dagensbok.com recenserar Tom Sandqvist
Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.
I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.
Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.
Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.
Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.
– Erik Stenkula, dagensbok.com, 25 sept 2020
Läs mer om Tom Sandqvist