Inget nytt under vattnet…

1991 undertecknade statsminister Ingvar Carlsson från svensk sida beslutet om att bygga bron över och tunneln under Öresund. Nio år senare, när förbindelsen var färdig, invigdes den av hans efterträdare Göran Persson och av dennes danske kollega Poul Nyrup Rasmussen, samman med danska drottningen och svenske kungen. Det gjorde man halvvägs, kanske på den fiktiva platsen i Bron/Broen för liket vars ena hälft ligger i Sverige, den andra i Danmark och som därför engagerar båda ländernas poliskårer.

Nu har bron fyllt tjugo, och firandet har av omständigheterna har varit dämpat. Men jubileet har avsatt den läsvärda ”Checkpoint 2020. Människor, gränser och visioner i Öresundsbrons tid”, redigerad av Markus Idvall, Anna Palmehag och Johan Wessman (Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, i samarbete med Øresundsinstituttet). De sju kapitlen interfolieras med en rad intervjuer, en av dem med Ingvar Carlsson, en annan med Göran Persson, båda lika nöjda. Den senare blickar framåt med tillförsikt: ”Få ställen i Europa har bättre förutsättningar än den här regionen”.

Han tror också att vi om tjugo år har en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Så blir det kanske. I sitt summerande slutkapitel blickar Johan Wessman både bakåt, med en snabb översikt över båttrafiken i det förflutna över Sundet (ångbåtar, tågfärjan Malmöhus, de skakiga flygbåtarna) och framåt via dagens situation till en framtid när Fehmarn Bält-tunneln har ersatt färjorna från Rødby till Puttgarden och en andra länk finns i norra änden av Öresund – och som en följd en sammanväxt storstadsregion på båda sidor vattnet.

I ett annat kapitel granskar Tina Askanius den dansk-svenska publikens upplevelse av just tv-serien Bron: ”Tittarna konstruerar och ser sig själva som tillhörande olika, överlappande gemenskaper – som danskar, svenskar, skandinaver, Öresundsinvånare, eller kanske alla på en gång.” På andra sidor i boken anläggs språkliga aspekter och ordas om öppna gränser som stängs tillfälligt eller för längre tid, om regionen som centrum och periferi, och om hur det är att vara konduktör, passkontrollant, underhållsarbetare, pendlare, musiker, studerande i ett gränsland … Det är läsvärt och tänkvärt.

Kanske kunde allt detta ha hänt långt tidigare. De engelska ingenjörerna Brunel senior och junior som var mästare på att bygga broar började projektera en tunnel under Themsen redan 1825. Av olika anledningar blev den klar först 1843. Den är inte särskilt lång och var från början avsedd enbart för gångtrafik. Men den fungerade och fungerar fortfarande, och har hållit tätt – nu är den del av tunnelbanan. Om svenska riksdagsledamöter varit mindre tvehågsna och mera handlingskraftiga i det förflutna hade vi kanske kunnat ta tåget under Sundet för nästan hundrafemtio år sedan. Redan för länge sedan fanns storstilade planer på en förbindelse under vattnet mellan Sverige och Danmark. Den här notisen fanns i Ystads Allehanda 1874:

Tunneln under Öresund: Danske undersåtarne S. Edwards och G F W Petersen hava nu ånyo till k m:t inkommit med en ansökning om koncession för anläggning av en tunnel i Öresund mellan Sverige och Danmark. Sökandena åberopa en skrivelse från danska inrikesministeriet av den 18 sistl. Oktober, av vilken skrivelse inhämtas, dels att ministeriet förklarat sig villigt, såvida sökandena inom den 1 sept. 1874 visade, att anläggningen kunde utföras och att de disponerade över erforderliga kapital, att föreslå en lag, varigenom dem skulle tillförsäkras koncession på anläggningen, för så vitt densamma utfördes på danskt territorium, under förbehåll att de dock deponerade ett visst belopp samt på åtskilliga andra uppgivna villkor, dels att sökandena kunde vänta tillåtelse att verkställa undersökningar av sjöbottnen, bestående i borrningar företagna från fartyg med tillhjälp av dykare.

Nu anhålla sökandena, att, så vitt det rör svenskt territorium, svenska regeringen måtte lämna ett liknande löfte om eventuellt meddelande av koncession till anläggningen, när visat blivit, att den kunde utföras samt att de disponerade över de för anläggningens utförande nödiga kapital, samt att tillåtelse måtte meddelas att företaga undersökningar av sjöbottnen, borrningar inom svenskt landterritorium m.m. I och för planens realisation ämna sökandena intressera engelska ingenjörsfirmor, vilket dock anses icke skola lyckas, förrän en eventuell koncession blivit dem förunnad.

Nej, av det blev intet. Kanske var tanken alltför utopiskt, kanske fick man inte fram det nödvändiga kapitalet, kanske var de svenska riksdagsledamöterna för skeptiska (eller realistiska), kanske var frågetecknen för många. Eller var herrar Edwards och Petersen bara ett par inpiskade kanaljer och skojare?