Ingmar Bergman: Staden
Av upphovsrättsliga skäl kan man inte ladda ner och lyssna på den här radiopjäsen av Ingmar Bergman. Det är lite synd eftersom framför mikrofonerna fanns legendariska skådespelare som Olof Widgren, Eva Dahlbeck, Jan-Olof Strandberg, Anders Henriksson, Sif Ruud, Lars Ekborg och Ingvar Kjellson. Det var lika stjärnspäckat i de andra fem pjäserna i boken, några av dem skrivna av Sivar Arnér, Björn Erik Höijer och Lars Levi Læstadius. Många av pjäserna som radioteatern sänt under året samlades i serien Svenska radiopjäser som gavs ut från 1947 fram till 1985.
Ingmar Bergmans Staden hängde nog bättre samman som hörspel än som läsdrama, som sådant är den lite slirig och spretig fast den bara är fyrtio sidor lång. Den börjar bra, med Joakim som vantrivs i en kvalmig storstad. Jag kan tänka mig att intryck både från episoden där Hjalmar Söderbergs doktor Glas råkar träffa den vedervärdige pastor Gregorius vid vattenkiosken, och Strindbergs väderleksmässigt förtätade pjäs Oväder har spelat in – här finns både en pastor, en kypare, och en kvävande värme. Joakim får höra att Anne Schalter som är fängslad för barnamord ska avrättas. Senare visar det sig att de varit gifta, och att mordet kanske inte alls hänt. Mycket lämnas flytande och obestämt. Gatorna rämnar och han hamnar i underjorden i några surrealistiska scener, och så minns han mormors hus där man kan höra Gunilla-klockan klämta, dvs i Uppsala. Pjäsen är inte märkvärdig, men några nyckelord är det genom att dyka upp långt senare i hans filmer och texter.
Det kalla krigets skenbart neutrala tredje ståndpunkt som bland andra Karl Vennberg, Artur Lundkvist och Werner Aspenström propagerade för får sig en släng i pjäsen, liksom den i verkligheten attackerades hårt av bland andra Eyvind Johnson och Herbert Tingsten. Där behövs kanske en förklarande kommentar om den ska sändas på nytt. Väl så intressanta är två ord som senare blev återbrukade många gånger om: trolösa som bland annat dyker upp som titel på hans sista film som dock inte regisserades av honom själv, om äktenskapliga trassligheter och en utflykt till Paris, och Laterna Magica, hans barndom enkla apparat för filmvisning vars genomgripande betydelse för hans fortsatta väg framgår av hans självbiografi som har just den titeln.
Av Claes Hooglands presentation i boken får man veta att författaren redan varit verksam i drygt tio år, som film- och tearerregissör och pjäsförfattare. På nätet finns den kommentar han själv skrev till sin radiopjäs i den veckovis utgivna Röster i Radio (samman med månadstidskriften Hörde Ni alldeles oumbärlig för alla radioter). Den är mångordig och utsvävande, här är knappt hälften:
”Jag ser mig själv som en oändligt förminskad person stående i denna medvetandets knutpunkt vilken plötsligt antagit utseendet av en starkt trafikerad gatukorsning i någon stor och sotig fransk industristad. Själva staden ligger på höger flodstrand, fabrikerna och de nedlagda gruvorna på den vänstra. Det är sommarkväll, en het åsktung afton med kornblixtar över taken och mycket folk i rörelse.
Jag beslutar mig för att gå på strövtåg. Men för att inte utsätta mig själv för dödsfara eftersom jag har många ovänner bland innevånarna har jag kallat mig Joakim Naken. Iklädd detta skyddande inkognito upplever jag egendomliga händelser ur det närvarande, det förflutna och det kommande.
Anteckning under skrivandet: Innan Joakim fyllde åtta år var hans liv halvskymning, fruktbar groning men också en ganska obarmhärtig och självklar känsla av världen som en värld utan nåd. Detta var visserligen skrämmande i och för sig men gav ingen anledning till panik. Joakim gjorde sig med andra ord inga illusioner om vare sig auktoriteterna eller sig själv och det enda riktigt svåra var mörkrädslan, som kunde överfalla honom mitt på dagen i brinnande solljus. Varifrån den smärtan kom eller vad den egentligen bestod i har han aldrig lyckats utröna men även detta fenomen mötte han dåförtiden med en viss fatalism och utan skuldkänslor. Men efter det åttonde året började ett tumult som sedan pågick i jämnt tjugotre år. Utifrån betraktat måste detta tumult mest ha sett ut som ett stort moln genomkorsat av armar och ben tillhörande Joakim och andra mer eller mindre indragna. I molnet hördes många förbannelser, böner och andra ord och meningar vittnade om en stor förvirring hos den i molnet fäktande.
Slutanteckning: Att han tror att molnet skingrats och slagsmålet tillfälligt upphört är kanske ett självbedrägeri större än alla de hittillsvarande. I varje fall har ju något uträttats och åtskilligt fördärvats och vid vissa tillfällen uppstår ju hos mänskan ett behov av att räkna liken och tillgångarna, egna och andras örfilar, bedrägerierna och sanningarna.
Om ett år eller så har kanske situationen för oss alla blivit så pass komprimerad att det blir ens skyldighet att lura folk i skratt. Ett sorts objektivt likgiltigt skratt, som när clowner faller på ändan och sådant.”
Radiodramat har en lång och intressant historia. Man påstår att det allra första skrevs av den då 26-årige Richard Hughes från Wales: ”His first two books had been slim volumes of poetry printed in limited editions, followed by several plays. One of them, Danger, is reputed to be the world´s first radio drama. It makes clever use of the new medium, relying totally on sound: it is set in a coal mine shaft when a power cut suddenly turns out all light”, som jag skrev i From Putsch to Purge, avhandlingen om hans båda sista romaner som finns på nätet.
Om Ingmar Bergmans radiopjäs har inte mycket skrivits. I Birgitta Steenes väldiga bibliografi Ingmar Bergman A Reference Guide (Amsterdam University Press 2005, 1150 sidor) är den knappt nämnd, och lika lite i Mikael Timms Lusten och dämonerna, Boken om Bergman (2008) eller Jan Holmbergs Författaren Ingmar Bergman (2018). Meret Koskinen har kanske något att säga om den, men det är framför allt medieforskaren och folkhögskolerektorn Gunnar Hallingberg som placerat in den i ett radiosammanhang, dels i sin faktarika avhandling Radiodramat: svensk hörspelsdiktning – bakgrund, utveckling och formvärld (1967), dels i Radioteatern i 40 år som kom två år tidigare. I Stockholm-Motala, radion i Sverige från 20-tal till 50-tal (1999) som följdes året därpå av Tidens tusende tungor. Radion i Sverige från 50-tal till 90-tal tecknade han på encyklopediskt vis krönikan om Radiotjänst som senare utvecklades till Sveriges Radio.
I kapitlet ”Den verkliga folkteatern” i Stockholm-Motala hävdar han inledningsvis att ”radioteatern har fortfarande en undanskymd plats i den dramatiska konstens historia” men skriver samtidigt att ”det finns minst tre goda skäl att hålla radioteatern för något av det viktigaste som skett i 1900-talets teaterhistoria”: att den blev en stor folkteater, att den blev en verkstad för teaterexperiment, och att den fick en karakteristisk brukskonstfunktion. Och han nämner Radiotjänsts ambitiösa satsningar på hela serier, med dramatik som ofta trycktes som pjäshäften, av bland andra George Bernhard Shaw (där Herbert Grevenius skrev en utförlig handbok), om det antika dramat (med Ivar Harries handbok) och av Strindbergs dramatik (med Gunnar Olléns bok som kom i många upplagor, i flitigt bruk inte minst bland skandinavister på universitet utomlands).
Bland dem som var i inblandade fanns Hjalmar Gullberg som var chef för Radioteatern 1936-1950, Karl Ragnar Gierow och Herbert Grevenius, och regissörer som Per Lindberg, Olof Molander och Alf Sjöberg. Hallingberg citerar Carl Anders Dymling: ”Radion måste framhäva ordet i dess absoluta nakenhet, tanken talar omedelbart till örat utan något som helst stöd eller hjälp i form av aktion eller mimik. Radioteatern betyder en radikal förenkling av dramats och teaterns uttrycksmedel. Från denna synpunkt skulle den nästan kunna kallas – funktionalistisk teater”, ett omdöme som passar bra in på Richard Hughes Danger.
Redan tidigt hade man svenska radiomotsvarigheter till de amerikanska såpoperorna, i långa serier för familjen och deckare för mera härdade lyssnare, som framgår av Amelie Björcks avhandling Höra hemma: familj och social fölrändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet (2010) – den mest långlivade serien hette för övrigt Familjen Björck. Det var roligt att bänka sig kring radion som stod på femtiotalets stringbokhylla (men sedan mängder av TV-apparater sålts inför VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Brasilien 1958 blev radiolyssnandet snabbt akterseglat och obsolet). Radiopjäserna inleddes med en gonggong liksom alla filmer från det brittiska J. Arthur Rank, och så ”Radioteatern ger…”
Ingmar Bergman tog tillvara sina uppslag och infall, han var fenomenalt bra på att citera sig själv, återanvända sina idéer, och återkomma till symbolmättade scener. Ibland blir det till formliga ekokammare av vad han åstadkommit tidigare, som i pjäsen/filmen Larmar och gör sig till, med många clownerier. Om den saken skrev jag uppsatsen Ingmar Bergman’s Winter Journey – Intertextuality in Larmar och gör sig till, i Tijdschrift voor Skandinavistiek 19, no. 2, 1998 som kan läsas här:
https://ugp.rug.nl/tvs/article/view/10491/8070
Ivo Holmqvist