Hans Ruin: Drömskepp i torrdocka

Även om titeln på Hans Ruins essäsamling alltid lockat mig sedan den kom upp på stringbokhyllan i mitt föräldrahem när den var ny för sjuttio år sedan har jag inte läst den förrän nu – så bra den är, och så klok! Mycket annat av honom har jag läst, först och oftast hans mycket personliga minnesbilder i Rummet med de fyra fönstren (1940) som snabbt blev klassisk och som tryckts i många upplagor, med Bertil Bull Hedlunds illustrationer, och Hem till sommaren, uppföljningen tjugo år senare. De böckerna, som var min ingång till hans författarskap, fick jag rekommenderade av en vacker och boksynt flicka i klassen under mig på latingymnasiet som hade en säker litterär smak redan då – hon blev senare bibliotekarie på Skokloster.

Några år senare, när jag läste litteraturhistoria med poetik (Wikipedia definierar termen som ”läran om hur diktverk är eller bör vara utformade”) i Lund, som ämnet ännu hette, fanns Hans Ruins Poesins mystik med som kursläsning. I alla fall delar av den, samman med Yrjö Hirns Det estetiska livet från 1913 (den kom som pocket, med det vackert jugendslingrande omslaget bevarat) och kanske också vissa sidor i Olaf Homéns Poetik. Var det en slump att alla tre var finlandssvenskar? Det inhemska företräddes på kurslistan av Hans Larssons Poesins logik. ”Kloge-Hans” som ibland var det vänligt uppskattande lokala namnet på honom hann innan han avled säga att Hans Ruins poetik kunde ses som andra delen i en serie där hans egen var den första.

Ämnet ändrade namn ett par år senare, under det studentoroliga 1968, till det mera trendiga och pretentiösa Litteraturvetenskap. (En nära släkting, universitetslärare och riksdagsledamot, karakteriserade ett liknande namnbyte, det inom Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet ”som att kyssa sin syster”). De tre delarna av Olle Holmbergs mäktiga Inbillningens värld som delvis rör sig över samma områden figurerade dock aldrig i kurslitteraturen. Per Erik Ljung har skrivit om Hans Larssons och Hans Ruins poetiker i Tidskrift för Litteraturvetenskap 1988, och gav samma år ut Texter i poetik, samman med Anders Mortensen.

Hans Ruin var erbjuden professuren i filosofi vid Åbo Akademi men tackade under stor vånda nej till den, som framgår av en dagboksanteckning daterad Lund den 10 augusti 1946 som är omtryckt i hans Uppbrott och återkomst (1977). I stället blev han och hustrun Kaisi kvar i Lund under flera decennier, uppskattad lika mycket av studenterna, en av dem poeten Anna Rydstedt, som av de akademiska kollegerna. I hans närmsta krets fanns en jämnårig trio, konstprofessorn med mera Ragnar Josephson som skapade Arkiv för dekorativ konst och litteraturprofessorerna Algot Werin och Olle Holmberg (och lite senare deras båda efterträdare Staffan Björck och Carl Fehrman). Hans Ruin blev docent i estetik i Lund 1947 och var under tio år, fram till 1963, Sydsvenskans teraterrecensent, med ständiga resor till Malmö stadsteaters föreställningar.

Några rader ur Staffan Björcks minnesord i Vetenskapssocietetens i Lund årsskrift 1981 om den mångsidige Hans Ruin ska citeras:

”Under hela sin bildningsgång rörde sig HR över ett brett fält utan lust att i meriteringssyfte respektera gränserna mellan de ämnesområden som alla lockade honom, de filosofiska, psykologiska, estetiska, konstvetenskapliga och litteraturhistoriska. Samma likgiltighet för de övliga försiktighetsmåtten röjde han då det gällde framställningsformen: vetenskapsmannen, essayisten och diktaren bytte gärna roller och attribut med varandra, ibland till irritation för vän av ordning men till så mycket större stimulans för andra åhörare respektive läsare – livet ut konkurrerade det talade och skrivna ordet om hans gunst.”

Jonas Ellerström som skrivit den utmärkt sammanfattande karakteristiken av Hans Ruin på Litteraturbanken där flera av hans böcker finns med, allmänt åtkomliga, avslutar med de här raderna: ”Drömskepp i torrdocka (1951) är ett av flera exempel på hans prosalyriskt eftertänksamma, i sina bästa stunder tidlösa essäistik.” Mer sägs inte om den, så det kan vara på sin plats att orda lite utförligare, särskilt som boken ännu inte tryckts om eller digitaliserats:

Marina teman dominerar boken. Det långa mittpartiet ”I världens centrum” beskriver en resa på Medelhavet ombord på en lastångare, där paret Werin hade sällskap av Ada och Algot Werin (fast det inte avslöjas i boken) och där många antika referenser finns med, som i många böcker just då. Eyvind Johnsons Strändernas svall hade kommit fem år tidigare, och Ruins landsman Göran Schildts Önskeresan två år tidigare, liksom Karl Vennbergs variation på Ausonius lärodikt, i diktsamlingen Fiskefärd. På slutsidan anmäler sig verkligheten: ”Borta var de elyseiska fälten med den evigt fläktande västan. Borta existensen över existensen. Kvar var bara mytens flygande holländare, men den hade fått en annan dimension, blivit mänsklighetens eget ödesskepp, där någon under en mörkskärmad lampa ställer in kursen och oberörd av människornas väl och ve förvandlar dem till siffror i ödsliga tabeller, abstrakta nummer i statistikens ändlösa kolumner […] Drömfärden var slut. Verkligheten hade anmält sig.”

Bokens slutkapitel är ett mycket sakkunnigt Fiskebrev till den som nyss översatt den engelska klassikern Den fulländade fiskaren av Isaac Walton (som Stig Åsberg illustrerade). Han nämns inte vid namn, men vem det var visst nog många: Hans Ruins svärson Olof Lagercrantz som säkert kände sig hemma på Härligö i finska skärgården där redan då fem generationer av familjen Ruin tillbringat somrarna. Man lär sig mycket om fisknät och om bästa sättet att agna en krok med mask. De finska är längre och slingrigare än Waltons engelska daggmaskar. Ett av de sexton kortare styckena i boken heter ”Konsten att läsa”: ”Ty konsten att läsa också prosa är att inte läsa framåtvänt, utan framåt och bakåt och uppåt och åt sidorna. I alla dimensioner.” Det temat skulle svärsonen komma att utveckla i en av sina mest spridda böcker, med nästan samma titel: Om konsten att läsa och skriva (med företalet daterat Ingå 1985).

De korta kapitlen i Hans Ruins bok följer ofta samma mall: en tillfällig händelse – elefanter från en tysk cirkus som domptören lämnar över till en poliskonstapel mitt i Malmö vid krigsslutet, ett besök på Lunds lasarett där en döende flicka räddas till livet av Nils Alvalls konstgjorda njure, ett möte med en översvallande ungrare i en överfull tågkupé på kontinenten, en lindansare, en vandring till de anonyma gravarna i parken på Sankt Lars sinnessjukhus, och så vidare – avslutas med en reflexion som höjer det episodiska till något allmängiltigt.

På de första sidorna som har samma rubrik som bokens titel upptäcker Hans Ruin att en båt som håller på att huggas upp på Kockums varv i Malmö är the-kungen Liptons eleganta Shamrock III som så när hade slagit alla rekord över Atlanten i en kappsegling 1903, om den inte råkar in i en dimbank. Den tävlan, i America´s Cup, minns han från tidningarnas reportage: ”Dess namn hade en gång varit på alla läppar, kablats över haven till alla världsdelar […] Och nu, nära femtio år senare, återfann jag den i en docka vid Öresund. Från en kort ryktbarhet hade den sjunkit ner i djupaste misär.”

Gänget av danskar som ska ta tillvara det som kan återbrukas är buttra och surmulna. ”[Jag] skulle just backa ut – då en ljus, ivrig stämma föll in i talet: – En gang ska´ vi sgu nok selje til Amerika!” Några timmar senare får Hans Ruin fram en stor ståtlig volym om ”British Yachts and Yachtsmen” på UB i Lund, och hittar en bild på Shamrock III i dramatiskt väder utanför Dover. ”Visste kanske den lille skeppspojken vad det var för en båt han hade tagit hyra på? Uppreste sig hans unga, heta hjärta mot tanken att en båt som denna skulle sluta sina dagar i brackvattnen kring flod- och älvmynningarna i Östersjön? Sannolikt var det bara åt sin egen unga längtan han gav uttryck. Men rösten känner vi igen. Den har vi alla någon gång hört (eller kommer att höra när åldern stänger in oss, mödan suger våra krafter, motgången pressar oss, ledan och bitterheten belägrar oss – en röst, otålig, ivrig, ljus: Ännu är det tid! Ännu går monsunen över havet! Ännu rullar sjöarna! En röst mot allt förnuft, som fortsätter att argumentera, fastän seglen längesen är bärgade, tacklingen nedtagen och skrovet lagt på slip, och frågan är om det längre ens duger som dragök på ett innanhav.”

—–

Statsvetaren Olof Ruin gav 2009 ut det sympatiska porträttet av sin far Hans Ruin, en gränsöverskridare, i Kungl. Vitterhers Historie och Antikvitetsakademiens serie Svenska lärde. Thomas Ek: En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik kom 2003, Merete Mazzarellas kapitel om ”Hans Ruin – om att återvända till utgångspunkten”, finns med hennes Att skriva sin värld, 1993. (Jag ser att Hans Ruin skrev en artikel i Nya Argus 1933 om Det nya Tyskland – det vore intressant att jämföra den, som säkert är mycket kritisk, med Tito Collianders samtida som inte är det, och som Kungliga Biblioteket dessvärre inte kunnat ordna fram en kopia på).

Ivo Holmqvist