Bertil Malmberg: Fiskebyn (Alb. Bonniers förlag 1919).
”Två år senare skrev han en liten roman, egentligen en längre novell, basis för ett filmmanuskript, som i likhet med barnhistorierna av 1924 vittnar om en idealistiskt iakttagande tåga hos skönhetsdyrkaren (Fiskebyn 1919). I övrigt var han tyst.” Erik Hjalmar Linder plöjde genom hekatomber av svenska böcker för sin encyklopediska sammanfattning Fem decennier av nittonhundratalet som blev de avslutande banden i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 1965 (i en tidigare version hade han skrivit om fyra årtionden). Till sin hjälp hade han den väldiga samlingen av tidningsrecensioner i Sigtunastiftelsens arkiv. Men det snabba avfärdandet av Bertil Malmbergs första och enda roman tyder på att han aldrig läste den fast det inte hade tagit honom lång tid. Den är på 240 glest satta sidor (annars är Linders kapitel om Malmberg, särskilt hans lyrik, mycket bra).
Eftersom Bertil Malmberg (1889-1958) var uppvuxen i Härnösand där hans far var en respekterad lektor i franska vid läroverket skulle man kunna tro att han förlagt sin berättelse till ett isolerat fiskesamhället någonstans längs norrlandskusten. Men ingen lokal anknytning finns varken dit eller till västkusten. Andra alternativ finns också. Det är en gammaltestamentligt biblisk berättelse om oskyldig kärlek mellan en flicka och den fosterbror hon vuxit upp samman med och en förstockad församlings fördömanden och utfrysning av dem. Den är skriven på en lätt egendomlig arkaiserande och inte sällan högtravande svenska som knappast låter ana Bertil Malmbergs senare stilistiska mästerskap, tydlig redan i hans novellsamling Åke och hans värld fem år senare (Allan Edwalls filmatisering från 1984 är värd att se).
Den ska man helst läsa i en upplaga med Adolf Hallmans imponerande illustrationer, den allra bästa av dem helsidesuppslaget i novellen ”Måneskogen”, med den nakna Anne-Marie uppklättrad i ett träd, hon ”som alltid blev tokig om hösten, och hon fortsatte att vara det hela den långa vintern.” Och Hallmans suveräna omslag till Malmbergs på sin tid mycket beundrade diktsamling Dikter vid gränsen (1935) hör till de klassiska, med en assyrisk gud samstämd med bokens tidspessimism som var inspirerad både av Spenglers apokalyptiska visioner i hans massiva Västerlandets undergång, och tidshändelserna söderut. Bertil Malmberg bodde i München på tjugotalet, som man kan läsa om i Enar Bergmans högintressanta avhandling Diktens värld och politiken – Bertil Malmberg och Tyskland 1908-1928 (1967), och han rapporterade tre år efter Hitlers maktövertagande skrev om nazismens framfart, i Tyska intryck (1936) – Fredrik Böök var snabbare med Hitlers Tyskland 1933, liksom den drivne journalisten Gustaf Hellström samma år med sin Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet.
Sex figurer dominerar handlingen i Fiskebyn: den föräldralösa flickan Martina som vuxit upp hos den gamle skolläraren Rilke, samman med hans nu tjugoårige son Thomas, alla tre renhjärtade figurer (fast Rilke är samtidigt harhjärtad), vidare den som det på slutet ska visa sig rakryggade fiskaren Jacob Vindås som är änkling, dennes åldriga och alltigenom förskräckliga och hatiska mor som sedan länge är änka, och församlingens präst som inte spar på svavlet när han predikar. De unga är fästade vid varandra i all oskyldighet, men de många sladdertungorna i bigotta församlingen misstolkar ett nakenbad och ett senare möte mellan de unga när Thomas kommit tillbaka från universitetet (intrigen var nog hopplöst ur takt med tiden redan 1919). De goda mot de onda, i en isolerad församling som kunde vara schartauansk men som också påminner om den indremissionska i Nordjylland, i Karen Blixens Babettes gästabud där överdådig parisisk kokkonst dock mildrar folks sinnen – så icke här.
Eller kanske är det hela inspirerat av den tyska Nordsjökusten, i trakterna av Theodor Storms Husum, ”die graue Stad am Meer”. En fläkt av Gottfried Kellers noveller i Die Leute von Seldwyla anas också. Bertil Malmberg utgick från en pjäs från 1905 av tysken Georg Engel, Im Hafen, nar manuskriptet till Mauritz Stillers film kom till 1920. Den spelades in i Bohuslän, med Lars Hansson som Thomas och Karin Molander som Martina. Filmen som såldes till ett trettiotal länder gick bra utomlands men sämre i Sverige. Ett oskyldigt nakenbad långt före Heddy Lamarr i Extas 1933 (hon blev sedan under kriget en datateknisk pionjär) och Hon dansade en sommar med Folke Sundqvist och Ulla Jacobsson i vassen (1951) passerade obemärkt. Mer rabalder åstadkom filmens präst som före visningen i katolska länder fick byta yrke till lokalpolitiker.
”Hur lätt bli människornas kinder heta!/ De döma snabba, fast de litet veta/ de många rösterna, som hjärtan mäta”. Verner von Heidenstams kloka ord (fast med ett stockholmsrim på slutet av andra och tredje raden) sammanfattar hela händelseförloppet i Bertil Malmbergs första och enda roman där många kinder glöder och där hjärtan och njurar rannsakas. Och så kan man fortsätta med hans kloka memoarer och essäsamlingar, och de tre böcker som kommit om dem och om honom på senare år: Bertil Malmberg: diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (2012) och Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällesdikter och opublicerade manuskript i urval (2006), båda av Per Luthersson och Anders Mortensen, och Torbjörn Kjölstads Den ensamme resenären – om diktaren Bertil Malmberg (2019).
Ivo Holmqvist