar, Arthur Millers Focus som Bonniers lät Esse Törnell översätta 1953. En man i Brooklyn som behöver korrigera sin syn får nya glasögon. De förändrar i ett slag hans personlighet (han har också ett symboliskt efternamn, Newman). Plötsligt ser han alltigenom judisk ut, och det går illa för både honom och hans fru. Han mister jobbet, och grannarna blir fientliga. 2001 kom den som film, regisserad av Neal Slavin – William H. Macy och Laura Dern är suveräna i huvudrollerna. Det är väl inte omöjligt att Erland Josephson läst Focus innan han skrev sin berättelse om herr Silberstein. Arthur Millers pjäs En handelsresandes död sattes upp på Norrköpings-Linköpings stadsteatrar 1949, samma år som den hade haft sin premiär på Broadway, med Viktor Sjöström i huvudrollen som handelsresanden Willy Loman.
I en artikel från 1984, “The Face in the Mirror: Anti-semitism Then and Now” skrev Arthur Miller bland annat detta: ”It was by no means an uncommon remark that we had been maneuvered into this war by powerful Jews who secretly controlled the federal government. Not until allied troops had broken into the German concentration camps and the newspapers published photographs of the mounds of emaciated and sometimes partially burned bodies was Nazism really disgraced among decent people and our own casualties justified. […] I cannot glance trough this novel without once again feeling the sense of emergency that surrounded the writing of it. As far as I knew at the time, anti-Semitism in America was a closed if not forbidden topic for fiction – certainly no novel had taken it as a main theme, let alone the existence within the Catholic priesthood of certain militants whose duty and pleasure was to stoke up Jew-hate.”
En kort och lite obestämd recension i Judisk krönika när En berättelse om herr Silberstein var ny finns på nätet, liksom Hilde Rohlén-Wohlgemuths utförliga: ”Svensk-judisk litteratur 1775-1991 – en litteraturhistorisk översikt”, och (tack vare Google Books) min artikel ”Jewish Authors and intellectuals in Sweden and Denmark pre and post the Holocaust”, i De Holocaust herschrijven? Joodse Post Holocaust litteratuur, red. Jak de Voos.
Ivo Holmqvist