Berit Spong: Sjövinkel

Nyckelromaner är en lika lockande och säljande som problematisk genre, alltsedan Madeleine de Scudéry började praktisera den på 1600-talet. Man lockar läsare som gärna ger sig på jakt efter nycklarna till alla lås. Samtidigt riskerar författaren åtal för förtal om modellerna inte är tillräcklig maskerade och har skäl att känna sig kränkta. Ellen Key kan inte ha varit glad att läsa om sig själv som Hanna Paj i Strindbergs Svarta fanor. 1965 drog Ing-Marie Eriksson och Bonniers på sig ett åtal för förtal för romanen Märit. Efter olika turer i skilda instanser mildrade Hovrätten domen, men dagböter utdömdes dock.

I en tävling 1971 om den bästa tjänstemannaromanen fick Lise Drougge andra pris för sin roman Lektor Victoria som kan läsas som en nyckelroman om Eslövs Högre Allmänna Läroverk, särskilt kollegiet, som hon skaffade sig inblickar i under sina få år där. Hon var klok nog att inte låta boken gå i tryck förrän hon lämnat tjänsten för en annan, i Malmö. Alltigenom sympatiska är inte personporträtten av adjunkter och lektorer som i några fall gränsar till nidteckningar. Under kriget var den danske radikale författaren Otto Gelsted internerad på en förläggning på Visingsö och skaffade sig erfarenheter som han fiktionaliserade i nyckelromanen Judarna i Husaby. Den kom först i svensk översättning på Bonniers redan före fredsslutet. I det exemplar som finns (fast det är nog fara värt att det är bortrensat) i Gränna biblioteks lager har någon nogsamt skrivit in namnen på de faktiska personerna bakom bokens fiktiva, upplysningar som numera nog har ett mycket begränsat värde.

Mest känd av svenska nyckelromaner var länge Berit Spongs 456 sidor långa Sjövinkel från 1949 som genast trycktes i många upplagor. Intresset var stort, mest på lokalt plan: boken handlar om en rektor Höckert på en småstads gymnasium vars förordande inte förlängs efter en häftig förtalskampanj mot honom. Jag vet inte om det var en tillfällighet att en ännu mera infekterade strid blåste upp i samma stad, om Dick Helander som inte blev biskop där – mycket har skrivits om det. Det konstaterades att en del anonyma förtalsbrev i den tillsättningsstriden var skrivna på en maskin som ägdes av kyrkan, men vem som gjorde det kom man aldrig till klarhet med. Birgit Antonsson som doktorerade på en avhandling om Per Freudenthal/Ode Balten och som varit riksbibliotekarie har skrivit klargörande om Sjövinkel och debatten kring den, litteraturhänvisningarna finns i hennes artikel om Berit Spong i Svenskt Biografiskt lexikon. Berit Spong skrev senare en fin bok om Strängnäs (Wahlström & Widstrand, 1953, vackert illustrerad av Gunnar Brusewitz). Till skillnad mot romanen är den inte vinklad eller fylld av rancuner.

Sjövinkel börjar bra: ”Det finns en liten stad som heter Sjövinkel, en stiftsstad och en skolstad, beskyddad och bevakad av en väldig röd domkyrka med tvillingtorn. Om vintern trycker den sammankurad i sin vrå mellan åsen och sjön, och tunna, blå rökar stiger över taken i den rena luften, ty någon industri har knappast satt fram foten ens i utkanten. Sjövinkel är ännu en liten idyll, och därmed menas, att allting är vackert på ytan och har så vackra namn. På eftermiddagarna tändas ljusen nästan på en gång i fönstren, och på kvällarna släcks de tidigt och på samma gång, ty alla har samma vanor. Men om sommaren smäller flaggorna på samma dagar i grönskan, där husen lyser granna som blommor i en girland, och tre slags evenemang sätter liv i de drömmande trädgårdarna: kyrkkaffe, tvätt och namnsdagskalas. Men naturligtvis händer även andra saker, och inte mycket kan hållas fördolt. Inte mycket, men ibland tillräckligt.”

Jodå, i Strängnäs är det vackert kring den ståtliga domkyrkan som har en märkligt kryddig doft och där man efter vapenhuset får ändra riktning till höger, för mittskeppet. I kyrkan finns också Roggebiblioteket med många äldre böcker, ett av Sveriges intressantaste. Några taffliga tjuvar kom för inte så länge sedan över riksregalierna och flydde per roddbåt. Dessbättre kom de snart tillrätta igen, bara måttligt tillbucklade. Någon lanserade med viss rätt benämningen De gula rosornas stad på Strängnäs, de blommar rikt på sommaren i de gamla kulturkvarteren. Annat i stadsbilden raserade man i den rivningsvåg på sextiotalet som gick ut över så många vackra svenska stadskärnor. Därmed miste Strängnäs nog en del av sin själ (fast Bo Setterlind som hade hus här såg länge till att stadens kulturella värden hölls vid liv) och den är numera i mycket en pendelkommun till Stockholm. Hur jag vet allt detta? Jo, i en kort övergång mellan ett universitetslektorat i Auckland på Nya Zeeland och en professur på Gents universitet i Belgien var jag rektor på ett privatgymnasium i Strängnäs. Våra erfarenheter (min fru var adjunkt sammastädes) var inte i allt olika rektorsparets i Sjövinkel.

Romanen om rektorsparet Höckert (vars erfarenheter Berit Spong och hennes man samlade på sig) slutar garderat och inte särskilt försonligt, i en två sidors Efterskrift: ”Nej, detta är inte en bok om ett vansläktande. Än en gång har livet varit en katt, som haft nålar i lena vanten, än en gång har den grymma leken rasat fram och åter, och än en gång har de djupa reporna blött och svidit, bulnat och värkt före ärrbildningen. På det sättet var allting sig likt från förr […] Prästtorpare tyckte [prästerna] om, som flyttade sin längtan hinsides och trodde ödmjukt och blint, småskollärarinnor ansåg de från början obehövliga, men bara de var lydiga och tysta och lite opraktiska, kunde man ju till och med ha nytta av dem. Men om i en stiftsstad satt en rektorska, fallen efter sådana, och därtill en som fått makt över ordet i arv, så kom hon dem alldeles för nära in på livet. Hela stiftsstaden misstänkte henne från början. Redan innan hon kom, spreds den lögnen i domkyrkobergets gränder, att hon var kommunist, och efter hennes välkomstmiddag för lärarkåren talade domkapitelsledamoten, humanisten, det gamla kyrkospråkets vårdare […] för värdinnan och maten med den öppet uttalade varningen: ’Vi tycker inte om att ha en rektorska som skriver böcker.’ Sjövinkels lärarkår fick därmed en liten vink om hur den borde ställa sig i framtiden, och de orden kan betraktas som de första fröna till en strid – den strid, som fällde rektor Höckert.”

Om en vandring på domkyrkoberget i Strängnäs skrev jag för en del år sedan detta som väl säger en del om den ibland lite märkliga stämningen i staden:

https://www.dixikon.se/manniskors-mote/

 (Till det kan läggas, apropå Hjalmar Gullbergs dikt Sjön, att Artos förlag just gett ut Dominik Terstrieps En munks vishet. Bernhard av Clairvaux andliga och teologiska profil).

Ivo Holmqvist