Harry Martinson: Den förlorade jaguaren

Den bundna originalupplagan av Harry Martinsons tolfte bok är mycket tilltalande, i grönt linne med en hukande jaguar stämplad i guld på främre pärmen. Kalligrafin på omslaget är påfallande sober. Jag kan tänka mig att det var Akke Kumlien som med säker hand formgav författarnamn, titel och förlagsnamn, kanske var det också han som tecknade jaguaren. Men bokens yttre täcker in bara en mindre del av romanen. Mera varudeklarerande är Per Åhlins fina omslagsteckning i färg till den upplaga som kom på BFB (Bonniers Folkbibliotek) 1961, med en sjöman som skyfflar in kol i fartygsugnarna och rakar ur askan. Det slitet som är skildrat med en ingående och imponerande sakkunskap tar upp större delen av romanen. Den unge Harry Martinson skaffade sig tidigt sådana erfarenheter på transatlantiska och andra skepp. Mängden av fackuttryck är nästan bedövande, och sidorna om en tidigare torpedering under första världskriget mycket illusoriska. När fartyget går under omkommer sjömän när oljan som läckt ut på vattnet fattar eld.

Harry Martinson debuterade med diktsamlingen Spökskepp 1929. Två år senare kom Nomad, och så följde elva till, med ett urverks precision en bok om året fram till den om jaguaren. Då hade han nått halvvägs. De följande tio kom med längre mellanrum, plus tre postumt. Med en så högt uppdriven takt blev det kanske inte tid över för förlagets lektör att diskutera ändringar och strykningar. Det var säkert dessutom en känslig fråga. När Bonniers tog över utgivningen var det framför allt den erfarne och mycket konciliante förläggaren Georg Svensson (han startade både BLM och Panache-serien) som skötte förhandlingarna. Hans korta bok om de inte okomplicerade mellanhavandena med den egensinnige författaren Harry Martinson är mycket bra, och avslöjande.

Manuskriptet till Den förlorade jaguaren hade alltså nog mått bra av en hårdare redigering innan det gavs ut som bok. Det är en lätt spretig roman som inte hör till hans bästa (konkurrensen är för all del hård: de självbiografiska dubbelromanerna Resor utan mål och Kap farväl (1932-33), och framför allt Nässlorna blomma och Vägen ut (1935-36), om hans alter ego Martin Tomasson. De böckerna var skäl nog, samman med Vägen till Klockrike (1948) och Aniara (1956) att belöna honom med ett halvt Nobelpris, med den andra hälften till den minst lika prisvärde Eyvind Johnson. Fast de sexton i församlingen borde ha kunnat förstå att det skulle sluta i en tragedi.

Erik Hjalmar Linder (i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria: fem decennier av 1900-talet) är påfallande sparsam i sitt omdöme om romanen: ”I berättelsen Den förlorade jaguaren tillspetsas det teknik- och civilisationsfientliga draget ett stycke längre än som är konstnärligt tillrådligt; här inkarneras livsfienden i filmen. Endast enstaka partier lever i denna bok – däribland en varm, lysande novell om en utsläpad mor som skall ha frisöndag.” På just de sidorna dröjer sig lite av den martinsonska primitivismen kvar, kanske med förebilder hos D. H. Lawrence (en av dikterna i samlingen Passad handlar om honom): ”Hon […] knäppte upp blusen och tog fram ett av de stora brösten. Hon höll det i händerna som i en stödjande skål. Det var putigt, stort, hårfint blåådrat och alldeles snövitt, emedan det i väldigt många år varit instängt i kläder, plikter och stad.”

Men novellen hänger inte alls lika väl ihop med resten av boken som de inlagda sagorna i Eyvind Johnsons Romanen om Olof. Och temat om en bortskämd yngre generation som bara har förakt till övers för sina slitsamma men enkla föräldrar är mycket mera koncentrerat sammanfattat i Stig Sjödins senare dikt Bandvalsaren  – Magnus Nilssons nyutkomna Kampdiktare i folkhemmet, arbetarpoeten Stig Sjödin (Verbal förlag) är läsvärd.

Den förlorade jaguaren är länge lite okoncentrerad, och man ska ha ett visst tålamod med de första hundra sidornas berättelse om de tre lantliga ynglingarna Sven, Håkan och Jöns från en landsbygd som lånat drag av Harry Martinsons egen kring Jämshög, i gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge. De drömmer om att få se en vild jaguar i Sydamerikas djungler. En av dem stjäl mammas matpengar, så kan de ta tåget till en hamn där de mönstrar på.

Innan dess har författaren på några faktarika sidor demonstrerat sina detaljerade kunskaper om svensk flora och fauna, i en utläggning som mycket väl kunde haft som rubrik den titel som han långt senare använde för boken Utsikt från en grästuva. Den självlärde Harry Martinson demonstrerade gärna både i skrift och i intervjuer att han behärskade en hekatomb av botaniska och senare astronomiska detaljer (och de ord som inte fanns uppfann han på genialt vis, som ses i Aniara). Det kan ibland bli lite tröttande, och det är en uppvisning som är bortkastad på de tre ynglingarna:

”Ja, här finns äventyr att se och vara med i på närhåll i strånas frodiga skog. Men sällan dröja ögonen därvid. Mänskan skryter över sin upprätta gång och omnämner den i alla läroböcker, men den upprättheten fjärmar ibland huvudet från allt som inte är att anse som väldiga arealer, eller jätteområden för flås och intresse. Sven Kahle som satt i detta gräs såg ingenting av det som här har beskrivits. Han var inställd på de stora portionerna. Han hade världsaptit och hängande över kartbilden tänkte han sig livet i lättfattliga kontinenter.”

I stället har han och hans kamrater Håkan och Jöns siktet inställt på jaguarjakt (som de inte når innan boken tar slut, då ligger Sven febersjuk i kojen och yrar om att komma fram till Brasilien före regnperioden). Varifrån har de fått den idén? Jo, förstås från filmen. Genomgående i boken är Harry Martinsons ambivalenta fast övervägande kritiska inställning till den nya konstarten. Redan på första sidan citerar han Hitchcock. Jag vet inte om han var en lika flitig biobesökare som kollegan Artur Lundkvist som hör till våra tidiga filmrecensenter (och den jämnårige Graham Greene var nog sin tids bäste filmanmälare). Sin kritik av filmens verklighetsflykt sammanfattade han bättre än i romanen i den lite bittra dikten Resans slut, i samlingen Passad (1945):

Många som varit på bio tala

som om de varit i Guatemala.

Pojken som verkligen varit därborta

kommer bland alla därhemma till korta.

När han berättar om livet därute

sucka de: ”Ack om på bio vi sute.”

—

Om romanen finns säkert en del att läsa i en av Sonja Erfurths fyra böcker om Harry Martinson, liksom i Ingvar Holms Harry Martinson Myter Målningar Motiv (1960), och i några av det livaktiga Harry Martinson-sällskapets skrifter.

Ivo Holmqvist