Gösta Knutsson: Pelle Svanslös i Amerika
Man bär med sig rim och ramsor genom livet, till exempel denna: ”G.G. – G.G. – G.G. – vårt allt!” som är ledmotivet från och med femte kapitlet i Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika som kom ett par år in på andra världskriget, som tredje i serien av i allt elva. Den har sedan dess tryckts om ett stort antal gånger. På senare tid har texten säkert ändrats på några punkter, som de substantiverade färgadjektiven när det talas om svarta katter i USA som Pelle är ivrig att ta i tolerant försvar. Boken är välkänd också i våra grannländer. På färöiska heter han Palli Halaleysi, på norska Petter Stump och på danska Pelle Haleløs, dessutom i två skilda översättningar. Vad jag först flera år senare förstod är att gangsterkatterna som sträcker tassarna i vädret när de unisont svär sin ramsa hade sin utrikespolitiska förebild, i nazisternas uppsträckta armar och vrålande ”Sieg Heil” – vuxna läsare den gången insåg det förstås genast.
Redan i första kapitlet får man en rejäl dos västlig indoktrinering: ”Till Amerika! Långt borta i världen ligger ett land, som heter Amerika, och jag tror nog att du har hört talas om det landet både en och flera gånger. Det är ett stort och präktigt land med massor av bilar och med jättehöga hus, som kallas skyskrapor, och glassgubbar finns det i nästan vartenda gathörn, för folket i Amerika tycker alldeles förskräckligt mycket om glass.” När jag läste det där i mycket unga år (min upplaga är från 1950, tryckt i sjuttiofemte till åttiofjärde tusendet. Jag läste den något år senare) hade vi ännu inte kylskåp, och glass var en lyx. Vårt lokala konditori som hade pretentioner reklamerade för varan på utrikiska i en inramad tavla: GLACE.
Redan på första sidan får vi veta varför Pelle kommer till det stora landet i väst: pappan i hans värdfamilj i Uppsala har råkat vinna en hel del pengar på lotteri och tar med hustru och barn (Birgitta och Olle) på amerikabåten från Göteborg. Pelle får genast en handgriplig lektion i den strikta klassindelningen som råder ombord. Eftersom han inte reser första klass blir han snöpligt nermotad från översta däcket av en mallig och snorkig katt med sjömansmössa på huvudet och blågult band om halsen. Samma sak händer på mellandäck. Men skeppskatten Kalle i tredje klass är vänlig, fast han åt den sista råttan ombord redan för tre år sedan. Men i USA finns de i mängd, lovar han. Och genom honom gör Pelle bekantskaper som ska visa sig nyttiga.
”Tio dagar och tio nätter åkte Pelle Svanslös över det stora havet”. Sverige- Amerika linjens Kungsholm var ett par dagar snabbare när jag gjorde samma resa 1964, men ankomsten var sig lik: ”det kändes ganska skönt när New Yorks skyskrapor en vacker dag dök upp i en slöja av dis.” World Trade Centers tvillingtorn fanns ännu inte (och finns inte mer), däremot Empire State Building som överlevde när en DC-3 oavsiktligt rammade en våning. Den hade kommit till som världens högsta sedan Oscar Rydqvists Jeppe var uppe i Woolworth Building. Pelle får snabbt kattvänner som visat honom runt. Högst upp i skyskrapan är hans guide Manhattan-Jim som är utvandrad från Huskvarna och som inte gärna tar sig ner till gatan: ”Hur är det i gamla Sweden? Ja, Sweden, det är Sverige på amerikanska.” (Bokens unga läsare får redan på första sidan veta att New York uttalas Njo Jåk).
I New York går man på världsutställningen (tiden är alltså två år innan boken kom ut): ”Utanför svenska paviljongen stod en stor röd trähäst, som lyste lång väg”. En flera meter hög dalahäst var en av attraktionerna. Den finns på en av Lucie Lundbergs lite menlösa illustrationer. Hennes namn nämns ännu inte, det ändrades i senare delar. Men om obelisken och klotet, de dominerande symbolerna på världsutställningen 1939, får vi inte veta något.
Två saker är genomgående på bokens 126 sidor: Pelle får ideligen frågor om sin obefintliga svans (”Har du lämnat den hemma i Sweden?). De parerar han rutinerat utan att avslöja att en råtta en gång bet av den. Det andra är gangstergänget som enträget försöker locka ner honom i skumma källarvalv längs 42a gatan, och som har förgreningar på andra håll i Amerika. När man kommit till Niagara lyckas gangsterkatterna så när stänga in Pelle i en tunna som man kastar ner i fallet. Men då har hans kompisar redan brutit upp botten och sett till att han kunnat smita undan.
Man tar tåget till Chicago där familjen har släktingar: ”På natten åker man sovvagn, för det var en gubbe som hette Pullman som en gång i världen hittade på att göra sängar i järnvägsvagnar.” Gösta Knutsson kunde han nämnt, fast det gör han inte, att de var byggda av småländska invandrare till Mellanvästern. Och i Chicago finns en skinande vit skyskrapa, ”det renaste huset i världen”, byggd av en tuggummikung – att det var Wrigley sägs dock inte. Den godtrogne Pelle lockas till SKK, Svenska Katters Klubb, men förs i själva verket till en av Gangstergängets filialer där han blir kissnappad: ”Bröder i G.G. – givom tecknet! Sa Chicagos Röda Skräck. Då räckte alla gangsterkatterna opp högra tassen och sa: – G.G. – G.G. – G.G. – vårt allt!”
Också ur den knipan klarar sig Pelle, tack vare sina nya kumpaner. Så kommer man till Philadelphia där han intervjuas på radio (station K-I-S-S, våglängd 236 centimeter”) men det är förstås återigen en bluff av GG-gänget: ”Inte är det här någon radiostudio! Inte är det någon mikrofon!” Men det fixar sig, den här gången för att Pelle saknar svans. Han träffar av en slump Filadelfia-Fille som är släkt med Gammelmaja i Domkyrkotornet i Uppsala och som han har en hälsning till. (Vid en folkräkning kring 1900 var Chicago den stad som efter Stockholm och Göteborg hade flest svenska invånare).
Och så är Pelle tillbaka i gamla Sverige igen där han genast tråkas av den elake Måns som är våldsamt avundsjuk fast han försöker dölja det: ”Nå, i alla fall så är jag för min del glad att jag slapp resa till Amerika”. Och hans menlösa eftersägare Bill och Bull hakar som vanligt på: ”Vi är glada, sa Bill. – Glad är just rätta ordet, sa Bull.” Medan böckerna om Pelle Svanslös kom ut var det en lokalsport i Uppsala att gissa vem modellerna bakom katterna var: Pelle var nog den snälle Gösta Knutsson själv, Maja Gräddnos hans hustru Erna (som var dotter till författaren Uno Eng som skrev korta och bra böcker). Allvetaren Ejnar Haglund med den egendomligt ansträngda rösten som ofta uppträdde i radio var en annan, övriga har sjunkit i glömska – men karikatyrerna var säkert träffsäkra.
Gösta Knutsson (1908-1973) tog en fil.mag, i Uppsala där han var aktiv i studentsammanhang, redan då som en behaglig radioröst (fast Uppsala har inte en vit katt som man har i ett fönster på Akademiska Föreningen i Lund, ej heller håller man sig med Q-Verser). Han lanserade frågesport i radio 1938 men fanns inte med i långköraren Tjugo frågor, och var programchef på Sveriges Radio 1936-1969 som under många av de åren ännu hette Radiotjänst. Hans böcker om Nalle Lufs och Skrutten hörde också till min tidiga läsning, liksom FIBs gyllene böcker som han översatte många av, de flesta från amerikanska. Hans antinazistiska övertygelse framgår i en senare del i serien, ”Pelle Svanslös i skolan” där medlöpande katter kallas Kisslingar, mycket ljudlikt de norska medlöparna under Vidkun Quisling.
Ivo Holmqvist
Pelle i Amerika nämns inte i Gunnar Eidevalls Amerika i svensk 1900-talslitteratur. Från Gustaf Hellström till Lars Gustafsson (1983) och den gavs ut för sent för att hamna inom tidsramarna för Lars Wendelius Bilden av Amerika i svensk prosafiktion 1890-1914 och Martin Alms Americanitis: Amerika som sjukdom eller läkemedel. Svenska berättelser om USA åren 1900-1939.
Conny Svenssons intressanta understreckare om Pelle Svanslös och politiken (Svenska Dagbladet 31 juli 2002) finns på nätet.
Birger Hedén har sammanfattat Gösta Knutssons flit som försvenskare i Svenskt Översättarlexikon, på nätet.
Göran Sjögårds recension i RIG 2001:4 av Allan T. Nilssons intressanta De byggde järnvägsvagnar. Emigranterna från Ryfors hos Pullman i Chicago kan också den läsas på nätet.
Här har jag skrivit om många som sträckte tassen i vädret och om några få som inte gjorde det.
Och här om världsutställningar, särskild den i New York 1964.