Artur Möller: Studentsynder (Albert Bonniers förlag 1912).
”När Frank Heller kom hem från badet och satte sig ned vid kompendiet till professor Berholts estetiska seminarium, hörde han från salongen två kvinnoröster:” Redan på första raden i denna bok med två längre och fyra kortare berättelser fann Gunnar Serner den pseudonym som han skulle komma att göra mycket känd, både i Sverige och ute i Europa. En del som sägs om den fiktive Frank Heller (som i fortsättningen hellre ägnar jämnåriga kvinnor än professorerna sin uppmärksamhet) stämmer dessutom in på den unge lundastudenten Gunnar Serner, ibland på ett nästan kusligt förebådande vis. Atmosfären i den akademiska bondbyn (Tegnérs spefulla ord) något årtionde in på förra seklet är väl fångad: ”Över den lilla studentstaden vilade en dov stämning, Gatorna lågo sommartomma, terminen hade ännu inte börjat. Fönsterna stirrade kritade och blinda.” (Man får gå till Gustaf Hellströms En mycket ung man för en mera substantiell lundaskildring).
Doktor Borkman är en av de festande kumpanerna, namnet stal Möller säkert utan att skämmas från Ibsen. Förlagan var nog den frodige Sam Ask, fiktivt förevigad på många håll, inte minst hos Gunnar Serner/Frank Heller och Fritiof Nilsson Piraten: ”Vid bordets kortsida tronade doktor Borkman med en bukett friska rädisor i knapphålet. De förbleknade likväl under hans oerhörda ansikte. Den grönrutiga västen, som nästan skulle ha räckt till paletå åt en person av ordinära mått, stödde med en av sina pärlemorknappar mot bordskanten, och böljade under astmatiska andetag […] han var studentcorpsens siste överliggare i stor stil.” Man trasslar in sig i växelaffärer, som man gjorde i verkligheten: en inte obetydlig del av Frank Hellers korrespondens handlar om invecklade finansiella transaktioner (Dag Hedman har redigerat och kommenterat ett representativt urval, med många brev till Artur Möller, i Frank Heller som brevskrivare).
I Artur Möllers historia hoppas man på att en rik arvonkel till Frank Heller ska lämna efter sig en summa tillräcklig att lösa in alla utesående växlar, en from men orealistisk förhoppning: ”Gubben har svurit att göra mig arvlös till förmån för en vattenkuranstalt.” Backanalen fortsätter i Köpenhamn, ”denna lastbara storstad, om vilken redan Shakespeare visste, att någonting var ruttet!” Och så tar de festglada studenterna kontinentalexpressen söderut. Petri som är Frank Hellers kompis faller för en fal kvinna som lockar honom iväg från något som kunde vara Reeperbahn, till ännu skummare storstadskvarter. Han blir inlåst i ett nattsvart rum, samman med ett lik, men har turen att ta sig ut innan fällan slår igen. Det är rafflande, fast beskrivningarna av vissa personers utseende är ohjälpligt daterade.
Den fiktive Frank Hellers erotiska eskapader med en blond danska på ett tyskt badhotell är mera lyckosamma än Petris. Hennes otvungna livsstil – det är hon som tar initiativet när de går i säng – väckte säkert ett pikant uppseende bland de samtida läsarna. Numera ska man ha mycket låga förväntningar för att finna boktiteln träffande. Hon heter Agnes Vang, och är ”en dotter av de fasta, men elastiska resårmadrassernas tidevarv. Hennes genom friluftsliv och kroppsrörelse smidiga muskulatur doldes av ett tunt, men jämnt och friskt hull” och så vidare – steget är inte så långt till Hjalmar Gullbergs diktcykel Kärlek i tjugonde seklet tjugoett år senare. Kanske skulle beskrivningen också komma att stämma in på Annie, den danska prästdottern som Gunnar Serner gifte sig med. Och så är Frank och Petri tillbaka i Lund: ”på de gamla krokiga gatorna vimlade det av vita mössor.” De som läste boken när den var ny kände säkert igen flera förlagor till krumelurerna i den, en av dem skalden Brustna Efraim ”som trohjärtat uppehöll den skånska lyrikens traditioner och icke tröttnade att leta efter en ännu obesjungen pilevall eller märgelgrav på Söderslätt” (Ola Hansson? A. U. Bååth?). Och man visste nog vem indiologen och pegaskonstberidaren Tirén var.
I den andra berättelsen sägs en del om studenter och arbetare (så heter Emil Sommarins minnen av lundaradikalismen) som möts på restaurangen Åke Hans där minnena efter Strindberg dröjer sig kvar och Axel Danielsson en gång slängt titlarna. Den stackars Petri är alltför oskyldig för erotiska eskapader, ”som många andra unga män i vår tid var han mycket mera trohjärtad och romanesk än han skulle våga förtro sin bäste vän […] Finns det någon nation, som är så bortkommen och så indolent när det gäller erotik som den svenska?” Efter ett oblygt påhopp på en servitris hamnar han dock i finkan. Artur Möller var inläst på fransk litteratur, det märks i novellerna. En blyg teolog hamnar i en underskön flickas säng när det åskar, det blir hans minne för livet; två studentkamrater råkar efter många år stöta samman i en sovvagnskupé, den ene på väg till deras studentjubileum, den andre som misslyckats i livet avstår (ett motiv Franz Werfel ägnade en hel roman åt), och en aktuarie som inte har det särskilt roligt hemma har rest till Lund i sina drömmar, han hade ”kommit till ungdomsstaden för att söka upp sitt borttappade själsliv” där han möts av en yngre årgångs jublande studenter – och så vaknar han. Det kunde varit en novell av Bo Bergman.
Artur Möller var en man med fasta och kloka åsikter, och när den tiden kom en stridbar antinazist. Hur afskaffas prostitutionen? frågas i en tidig skrift som ”propagerar för en renässans av kärlekslivet via skönhetsdyrkan, kroppskult och hellenistiskt svärmeri. Så skulle en öppnare och ärligare moral än den gängse växa fram”, som Per-Erik Ljung sammanfattar det i En lundensisk litteraturhistoria. Hans självbiografi förblev ofullbordad när Karl Otto Bonnier satte käppar i hjulet för den tredje delen, ”möjligen av hänsyn till de inblandade […] Men Lund kring 1900 fick vi, med råge.” Dag Hedmans artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon om Artur Möller (1883-1940) och hans omfattande författarskap är utförlig, och alltigenom uppskattande: ”M fick nästan hela sitt liv kämpa i motvind: svårigheter att finna inspiration till nytt författande, strider med förläggare om värdet av hans skönlitterära verk och en från mitten av 1920-talet till hans död miserabel ekonomi. Gentleman ut i fingerspetsarna sökte han galant rida ut de olika stormarna men knäcktes slutligen av det massiva motståndet. I dag är hans författargärning orättvist nog så gott som fullständigt bortglömt.”
Ivo Holmqvist