Adolf Hallman: Köpenhamn (Bonniers, 1944).
En tidningsnotis i Ystads Allehanda från tidigt 1870-tal som jag snubblade över i jakt efter annat hade en nyhet som måste ha väckt förväntningar hos de samtida läsarna: att ett engelskt konsortium hade långt gångna planer på att gräva en tunnel under Öresund. Av det blev förstås intet den gången, och kanske var det bara lurendrejeri. Men man var bra på tunnlar i Storbritannien redan då, bland annat under Themsen vid Greenwich. Planerna att förbinda Själland med Skåne med en bro och/eller tunnel höll i sig, som ses i en bok som jag råkar vara jämnårig med och som jag nu efter en del år läst på nytt:
”Ännu ligger ett fyra kilometer långt vallbälte avstängt bak flottans och arsenalens områden norr ut mot Sundet. Men det lär bara vara en tidsfråga när även detta område friges. Då får Köpenhamn sin kanske vackraste utflyktsort. Och en promenadplats som samtidigt ger direkt tillträde till havet. Till dess har kanske också den planerade högbron som skall förbinda Danmark med Sverige hunnit bli färdig. Den skall enligt planen leda från Amager över Saltholmen till Limhamn. Därmed skulle den nu så öde kuststräckan på Amager inrättas till en ny riviera, med allt vad därtill hör. Badplatser, småbåtshamnar, planteringar, restauranger. Och Saltholmen skulle kanske bli ett nytt Lido.”
Adolf Hallman blev sannspådd, fast det dröjde, och badlivet längs Amager blev nog inte så intensivt som var tänkt. I sin första bok, På Boulevard Europa som kom 1929, skrev han på titelsidan ”Med teckningar av författaren och text av tecknaren” (under det bruna trettiotalet nöjde han sig med författarnamnet A. Hallman, han ville inte visa att han delade förnamn med en österrikisk korpral). Det där var alldeles onödigt blygsamt, han var suverän både i skrift och bild, och hans böcker är fortfarande eftersökta. Ett par urval postuma urval har gjorts, först Mest om Paris (1969) med ett fint förord av Jan Olof Olsson-Jolo och en inledning av Iwan W. Fischerström, och sedan På barer och bakgator, reportage i urval av Stig Hansén och Clas Thor som hinner säga mycket i den fyrtiosidiga inledningen.
Därtill kommer Georg Svenssons långa artikel 1970 om honom i Biblis, Årsskriften från Föreningen för Bokhantverk. Kanske hade denne kännare av illustrerade böcker och förlagsman (”den ende Bonnier som hetat Svensson” som bland mycket annat startade Panache-serien och Bonniers Litterära Magasin) ett uns av dåligt samvete efter sin lite snåla recension vad texten beträffar i just BLM av Hallmans Litteratur i Maria Galante (1936, MG är en båt). Men vad gällde illustrationerna kände hans entusiasm ingen gräns. Det är lätt att hålla med, några av kapitlen är onödigt långdragna. Samtidigt är den Hallmans kanske vackraste bok, bildmässigt bättre sammanhållen än de tidiga Paris-böckerna. Hallman tog hjälp av sina konstnärskolleger Chas Laborde och Jules Pascin, och av fotografen Germaine Krull, för illustrationerna i Paris under 4 årstider, 1930). En uppföljning kom 1932, med Express till och från Paris. Adolf Hallman hade ett säkert öga och en målares blick. Så här börjar en av böckerna: ”Nu rullar expressen Paris-Köln med jämn fart ut över det vinterliga Brabant; det är en söndagseftermiddag i december. Under en himmel av kokande sodalut har dagsljuset stannat kvar i en tunn, syregul stripa, längs frostiga åkrar stå banans telegrafgalgar höga, lutande och sotsvarta, det är bara några halmgula grästottar här och var och det oljebruna, brända bandet mellan skenorna, på singel och syllar, som en smula livar upp i det svarta och grå. Den julstämning de framkalla och färgerna där ute i Pieter Breughels eget land leda tankarna på hans tavla i Antwerpen mörka museum: ´De Volkopstelling te Betlehem”.
Av hans senare böcker hör den om New York 1956 till de mest lyckade, med en anekdotisk text om udda figurer på Manhattan (en av dem uteliggaren Joe Gould i Greenwich Village som påstod att han skrivit världens längsta bok. Han släpade på ett trasigt tusensidigt manuskript att bevisa saken, men det fick ingen se. Jill Lepore har skrivit en underhållande liten bok om det) och med författarporträtt av Poe, Melville och O´Neill. En del av hans helsidesteckningar i färg gavs ut i en separat mapp. Hans memoarer Tala i egen sak (1965) saknar illustrationer, det kan man tycka var lite ogint av Bonniers.
Upplagorna på hans sju böcker var relativt stora, och det går nog fortfarande att få tag på de flesta antikvariskt. Jag köpte nästan alla mina i Köpenhamn mot slutet av 1960-talet (i en av dem finns Jens Sigsgaards roliga ex libris, han som skrev den slitstarka bilderboken Palle alene i verden). Hallmans bok om Köpenhamn hävdar sig bra bredvid klassiker som Steen Eiler Rasmussens stadsmonografi, Robert Broby-Johansens Vandringer gennem det gamle København och den andra delen där han traskar genom lite nyare delar av staden. Och här hemma har bland andra Trygve Bång visat hur väl han hittar i Kongens By.
I början av sextiotalet syntes Adolf Hallmans teckningar på många dagstidningars söndagsbilagor, särskilt i Dagens Nyheter där han bildsatte både andras och egna texter (den gången mest om Rom och nyare Italiensk historia – han hade sympatier för anarkister och andra radikaler) och i veckotidningen VI. Långt tidigare hade han gjort samma sak i Sydsvenskan och i danska Politiken. Om bland annat det handlar slutkapitlen i boken om Köpenhamn. Om några av sina tidiga strövtåg skrev han så här: ”Jag ser mig som en blek, mager yngling stå därinne bland bokhögarna, mittibland de många tysta bokälskarna […] Ingen tog notis om en, man kunde gå där och rota bland böckerna så mycket man ville, Något köptvång förekom inte och ytterst sällan hade jag råd att köpa något. Men ännu finns i min bokhylla några minnen från den tiden.” Också det tog jag till mig när jag som gymnasist efter att ha tagit tågfärjan Malmöhus över Sundet vandrade från Strøget genom Jorcks passage upp till Kultorvet, genom de gamla latinerkvarteren vid universitetet. Längs Studiestræde och Fiolstræde låg antikvariaten tätt (nästan alla är numera försvunna). Där hittade jag bland mycket annat en förstaupplaga av Oscar Levertin med författarens tillskrift till Georg Brandes.
På julen 1965 var vi i Rom, vandrade på Forum Romanum, gick uppför Spanska trappan där Hotel Hasler fanns (och kanske fortfarande finns, där tog Gustav VI Adolf ständigt in) och med huset till vänster där Keats dog. Vi tog oss förstås också ut till Protestantiska kyrkogården och hans grav med den vackra inskriften ”Here lies One Whose name Was Writ in Water”. Två saker jag funderade på att göra då men inte gjorde har jag ibland ångrat sedan dess: att jag inte köpte en aldin på ett antikvariat, ett vackert exemplar av en bok som kom från Aldus Manutius officin. Den var inte oöverkomligt dyr men är det nog numera.
Och framför allt att jag inte ringde eller knackade på dörren till Adolf Hallmans våning på Via Margutta. ”Så gör man inte” – men jag undrar om han inte hade uppskattat ett spontant besök av en entusiastisk ung kännare av hans böcker och konst. Med hans klassiska illustrationer av Söderbergs Förvillelser, Theophile Gautiers Mademoiselle Maupin, av Höga Visan, Johannes Edfelts antologi Poetisk bilderbok, Bertil Malmbergs Åke och Hans värld, Voltaires Candide, och stockholmsantologin Levande stad liksom det klassiska omslaget till Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen var jag, bland mycket annat av det han gjort, välbekant.
Tre år senare var han död, och en viss turbulens uppstod därefter i fråga om vad som därefter hände med hans konstverk och skisser. Jag hade samlat på mig en hel del av hans prosatycken i olika tidningar och gjorde upp en bibliografi av hans skriverier och så långt det gick av hans illustrationer, inte minst i Politiken (läggen i arkivet på Rådhuspladsen var dammiga), och i andra tidningar, och skrev ett par artiklar om det i Bokvännen 1968, och följde upp det 1990. Senare beställde jag också fram på Kungliga Biblioteket i Stockholm hans brev till Henning Berger, som jag senare redogjorde för i samma tidskrift under en talande rubrik: ”Nej, jag passar inte i det här landet”.
Adolf Hallman var en kosmopolit som rörde sig obesvärat i världsstäderna: Oslo (fast det var en mycket provinsiell medan han var där), Köpenhamn, Paris, New York och Rom. Till charmen med köpenhamnsboken hör också att han citerar långa stycken på danska, bland annat av den legendariske journalisten Andreas Vinding. Han kommer dessutom in på 1890-talets sensymbolistiska diktare kring tidskriften Taarnet, många av dem katolska konvertiter: ”På Drachmanns sextioårsdag, som firades ned fackeltåg och fest på Rådhuset, hade Brandes hållit högtidstalet. Johannes Jørgensen, som debuterat i slutet av åttiotalet, hade gått över till katolicismen, medan hans årsbroder som debutant, Sophus Claussen, fortsatte att utveckla sig till att bli en av Danmarks finaste lyriker, lik en Pan i det yttre och med Pans hjärta och själ.”
Det är inte otänkbart, kanske är det tvärtom troligt, att de raderna fick mig att lite senare välja Sophus Claussens lyrik som ämne när jag sökte och fick det Tegnér-Oehlenschlägerska stipendiet att forska i Köpenhamn, mest artiklar i förra sekelskiftets avisor i tidningsläsesalen på Fiolstræde. Då bodde jag på Nordisk Kollegium, inhyst på Nordisk Fjœrfabrik nära Frihavnen som den gången var en mycket framgångsrik koncern. Senare, efter direktörens självmord, visade det sig att han förskingrat alla tillgångar. Inte heller den industrin finns kvar – ak hvor forandret! Hursomhelst og hvorom alting er: en förläggare får gärna ordna ett nytryck av Adolf Hallmans läsvärda köpenhamnsbok som stått sig mycket bra under de sjuttiosju år som gått sedan den kom ut.
Ivo Holmqvist