BLÖGG

Jag sa till mig själv att skrivandet var lättare någon annanstans. Och dum som jag var trodde jag på mina egna ord. De lurade mig, fick mig att söka i mörkret utan ljus. På något sätt sken texten klarare och starkare där borta. Mitt sinne ställdes in på en ensligt belägen stuga, en öppen eld och kanske till och med en sliten öronlappsfåtölj. I mina drömmar kunde jag höra eldens sprakande medan jag skrev ordkombinationer värdiga en sann författare – i det flämtande skenet. Och det hände mer än en gång att jag vaknade och kände viss röklukt.

På förlaget (var det nu låg?) hade man ställt sig undrande och tveksamt till mitt grepp, men det skulle antagligen innebära klirr i kassan – och då gick det mesta bra. Min granne (och ende vän i närområdet) herr Merzelbark sa hånfullt att om jag inte kunde skriva här kunde jag sannerligen inte skriva där. Det sa han till mig efter en kväll i vinets och grannsämjans tecken. Han hade i sin ungdom fått en diktsamling publicerad och visste vad han talade om: “Jag är en fattig poet, en smula mager, men ändå ganska fet”. När jag stängde min lägenhetsdörr den kvällen hade nog ordens sanning fått sig en yxa i huvudet. Och lite väl mycket vin i skrivsinnet.

Jag ringde på en annons i en tidning. En äldre kvinna med tysk brytning på andra sidan telefonen upplyste mig att jag mer än gärna fick hyra stugan i annonsen, men att mitt författande skulle vara berett på att kavla upp sina ärmar. Jag var minsann inte rädd för ordens svängar och nyckfullhet. Ha! Vi kom överens om att hyresbeloppet skulle betalas i förskott, nyckeln låg i en gammal syltburk under en sten, men så sa hon plötsligt mycket allvarligt: “Du får absolut inte, under ingen förutsättning gå utanför dörren klockan tio. Dessutom är ditt tillfälliga hem mina vänners permanenta. Författarambitioner eller inte”.

Hennes ord kom så plötsligt att allt jag hann med i huvudtumultet var att tänka: Tio? Hem för vem? Så föll tonläget en viktighetsoktav och hon önskade mig lycka till – skrockade kort något ohörbart (antagligen på tyska) och la på. Och där stod jag med den svarta backelitluren i handen och tänkte på klockan tio och vilka vänner jag skulle möta och att alla bekymmer var ordens. Men även om frågorna rasslade som ovunna fanatasimynt i en enarmad bandit var jag helt övertygad om min egen lycka och skrivförlösning. Och tro det eller ej, men rökdoften jag kände om morgnarna tilltog.

Så kom dagen för min avresa. Jag hade packat allt: tandborste, lite kläder, en sovsäck och en skrivmaskin (Maritsa 30 som den hette. Varifrån den kom visste jag inte – bara att den skrev bra). Och jag åkte tåg till en plats ingen steg av på – förutom jag. Från stationen ringlade sig en endaste ormlik grusväg in i skogen. Enligt anvisningarna från den gamla kvinnan låg stugan i skogen, men det var en bit att gå. “Och förvänta dig ingen taxi eller liknande. Inte där ute.”

Jag följde vägen, som smalnade av och blev en stig – och kom närmre och närmre den täta skogen. Flera gånger under vandringen bytte väskan arm, då både axlar, armar och delar av ryggen började ömma. Och det började att snöa. De puderlätta flingorna la sig på de täckande granarna och jag kände att jag gick rakt in i ett jullandskap. Och mer än en gång skymtade jag stugan genom snårskogen. Takåsen i vitt skymtade till lite här och var. Men avigsidan visade sig: Svetten rann och jag förbannade mina ord och mitt tilltag. Dessutom flög klockslaget vid tio omkring stugans hemliga vänner medan mina fotsteg försvann i snön.

Stugan var spöklikt lik den jag hade föreställt mig. Liten (den såg ut att bli nästintill uppäten av snön när jag slutligen nådde den), med en eldstad och en öronlappsfåtölj!

Och på kvällen, framför den sprakande brasan med min författarlekamen omsluten av fåtöljen och med min skrivmaskin Maritsa på låren, bar det iväg. Ordkombinationer jag tidigare aldrig ens varit nära klädde resonemang och beskrivningar i en berättelse om någon som inte förstod riktigt. Det var en figur med huvudet fullt av frågor som vandrade omkring i ett ovisst landskap. En historia jag knappast förväntat mig. Men mina bokstavsjongleringar stod på topp, elden skänkte värme och Maritsas vals glödde.  

Från ingenstans kom så plötsligt en ringsignal. Allt avstannade tvärt, frös i sitt ögonblick. Orden stelnade på valsen, tangenterna böjde sig undrande. Genom rutan kunde jag se små snöflingeskuggor på väg ner genom luften. Framför mig sprakade elden. Det ringde igen. Som på en given signal rusade jag mot ljudet, men i mörkret runtomkring såg jag inte mycket. Jag föll och studsade och slog emot och livet blev närmast ett flipperspel. Det ringde igen och jag sprang mot ljudet som verkade komma från det minimala vråliknande sovrummet. Jag slet upp dörren och ställde mig avvaktande i mitten av rummet. Det ringde igen. Denna gången insåg jag att det kom ifrån en inbyggd garderob (vilken jag missat) och där högst upp på ett hyllplan stod en svart backelittelefon (lite väl lik min egen hemma). Den ringde igen och tveksamt tog jag upp luren.

“Du skriver ganska så bra, men lämnar ingen plats åt dig själv. Allt du gör är att reproducera. Och du – grundhistorien är väl i löjligaste laget. Osäkrare människa får man leta efter. Och Merzelbark. Vad är det för ett namn? Nåja. Snart är klockan tio och det är dags för dina nya vänners entré. Vi hörs.”

Rösten försvann. Linjen bröts. Och där stod jag med backelitluren i handen. Rösten visste allt: Vad och framför allt hur jag skrev jag skrev, klockslaget tios vikt, och om vännerna som skulle komma. Orden svepte förbi som levandegörande snaror. Jag började rabbla alfabete: “A, B, C …” Men sen stannade minnet hjulen. En röst i luren? Hur fan? Jag tittade på den självlysande visaren på mitt armbandsur. 21.59. Jaha. Japp. Mein Gott. Jag släppte all spänning, all ovisshet, alla ringande frågor och gick ut och inväntade mitt kommande öde. Jag skulle just ta plats i fåtöljen när en skepnad flög upp och försvann ut i mörkret som lägrat rummet då elden sakta dog bort.

Och texten skrev sig själv av dig som läst den.