Engelmunda, Anysia, Balduina och Synesia

Det är en tanke som från början inte är min egen, den att träd på kyrkogårdar är så mycket livskraftigare än andra träd, de är högre, större, och när de grönskar är de grönare. Jag minns inte vems tanke det är, om jag läst den eller fått den berättad för mig, men numera tänker jag det varje gång jag går in på en kyrkogård.

Och jag tänkte det idag, när jag gick in genom grindarna på Pauli mellersta kyrkogård i Malmö. Träden stod stilla, sträckte upp och bredde ut sina kala stora kronor i det mellanrum mellan mark och himmel som tillhör fåglar och träd. Det livskraftiga är ännu dolt, nu står de bara okuvligt väntande.

Den här tiden på året hör trädstammarna och gravstenarna ihop, de är samma sorts stumma former som tränger upp ur marken. På Paulikyrkogårdarna har jag gått otaliga gånger, jag läser inte längre på gravstenarna, men vet var jag ska titta om jag vill få se de titlar jag tidigare har brukat stanna upp vid, ord som tunnbindare, övermaskinist, disponent, husegare, regementsveterinär. Inte heller vid St. Elisabeth systrarna gravplats stannar jag, där jag så ofta stått och undrat över ursprunget till förnamn som Peregrina, Junilla, Gavina, Cosmasia, Engelmunda, Anysia, Balduina och Synesia.

Min undran fick mig tillslut att ta reda på att de fantasifulla namnen är systrarnas klosternamn, vilka de tilldelats i samband med att de fått ordensdräkten innan de avlagt sina löften. För att systrarnas namn ska skilja sig åt väljer man namn ur olika länders almanackor, man skapar också nya varianter av dessa.

Bakom de kvinnonamn som idag står skrivna med svarta bokstäver över de vita stenarna döljer sig andra namn, andra liv, det profana, som alla dessa kvinnor valt att lämna bakom sig. Brottet har gjorts så tydligt, en ny enhetlig klädedräkt och i samband med detta också ett nytt namn. För att förstärka känslan av att du nu är en annan? Ett nytt liv och en ny identitet, kan det ha varit en del av lockelsen?