En lektion i konsten att skriva vänliga brev.

I hekatomben av gamla papper dök ett Postbrev från 1980 upp. Liksom med aerogram skrev man på insidan av sådana, vek samman dem och klistrade igen. I stället för frimärke finns på detta en vacker bild på en brevbärare framför ett staket med brevlådor, och under bilden texten Sverige 130. Mer än så kostade det inte att skicka postbrevet till utlandet den gången även om det var drygt fem gånger mer än det inrikes tjugofem år tidigare. Hur vet jag det? Jo, som elvaårig frimärkssamlare mån om vackra stämplar adresserade jag ett brev utan innehåll till mig själv den femte maj det året, för att få med så många femmor som möjligt på kuvertet: fem femöresmärken för portot, idel femmor i poststämpeln. Brevet från 1980 är adresserat till mig på Odense Universitet där jag då var svensk lektor på Nordisk Institut. Det är för säkerhet skull försett med två gatuadresser: Niels Bohrs allé 25 och Campusvej 55, 5250 Odense, Danmark. Båda dög bra. Så här står det i postbrevet:

”Breitenfeldsgatan 4, 114 22 Stockholm – 80 02 01

Kära Ivo Holmqvist!

Jag har så mycket otackat när det gäller er – nej, jag vill skriva d i g, jag tycker vi känner varann! – att jag knappt vet hur jag ska börja. Jo, naturligtvis; med den utomordentligt fina recensionen i Hufvudstadsbladet som gjorde mig glad och tacksam: jag har ej prenumeration på annat än svenska klipp (från Sverige, alltså) men en snäll kollega hade faktiskt redan sänt mig ett! Det var verkligen en artikel som dessutom lärde mig en hel del värdefullt nytt. T a c k, alltså!

Jag har haft trassligt med min post, ja egentligen alla de gångna fem ensamma åren. Men i vinter har jag fått ett nytt skrivbord, vilket betyder att någon sorts ordning börjar inträda… Så hittar jag nu t.ex. ett brev från Odense juli -78 (!) där du undrar två saker: om det finns en bibliografi över Jolo – nej. Men jag har här hemma samtliga hans klipp i böcker. Vidare beträffande den mystiska blyertsanteckningen på Blixen-teckningen – jag var på den utställningen, men observerade inte detta! Nu gissar jag att den eventuellt kan härröra från ett möte Jolo och jag hade med KB på Bellevue Strandhotell 1954, tror jag det var. Otto Lindhardt var med, kanske han skrev våra namn för att hon skulle veta vad vi var för ena… Vi drack te hos henne, det var kolossalt fängslande.

Antagligen finns det mer jag borde tacka dig för! Men jag har inte hunnit djupare ner i högarna ännu… Hur som helst, hav överseende, och var viss om min tillgivna tacksamhet.

De hjärtligaste hälsningar

Margareta Sjögren.”

Den utförliga recensionen hon tackar för var införd den 29 november året innan. Kulturredaktören Ebba Elfving i Helsingfors gav mig ett lika stort utrymme som när jag senare anmälde Bengt Söderberghs märkliga och mästerliga roman ”De gåtfulla barrikaderna” (också han fick, till sitt hus i Sydfrankrike, recensionen sig tillsänd av någon som uppmärksammat den – om brevväxlingen som följde har jag skrivit på Libri resurrecti, och på Opulens mera sammanfattande om honom efter hans bortgång).

Det stämde nog att jag nämnde något som inte hade kommit med i Margareta Sjögrens annars faktarika bok ”Rep utan knutar” (titeln återgår på ett yttrande av Georg Brandes, om cyniskt eller malplacerat skämtsamt är svårt att avgöra). Renässansen för Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren började få verklig fart vid den tiden genom att hennes dagböcker gavs ut, och många skrev om henne, främst svenska och danska kvinnliga litteraturforskare. Fredrik Böök hade skrivit en bok om henne redan 1949, med ett avsnitt om hennes kontakter med den danske kritikern Georg Brandes (som hade jämnat väg för Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” när den var ny 1891).

I min recension citerade jag en (förstås manlig) litteraturhistorikers plumpa syn på Victoria Benedictsson: ”Då Brandes lärde känna henne fattade han avsky för henne och undvek henne så vitt möjligt. Men det var ingen lätt sak att undslippa denna megära som följde hans steg överallt. Hon hade inte kärlekens gåvor. Men girig, despotisk och maktlysten, som hon var, kände hon sig djupt kränkt, ville skjuta honom, men visste inte om hon skulle göra det framifrån eller bakifrån […] Damen tillhörde den typ av kvinnor som var allra värst för Brandes.” Snacka om objektiva värdeomdömen! Så förstås inte i Margareta Sjögrens bok, och inte heller i intervjuer med henne när hennes bok var ny: ”Kvinnokarlen Brandes var kanske den hon mest av alla borde aktat sig för. Han höll inte hennes mått […] säkert är att i dag, hundra år efter deras glödande passionsdrama, så läser vi nog hellre Victoria Benedictsson än vi läser Georg Brandes.” Kanske det – men de är inkommensurabla storheter.

Utställningen som brevet nämner var en tidig om Karen Blixen på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn 1979. Jag uppmärksammade den i Svenska Dagbladet när den var aktuell och har sedan ordat mera utförligt om den i ”Karen Blixen i fyrtio glasmontrar” som är inledningsavsnittet till antologin ”Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen” som jag redigerade för nio år sedan (de flesta av utställningens bilder samlades senare i bok). Där tog jag också med Jolos kåseri ”Blixen och Åbergson”. Otto Lindhardt (1924-2019) var en dansk förläggare som bland mycket annat såg till att Tolkien kom på danska. En fullständig förteckning av vad Jolo skrev i Dagens Nyheter (flera tusen artiklar) saknas fortfarande. Man skulle önska att de bibliotekarier på Lunds Universitetsbibliotek som såg till att Herberts Tingstens samtliga skriverier nu kan läsas på nätet (de drog nytta av Gerd Tingstens klippböcker) kunde göra samma sak med Jolos.

1984 kom Margareta Sjögrens bok om Elsa Beskow, i stort format och med många vackra illustrationer. Hon hade haft nytta av Stina Hammars biografi från 1958, och hade fått en viss assistans av sonen Bo Beskow. Jag anmälde också den när den var ny, i en något kortare recension som tyckte att hon kunnat säga mycket mer om Elsa Beskows och Herman Sigvalds ”Vill du läsa” i tre band med brandgula ryggar. Jag hör till den generation som ville det, och kanske inympades könsroller i mig samtidigt: ”Far ror, mor syr…” Och om Elsa Beskows betydelse för många svenskars naturuppfattning (”Putte i blåbärsskogen”) liksom John Bauers (”Bland tomtar och troll”) hade jag velat läsa mer, skrev jag, men gillade annars boken: ”Den politiska och idologiska bakgrunden till Elsa Beskows samhällssyn är intressant, liksom olika tiders åsikter om hennes böckers nyttighet och förträfflighet. Här antyds en del om den kritiska läsning som radikala skribenter ägnade dem på 60-talet…” Ett lika radikalt och humorbefriat kritiskt övertramp som agrarkapitalisten Emil i Lönneberga råkade ut för vid den tiden slapp dock Elsa Beskow.

Om jag fick något gensvar från Breitenfeldsgatan 4 den gången minns jag inte, men kanske dyker ännu ett postbrev upp ur kökkenmöddingen. Hennes fem självbiografiska böcker skrivna efter Jolos död läste jag liksom så många andra med stort intresse allteftersom de kom, dem ska jag ta fram på nytt. Och hennes epistolära vänlighet har gått i arv till deras dotter: varje gång jag tagit med en text av Jolo, i böcker om H. C. Andersen, Karen Blixen och Frank Heller, har Vibeke Olsson lika snabbt som generöst gett mig tillstånd till det.

Margareta Sjögren var född 1919 i Småland (där man den gången nog satte ett –e på adjektivet framför ett maskulint ord? Stockholmare gör det ju inte) och avled i Stockholm 1996, arton år efter Jolos plötsliga död som fick Alf Henrikson att skriva en vacker vers dagen därpå i Dagens Nyheter som alltsedan dess används i begravningsannonser. De skrev flera böcker tillsammans, om USA, Irland och Storbritannien (titeln på deras klassiska ”Drottningens England” är sedan någon vecka historisk). Om deras gemensamma tid i Chicago och väster därom handlar ”God morgon, Vilda Västern” som är en annan av de återupplivade böckerna på bloggen Libri resurrecti. Margareta Sjögren var journalist i Expressen från 1944 till 1953, och därefter i Svenska Dagbladet, ofta som recensent av balett (hennes bok ”Skandinavisk balett” kom 1988). Jolo höll sig till Dagens Nyheter.

Ivo Holmqvist