Om dagen: Tankar om nu och då under pandemin
Birgitta Holmer

Hur skulle det bli med covid? Det var den stora frågan när den nya ”pesten” bredde ut sig över landet. Jag blev ombedd att dokumentera det som råkade komma i min väg. Det var en bra idé. Livet blev nämligen helt plötsligt ensamt. Om jag lärt mig något av covid så är det att leva i ensamhet, men jag har också insett hur betydelse­fulla mina nära och kära är för mitt välmående. Ingen katastrof är värre än att man har något att lära sig av den.

Och min vishet har ökat för varje dag. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna utvinna så mycket glädje av att sitta med penna i hand.

Om dagen blev jag ensam med mina tankar.

Om dagen blev orden mina vänner och mina vänner blev mina ord.

Så här i efterhand känner jag en viss tacksam­het över erfarenheten av covid, men låt oss hoppas att den håller sig borta från oss länge än, helst för alltid. Jag är en snart nittioårig gammal dam. Mitt liv har rusat förbi i ilfart. Jag gör klokt i att stanna upp och njuta av det som varit – och glädjas över att jag alltjämt har möjligheten att sitta med penna i hand.