Dags att damma av Olle Hedberg?
Romaner har sina dagsnoteringar mellan hausse och baisse. Vem läser Olle Hedberg numera? Att döma av överflödet av hans böcker på antikvariaten (om de inte redan rensats bort också där) är det inte många. En god vän till mig ärvde ett vackert bibliotek med originalupplagor i snyggt skick, bland dem en dryg hyllmeter romaner av just Olle Hedberg, alla försedda med dedikation – till en början utförliga men med åren allt kortare. De första tio är halvfranska, de följande i klot, resten häftade. Kanske svalnade vänskapen mellan författaren och mottagaren under årens lopp, men samtidigt illustrerar serien ganska väl förändringarna i den publika uppskattningen av Olle Hedbergs böcker.
Genombrottsromanen ”Rymmare och fasttagare” från 1930 höjdes till skyarna av den allsmäktige Fredrik Böök och blev snart obligatorisk bredvidläsningsbok för gymnasister, säkert med viss baktanke. Det är nämligen en lärorik historia om ungdomlig revoltlusta och slutlig anpassning, mera raffinerad än Sigfrid Siwertz ”Mälarpirater” som berättade samma nostalgiska historia om sista sommarlovet, och livets lurande allvar.
Så följde med ett urverks regelbundenhet en roman om året i mer än fyrtio år. En av de senare, dock inte den allra sista, heter ”Tack och farväl”. Olle Hedberg valde att själv bestämma när han ville ta adjö av livet, sedan hans allra närmaste dött, först hustrun Ruth som var en skicklig skribent som ägnade mer tid åt honom än åt egna romaner, utgivna under pseudonymen Elsa Eschillius, eller åt studier i svensk 1700-talslitteratur. Hastigt avled också den enda dottern som säkert stått modell för en del flickor i sena böcker.
Olle och Ruth Hedberg hade dragit sig undan till södra Östergötland (deras gravar finns invid Tidersrums vackra kyrka). Under sina sista år gjorde Olle Hedberg vad många författare kanske borde göra, han brände alla anteckningar, brev och utkast. Om man ville lära känna honom fick man gå till hans böcker. Oerhört många i samtiden läste ivrigt de långa serierna om Karsten Kirsewetter, Bo Stensson Svenningsson (som ställer den avgörande frågan ”Lindras livets kval av likars jämmer?”), Blenda Heurman och Hans Hasseldahl. Kanske berodde den enorma populariteten på de återkommande huvudpersonerna, fiktionsfigurer som man kunde följa under flera år, gemensamma bekanta långt innan TV tillfredsställde sådana behov.
De tre romanerna om Karsten Kirsewetter gavs senare ut i ett band, med Adolf Hallmans vackra omslag. Det köpte jag i ett Osloantikvariat när jag under några veckor var utbytesgymnasist på Frogner Gymnas, i kvarteren bakom Karl Johan och kungliga slottet. En annan i gruppen lånade det och läste ut boken på en natt, femhundra täta sidor. Skulle den möta samma entusiasm hos dagens skolelever? Säkert inte, tiderna är andra. När Sven Delblanc ägnade tre sidor åt Olle Hedberg i sin och Lars Lönnroths svenska litteraturhistoria kommenterade han de glesnande läsarskarorna när det litterära klimatet politiserats och den typiska borgerliga Olle Hedberg-läsaren hunnit gå bort.
Försök till äreräddning har förekommit, mest energisk var Ruth Halldén i Dagen Nyheter när hon mot strömmen skrev uppskattande om de psykologiska porträtten i Hedbergs sena romaner. Annars var det kutym bland yngre fräsiga kritiker att ge honom en känga, liksom man gärna sparkade på den åldrade Harry Martinson. Vilgot Sjöman hade behandlat den religiösa dimensionen hos Hedberg i en artikel i Bonniers Litterära Magasin redan 1953. Sådant berördes likaså av Bengt Svenninger i hans licentiatavhandling, som bok kallad ”Sprickan i universum”, om tanken på nåden att slippa denna jordens ävlan. Idén är central i ”Jag är en prins av blodet”, där den ene brodern Wistedt offrar sig för den andre, ända till ett förklätt självmord.
Döden sätter punkt i ”Får jag be om räkningen”, om handelsresanden Erik Nordin som vet att fristen för hans liv snart löper ut. Han blickar tillbaka i en svensk balansräkning flera år före världslitteraturens mest berömda handelsresande, Willy Loman hos Arthur Miller. De romanerna mötte berättigad uppskattning, liksom femtiotalsböckerna ”Drömtydning” och ”Foto von Blomberg”. Men när Per Olof Sundman efterträdde Olle Hedberg i Svenska Akademien 1975 visade hans inträdestal som var ett av de mest negativa och orättvisa i serien av akademital föga förståelse för företrädarens egenart.
En gång en sen kväll såg jag Olle Hedberg på tåget från Malmö till Lund. Ansiktet var lätt att känna igen, fast mera fårat än på fotografierna. Det var en reslig men trött gestalt som man inte gärna störde där han satt insvept i sin ensamhet i ett hörn. Kanske hade han inte heller uppskattat ett påfluget påhopp, han var mån om sin integritet och anonymitet. Men spontana tonåringar hade annars hans sympati. I hans böcker avviker de fördelaktigt från uppbådet av skräcktanter, andryga snobbar och borgarbrackor. Olle Hedberg hade öra för falska skorrningar i middagskonversationen – det äts mycket i hans romaner, i utdragna sociala riter kring bordet.
När han effektivt avslöjade förställning, konventioner och hyckleri läste en del av hans publik kanske honom med sadomasochistisk njutning. Inte allt var dock tecknat i misantropiskt svart, unga människor skildras med uppenbar förälskelse. Genomgående tillåter han till exempel sina älskande par att gå i säng med varandra utan att invänta någon borgerlig eller kyrklig välsignelse.
Självfallet har somligt åldrats i Olle Hedbergs böcker, eller kanske är så har tiden gått förbi dem vilket kanske är samma sak. Dit hör tilltalsskicket, och om man i framtiden vill skriva en studie över borgerlig titelsjuka kan man med fördel gå till hans romaner. Det framstår onekligen som lite apart för en nutida läsare när de unga älskande inte befinner sig på förnamnsnivå med varandra. Det verkade uppstyltat redan för femtio år sedan. Även annat har sjunkit undan, och kanske fordrar hans kvicka dialoger en viss gemensam kulturell bakgrund och ett uns av värdegemenskap.
En sådan minsta gemensam nämnare försåg det gamla gymnasiet sina elever med. De öppna och dolda citaten kunde man placera, flera av dem möter redan i boktitlarna. Trots sådana reservationer är Olle Hedberg nog värd en renässans. När det är dags att be om räkningen på nytt kan man konstatera att mycket har stått sig. Sven Delblanc var garderad men lämnade möjligheterna öppna: ”Som litteratursociologiskt fenomen är han av högsta intresse, och möjligen kan man göra konstnärliga fynd i den väldiga traven av Olle Hedbergs romaner.”
När (om) romanerna trycks på nytt, i sparsmakat urval, så är det dags också göra detmed den lysande biografi som Vilgot Sjöman gav ut och där hans egensinniga infallsvinklar annonserades redan i titeln:”Drömtydaren. Min bok om Olle Hedberg”. Psykologiska mönster friläggs med stor tydlighet (Olle Hedberg var tidigt bekant med Freud), bland dem far-son relationer. Kartläggningen av banden till en lång rad personer är avslöjande. Dit hörde Herbert Tingsten, riden av ångest och prestationsjakt samt starka känslor av livets meningslöshet, och vidare det tidvis inflammerade förhållandet till brodern Anders, efter en tid som officer verksam inom kooperationen. Dennes olyckliga första äktenskap gav stoff åt lillebrors böcker.
Och så de hårt knutna banden till tre kvinnor, modern (fadern dog tidigt), hustrun och dottern, i en successionsordning som verkar ha varit förutsättningen för den jämna och höga produktiviteten med ett höstmanus som lämnades in till Norstedts, lika punktligt år efter år. Förläggaren Ragnar Svanström visste att handskas varligt med denne producent av idel guldägg i litteraturkorgen. Sin blivande hustru hade Olle Hedberg träffat på Stockholms Högskola där hon tog en fil.lic-examen medan han själv aldrig tenterade av en enda kurs. Han var medveten om sitt skrivarkall tidigt, ivrigt uppbackad av henne.
Deras förhållande var oerhört tätt, nära nog symbiotiskt. Hon var alltså både romanförfattare och litteraturhistoriker med Dalin som specialitet, kvick och skarp. När de gick armkrok på Linköpings eller Stockholms gator kunde ingen kila sig emellan, inte ens deras dottern Birgitta vars situation inte kan ha varit alldeles enkel. När modern dog av cancer tog hon över rollen som motspelare, och när hon i sin tur plötsligt dog av ett brustet blodkärl i hjärnan orkade Olle Hedberg inte leva vidare i sin ensamhet mer än en knapp månad.
Litteraturprofessorn och den mäktige kritikern Fredrik Böök hade uttalat sig positivt om ett manuskript från den mycket unge Olle Hedberg, ett manus som visserligen refuserades. Men brevet var så uppmuntrande att det höll liv i författardrömmarna under år av motgångar. Den vänligheten glömde Olle Hedberg aldrig, som framgår av den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”, där manuskriptet långt om länge trycktes. Under alla år från debuten fram till sista boken fyrtiofyra år senare, med den ironiska titeln ”Tänk att ha hela livet framför sig”, skrev han som sagt en bok om året, med ett enda undantag.
1939 kom två. Den kortare och mera angelägna var ”Ut med blondinerna”, hans bidrag till den antinazistiska kampen. Där ställer han Hitlers rasgalenskap på huvudet. Det fiktiva landet Salinien har lånat drag av Österrike på tjugotalet med dess starka antisemitism, den hade Olle Hedberg upplevt på ort och ställe. Blondiner, inte svarthåriga, förföljs i en effektiv satir som censurerades av en räddhågad Radiotjänst. Det tog lång tid innan författaren förlät den räddhågade flatheten, varje år decennier framöver sände han ett kort till Kungsgatan 8: ”Olle Hedberg önskar inget verk uppläst under året”.
Just den boken var Fredrik Böök med sina sympatier för nyordningen i Tyskland kanske inte särskilt begeistrad över, den gled han förbi (även om han var mycket positivt inställd till sionismen). Men han hyste länge planer på att skriva en bok om Olle Hedbergs tidiga romaner, planer som hade börjat förverkligas då han plötsligt avled på Skodsborgs kurhotell just norr om Köpenhamn 1961, med Olle Hedberg som närmsta vittne.
I det famösa och beryktade Tegnértalet i Lund drygt tjugo år tidigare hade Böök hyllat maktens män i söder så eftertryckligt att han genast blev en död man i svensk offentlig debatt sedan talet tryckts i Svenska Dagbladet. Men vänskapen med Ruth och Olle Hedberg höll i sig, även om den under krigsåren var aningen reserverad. Kapitlen om den hör till de allra intressantaste i Vilgot Sjömans bok. Så går han på jakt efter hedbergska miljöer: Norrköping, Stockholm och Tveggesjö vid sjön Verveln, och människorna i dem. I familjekrönikan fanns en nyrik och snål miljonär och hans högfärdiga änka, fattiga släktingar, dumhet, dryghet och snobberi, egenskaper som utmärker så många av Olle Hedbergs romanfigurer i det borgerliga skräckkabinettet, men där fanns också generositet och hjärtats värme.
Lika energiskt ringade Vilgot Sjöman in den Olle Hedbergska särarten, delvis med stöd hos tidigare forskare, däribland dragningen åt mystiken, gudstron, den tidiga jaguppfattningen, läsning hos gnostikerna. Pär Lagerkvist formulerade en gång sin mission med stor självmedvetenhet: ”Mitt arbete är av största vikt. Jag är Guds skrivbiträde på jorden.” Men trots att hustrun Ruth kallat Olle Hedberg ”Guds lille springpojke” så var han inte lika säker på sin sak och sin uppgift här i livet som sin akademikollega, det framgår av ett luttrat brev från hans sista tid: ”Jag tror att det behagat Gud att göra mej så krossad och förkrossad som en eländig människa kan bli.”
Ivo Holmqvist