Översättaren om arbetet med Mendelssohnkartan

Jag hade längtat efter att hitta en riktigt intressant och spännande bok på franska att fördjupa mig i. Startpunkten kom med Kristoffer Leandoers understreckare i SvD i december 2015 som första gången anmälde La Carte des Mendelssohn i Sverige. Boken inhandlades omedelbart och jag fascinerades snabbt av dess originalitet. Upplevelsen liknade starkt den jag haft första tiden när jag flyttat till Frankrike för medicinstudier i mitten på 1970-talet. Då språket fortfarande hade magi med fördolda innebörder som satte igång känslor och fantasi, som i La place de l’Étoile, Villa Triste, Rue des boutiques obscures …

Snart var jag lika besatt av arbetet som då jag gjorde översättningen av Pablo Picassos pjäs De fyra små flickorna 1988. Gemensamt för de båda mycket egensinniga franska texterna är förmågan att spränga språkets gränser och framkalla oväntade bilder och associationer, i det ena fallet genom det frustande målargeniet, i det andra genom den lärda språkvetaren, författaren och översättaren. Till skillnad från pjäsen som tack vare iscensättningen kom till liv ur den fritt flödande texten (som mest är ett vildsint måleri med ord och gränslösa associationer), blir man genom läsningen av Mendelssohnkartan själv snabbt en följeslagare på Diane Meurs forskningsexpedition.

Jag sögs in i romanens epicentrum Berlin, där Moses Mendelssohn verkade och hans ättlingar gjorde sin sociala uppstigning som bankirer, författare, läkare och berömda kulturpersonligheter för att för första gången uppleva insikten om mina egna judiska förfäders livsöden där. Denna insikt fördjupades ytterligare i dialogen med Diane Meur under översättningsarbetet. Förutom att upptäcka gemensamma skärningspunkter i min egen familjs släktträd med Mendelssohns skruvades historien ännu ett varv med ett eget kapitel om vår brevväxling, Les Mendelssohn suédois, i Diane Meurs essäsamling Entre les rives (2019, ej översatt till svenska).