Ad Lucem recenserar Som nyanserna på min favorittavla

”I skolan var Soheil totalt utmobbad och övergreppen urartade i ren misshandel: ’den kanhända värsta uppväxtkombinationen var hans / att vara svartskalle och jehåvas på en och samma gång’

Soheil blir psykiskt sjuk och gör flera självmordsförsök innan han slutligen dör. Författarjagets liv fortsätter och läsaren får fortsätta ta del av brev med diktens avbrutna rader. Brev som aldrig glömmer Soheil, även om hans namn inte nämns. Brev som utan konvenans och tillrättalagda formuleringar tar sig an tro, sjukdomar och kärlek med ett språk som gnistrar av liv, kärlek, vrede och öppenhet.

Jag avslutar med att citera Kristian Lundbergs efterord om boken: ’Den är anmärkningsvärd i sin självklarhet, i sin oresonliga ilska och sorg. Det är inte bara förlusten av en människa. Det är också förlusten av en framtid som var tänkt att gestalta sig som en delad erfarenhet av att leva’.

Läs den. Det går blixtsnabbt, fast den är på över 180 sidor. Går liksom inte att sluta läsa ett riktigt långt brev från en kär brevvän!'”

Läs hela recensionen i Ad Lucem

Läs mer om Ann-Helén Andersson