Axel Gauffin: På Zolas begravning. Några minnesblad (Norstedts, 1945).
”Hans öppna brev i l´Aurore till franska republikens president med den brännande överskriften ”J´accuse” – jag anklagar – kom som en befrielse för alla dem i hela den civiliserade världen, som i ångest följt Dreyfusprocessens skrämmande utveckling. När man läste denna manliga och logiskt bindande förklaring tycktes saken så självklar, att rättvisans seger måste vara given. Det skulle inte dröja länge, innan vi blevo tagna ur denna villfarelse. […] På Ateneum i Lund hade jag i L´Illustrations detaljerade redogörelser nummer för nummer följt dramats gång.”
Axel Gauffin som var född i Kristianstad 1877 började läsa juridik i Lund men sadlade snabb om till konsthistoria och doktorerade 1908 på en avhandling om Marcus Larsson, smålänningen som var fenomenal på att måla vilda vattenfall och båtar i brand i månskenet. Kanske fanns redan då hans stora målning med just det motivet på Akademiska Föreningens lokal Ateneum, oftast förkortat till Aten (en av de radikala tidskrifterna på 1930-talet kallade sig så). Tavlan fanns kvar på 1960-talet, under den flockades man gärna. Om den fortfarande gör det vet jag inte – Aten som Nordeuropas största café gick i graven för ett bra tag sen, omvandlades sedan till bokhandel men också den är borta. På andra våningen höll man en trivsam liten läshörna med en mängd utländska dagstidningar, och ett urval nyutkomna böcker som för säkerhets skull var fastkedjade vid bokhyllan, som på ett medeltida kloster, och vars omslag var bortrivna. Det var förstås där som Gauffin följde turerna i Dreyfus-processen 1898.
När han på hösten fyra år senare befann sig i Nantes mötte honom ropet från en pojke med en tidning i handen och en stor packe under armen: ”Mort d´Émile Zola!” Sina minnen om vad som sedan följde skrev han ner i en vacker liten bok på tjockt papper i duodesformat som trycktes i en bibliofilupplaga på 500 numrerade exemplar. Mitt som jag köpte för många år sedan och som jag läst om då och då är nr 116 (en handfull finns att köpa på Bokbörsen).
Så fort Gauffin får veta att Zola, som är en av hans favoritförfattare, har avlidit hastar han till Paris och tar sig till sorgehuset, ”tydligt betecknad med tre väldiga Z i silver inom de sköldformiga bårder, som prydde sorgdraperierna. Svartklädda bud med väldiga kransar kommo och försvunno in mellan draperierna.” Han är inte ensam, det är fullt med folk på gatorna som vill få en skymt om vem som kommer och går. Gauffin klämmer sig upp vid ingången till ett hotell mittemot. Den försynte hotellägaren begär en slant för ståplatsen. Den får han, men en rik knös som kommer några minuter senare ignorerar honom. Det straffar sig när polisen rensar gatan, hotellägare är snabb att försäkra: ”Monsieur appartient à l´hotel”, och så får den svenske studenten stå kvar, men den som snålade med slantarna sveps iväg.
Gauffin skymtar välkända ansikten i mängden, ett av dem Clemenceaus. I trängseln i begravningståget orienterar han sig med sina nya grannar: ”en av dem förefaller mig märkvärdigt bekant. Denna magra, lätt böjda gestalt, jag har sett den många gånger, fotograferad och tecknad i uniform och fångdräkt, framför fronten och domarskranket. Det är inte möjligt att ta fel, det är Alfred Dreyfus. Så har han då trotsat hotet och faran! Men det är som om han känt sig observerad – i nästa ögonblick har han glidit undan.”
Vi får veta en del av vad Anatole Frances sade vid graven, och orienteras om vad som hänt: Zola och hans maka drabbades av kolosförgiftning (huset var under reparation, en rökgång hade blockerats) och somnade in. Hustrun klarade sig, Zola avled. Då hade han hunnit skriva tre romaner i vad som skulle bli en kvartett: Fécondite, Travail och Vérité. Av den avslutande delen blev intet. Den skulle hetat Justice. Rättvisa var något som Alfred Dreyfus fick vänta länge på. Om Zolas båda familjer får vi veta en del, och Gauffin har många beundrande ord om den toleranta hustrun.
En officer och en gentleman, Roman Polanskis film från 2019 om Dreyfusprocessen, är bländande skicklig men inte särskilt sannfärdig. I sin artikel om den i Aftonbladet den 28 februari 2020 (som finns på nätet) påpekade Olle Svenning bland annat att huvudpersonen i filmen Marie George Picquart inte var så helgonlik i verkligheten, tvärtom en obehaglig figur som inte lade band på sin antisemitism. Och Dreyfus hustru som spelade en lika stor roll som sin man under processen och de långa åren därefter figurerar inte alls i filmen.
Fjorton år efter att Zola skrivit sin långa anklagelseartikel dök den upp i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken där Arvid Stjärnblom som väl delvis är ett melankoliskt självporträtt skriver i Nationalbladet (=Svenska Dagbladet) samman med bland andra Olof Levin (=Oscar Levertin) och Torsten Hedman (=Tor Hedberg):
”Den 11 januari 1898 föll krigsrättens frikännande utslag i målet mot Esterhazy, Frankrikes och den franska härens ära kunde icke uthärda den tanken, att det lilla smutsiga och sakligt tämligen betydelselösa förräderi, för vilken en duglig och förmögen generalstabsofficer av judisk börd hade blivit dömd, i verkligheten var begånget av en obetydlig linjeofficer av utländsk börd, en moraliskt förkommen och förfallen slusk. Den 13 januari stod Zolas J´accuse i l´Aurore, och en kort resumé av innehållet telegraferades ögonblickligen världen runt. Två dagar senare ankom ett exemplar av l´Aurore till Nationalbladets redaktion. Markel strålade. Han samlade redaktionen omkring sig. Från ett rum kom Olof Levin, lyrikern, kritikern och litteraturhistorikern – ett berömt och omstritt namn redan då. Från ett annat kom Torsten Hedman, dramatikern och teaterkritikern. Även författaren Henrik Rissler dök upp – han kom för att få höra nytt i Dreyfusaffären. Och den gången fick han höra nytt! Markel tog saxen, klippte sönder den väldiga artikeln i bitar och remsor och delade ut dem till höger och vänster. Du skriver maskin, sade han till Stjärnblom, du får ta de tre första spalterna att börja med. Så få de börja med dem i tryckeriet, och under tiden hinner jag ordna och numrera de andra lapparna.”
Och så till slut några rader om tavlorna i Akademiska Föreningen i Lund, bland dem Marcus Larssons stora marinmålning. Det här kan läsas i Sven Christer Swahns Detta Lund från 1965:
”Det hänger tavlor i Huset också, feta kungar, landskap […] så en överdådig Marcus Larsson med brinnande båtar i hög sjö. Att månen där uppe i hörnet på Marcus Larsson-tavlan sattes dit för att hastigt dölja ett infamt porträtt är ofta berättat; mindre känt, att gamle professor Hill [….] besökte Marcus Larsson när denne målade sin tavla vid fladdrande ljus i studenters krets, varvid konstnären, fängslad av gubbens slängkåpa och fårade ansikte, lät en av de klippor där tavlans ångbåt strandat, antaga konturerna av professorns fysiognomi…”
Ivo Holmqvist