Jan Olof Olsson: God morgon, Vilda Västern
Jan Olof Olsson (1920-1974) skrev över sjutusen artiklar, mest under märket Jolo, och mer än trettio böcker, fem av dem samman med hustrun Margareta Sjögren (ytterligare ett tiotal har kommit postumt). Han var född i Birkastan och var en av våra stora stockholmsskildrare, bl. a. i Stockholmsluft (1974). Han rörde sig lika hemvant i Kungens Köpenhamn (1950) och i Fritt Nyhavn (1955), längs Engelska mil (1951), i Drottningens England (1954) och i Dublins sköna stad (1968). Han visste mycket om USA, som ses i Onkels Sams stuga (1952), God morgon Vilda Västern (1953), Amerikafeber (1962) och Chicago (1958) och var bekant med Leningrad St. Petersburg (1960), och han for Ner till Bosporen (1966) osv. Han skrev två självbiografiska romaner, Årsklass 39 (1956) och Mittåt (1963), gjorde en lyckad pastisch på äventyrsromanen i De tre från Haparanda (1967) och De tre mot Petrograd (1973) och skildrade första världskriget och dess efterspel i de faktarika 1914 (1964), Den okände soldaten (1965) och Rivna fanor (1975). Sina militära minnen utnyttjade han för Någonstans i Sverige (1974), sina breda journalistiska erfarenheter för Slipsen i Krakow (1969).
Så skrev jag bland författarnotiserna i Den främmande förförerskan, svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) där jag tog med Jolos kåseri ”Blixen och Åbergsson”. Redan i H. C. Andersens underbara resor i Sverige (2005) lät jag trycka hans kapitel ”Men jag fanns i choklad” ur Fritt Nyhavn, och kommenterade inledningsvis så här: ”Det måste vara ett hemskt intressant yrke. Ni får väl träffa och se så många människor? Churchill och Kennedy. Och…” (Slipsen i Krakow). Jodå, Jan Olof Olsson fick träffa mängder av människor under sin trettio år som journalist på Dagens Nyheter. Och när de levande (Chaplin, Stravinskij, Piraten, Amalthea-mannen Anton Nilsson och så vidare) inte räckte till intervjuade han folk från förr, bland dem Dickens, eller också levde han sig in i H. C. Andersens trevande försök att etablera sig i Kongens By. Hans första bok var Kungens Köpenhamn där Birger Lundquists teckningar redan var färdiga. Stig Ahlgren var vidtalat för texten (han hade gett ut Paris ske pris, med samme illustratör) men fick förhinder – på liknande vis kom Pickwick-klubben till. Sedan fortsatte de båda med uppföljaren Engelska mil. Båda finns nu på nätet.
Det brukar hävdas att Jolo lärde sig skriva av två tidningstecknare, sinsemellan mycket olika, dels Birger Lundquist, dels Adolf Hallman. Rolf Yrlid är nog mera träffsäker när han ser filmen som grund för Jolos särskilda skrivsätt. Hursomhelst blev han snabbt en legend som snart fick en mycket stor och trogen läsekrets som klippte ut och sparade hans korta kåserier som oftast kom tre gånger i veckan på Namn och Nytt-sidan. Så gjorde jag, och jag har fortfarande en försvarlig samling av dem. ”Jolo blev ju JOURNALISTEN i sin generation, en av de få, kanske den ende, som pressforskarna kommer att dröja vid och verkligen läsa när de bläddrar sig genom tidningsläggen från 50-, 60- och 70-tal. Det han skrev där i dagsländespalten står kvar märkligt oanfrätt av tidens gång, samhällets omvandlingar och språkets nyskapelser” påstår hans DN-kollega Karl Anders Adrup (i Stormarnas tid, en krönika om DN 1964-1989), och Göran Zachrisson försökte fånga in hans egenart så här: ”Han ger oss, läsarna, sina egna intressanta reaktioner på sådant som han ser och hör. Men det är inte de självklara reaktionerna vi får oss till dels – det är de friska, slående, de som får polletten att falla ner. I detta och i en högt uppövad iakttagelse och inlevelseförmåga ligger Jolos konst”. Men Zachrisson är samtidig skeptisk till etiketterna ”melankolisk, vemod, sorgsenhet” som annars varit i flitigt bruk bland kommentatorerna.
Jolo och Danmark är ett långt kapitel. Dottern Vibeke Olsson skriver om familjens somrar på Hornbækhus i boken Med Jolo till Köpenhamn (2003) redigerad av Zachrisson och Yrlid. På en Karen Blixen-utställning på Det Kongelige Bibliotek för en del år sedan kunde man på ett av de framlagda dokumenten läsa ”redaktör Jan Olof Olsson och Margareta Sjögren, Lidingö”, tillskrivet i blyerts i marginalen, förmodligen inför deras ankomst till Rungstedlund och en intervju med baronessan von Blixen Finecke.
Den köpenhamnska lokalkoloriten var Jolo bra på. I äventyrsromanen De tre från Haparanda, en skicklig pastich på Frank Heller och Stein Riverton, trasslar det till sig för de tre vännerna i deras snitseljakt, först på Akademiska Föreningen i Lund, sedan vid en arkeologikongress på Hotel d´Angleterre, tills det slutligen upplöses på ett sommarhotell i Holbæk. När den fördanskades av Frank Jæger, det var den sista översättningen han gjorde, recenserade jag den i Kristeligt Dagblad i Köpenhamn. Några av mina lovord trycktes sedan på baksidan av den följande boklubbsupplagan, till den verkan det kan han haft.
I den novell som avslutar Slipsen i Krakow föreställer sig en nyskild och vällustigt självömkande svensk hur begravningen skulle te sig om han kastade sig ner från en balkong på Hotell Terminus vid Hovedbanegaarden, och så ger han sig ut i storstadsvimlet: ”Han var på väg in att äta lunch på Karen Kik eller Slottskällaren mitt emot riksdagen, i ytterkanten av de ännu inte sanerade kvarter där H. C. Andersen bodde sina första olyckliga år i Köpenhamn…” Döden slår till när han just halsat en Hof: ”Ingen hade den bitterska aning om att han av en ren sinkadus – en öl, om man så vill – hade avlidit som en fullständigt lycklig människa.” Jan Olof Olsson dog lika plötsligt och oväntat den siste april 1974, hans hjärta slutade slå när han efter trädgårdsarbete satt på sin trappa framför sommarhuset på Hallandsåsen. Dagen därpå infördes, under en teckning på Jolo av Birger Lundquist (som också gick bort i förtid), Alf Henriksons vers om honom som ofta kommit till bruk i dödsannonser alltsedan dess:
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer.
Länge var det riv efter Jolos böcker. Jag lyckades efter hand skaffa samtliga, de fyller drygt en meter i bokhyllan. Men det är ett bra tag sedan det rådde hausse. Jag ser på nätet att någon förhoppningsfull för snart åtta år sedan försökte sälja sitt exemplar av God morgon, Vilda Västern, med Stig Söderstens flotta omslag med en ståtlig kaktus vid vägkanten och en diligens i full karriär, för 1500 kronor på ett auktionshus. Posten ligger kvar, med notisen ”auktionen avslutad”. Så det gick nog inte. Mitt exemplar skaffade jag på ett litet antikvariat på Hagnästorget i Helsingfors för en knapp hundradel så mycket, tio mark. Det är ungefär vad den är värd. Parets gemensamma Onkel Sams stuga från året innan är mycket mera varierad och har mycket mer att säga, liksom deras följande böcker från England och Irland. Det är underhållande men inte sällan onödigt utdraget, om några dagar som Jolo och Jolanta (som ibland var Margareta Sjögrens pen-name) tillbragte i Tombstone, Arizona, med långa redogörelser för de lätt originella invånarna i denna ökenstad. Främst av dem, i ett historiskt svep tillbaka till 1870-talet, är skurkar som Doc Holliday och den skjutskicklige legenden Wyatt Earp som finns med på bild (Jolos egna foton i boken är mer än lovligt amatörmässiga).
I ett kapitel tappar Jolo tråden och låter det i stället handla om Chicago, något han senare återkom till i en av sina suveräna stadsmonografier. Aktualiteter skymtar förbi när det nyss avslutade världskriget snabbt kommenteras, liksom ortsbornas varierade syn på president Roosevelt, och på det neutrala Sverige. Men mest handlar det om det dagliga livet i denna håla: två barn som trillat ner i ett gruvschakt och räddas, en stor årlig fest som planeras för att man ska minnas alla skurkar från förr som skjutit ihjäl varandra av olika orsaker, om dåtidens bordeller och om skallerormar. Jolo hittar många bisarra episoder i det förflutna när han bläddrar i lokaltidningens gamla lägg, och han försöker få fram sanningen bakom gravstenarnas lapidariska inskrifter.
Men visst glimmat det till här och där, och inte bara av kattguld (prospektering liksom landrofferi har haft stor betydelse i Tombstone), som i denna passage där man möter den känslosamme och samtidigt rastlöse Jolo:
”Vi satt runt elden när Hobo började fördela köttstyckena, vi hällde i oss vatten ur kalla, glittrade bägare, och bredvid oss stod highballs på bourbon och nyfräsande sodavatten när vi ville vidga kärlen. Över oss var himlen som ett blått ekande valv, elden knastrade, alla tuggade och kastade muntra ögon på varandra […] Det var ett sådant ögonblick man velat behålla, gripa om och angöra med fästen i denna mark så att man kunde dröja i det en vecka eller två och låta världen passera. Så som man kan känna en sommarkväll på Talludden vid Ulvsundasjön utanför Stockholm då en vemodig, dum skiva tynar på kaféets grammofon och man ser en spårvagn på Tranebergsbron och en kanot sakta glider in i kanalen; eller en kväll vid Öresund då man sitter skyddad i en berså efter en middag. Men allt sådant tjänar aldrig något till att man tar upp eller tänker på, för där finns alltid något annat som säger att man aldrig ska göra an utan vara på väg…”
—–
Såvitt jag kan se nämner Göran Leth inte God morgon, Vilda Västern i sin annars ambitiösa genomgång av författarskapet i Jolo, den förarglige iakttagaren (2007; mot adjektivet kan man nog resa vissa invändningar). Jag har inte Hilding Sallnäs mycket mindre omfattande bok om Jolo till hands men tror inte heller han ägnade just den boken några rader. Men på hemsidan för det livaktiga Jolo-sällskapet och i deras skrifter finns säkert kommentarer till Jolos fjärde bok i ordningen.
Ivo Holmqvist