Johannes G. Ekstrand: segnälkaB (Albert Bonniers Förlag, 1930).
Greppet var inte nytt ens för snart hundra år sedan, att vända upp och ner på kronologin och låta en människas livsförlopp börja som en stapplande åldring och sluta som spenabarn. Hans Alfredson försökte sig på det i sin kortroman Ernst Semmelmans minnen 1962, och Brad Pitt gjorde det i filmen The Curious Case of Benjamin Button 2008 som går tillbaka på en novell som F Scott Fitzgerald skrev 1922. De som köpte segnälkaB när boken var ny upptäckte redan på det blekblå omslaget att det var något lurt på gång: titeln började inte med en stor bokstav utan slutade med den, och uret går baklänges.
Det börjar med en begravning: ”I kistan låg en gammal man. Ansiktet var rynkigt, dragen hopfallna. {…] Nu slog han upp ögonen, och en suck trängde fram ur strupen. […] Man var ense om att en så lätt och vacker övergång från jordens till ljusets värld, från oföddhet till existens, hade man icke ofta sett.” Så får vi följa Sutnop Nilom – också personnamnen rättar sig konsekvent efter boktiteln – genom livet tills han åldras in i barndomen. Han hör inte till de överdrivet ambitiösa men blir en uppskattad tillskärare av damkläder fast han nog helst hade velat göra en akademiskt knappologisk karriär. De olika professorerna ägnar sig åt att finna fel i böcker av olika storlek, gränserna mellan kvarto, oktav och andra format är stränga. Det går illa för den som försöker ta sig in på en annans revir.
Tre städer finns i landet Segnälkab: ”Armstaden var fabrik- och handelsstad, Huvudstaden var universitetsstad, och Magstaden var säte för parlament och kungen, för Tidsbladet och Aktiebolaget Onon.” Tidningen drivs med mild censur och bolaget fabricerar ett pulver (krita och malet gummi) som löses upp i vatten för alla att dricka på morgonen – fabrikören blir mångmiljonär. Städerna har vissa drag av tidig science-fiction, kanske hade författaren sneglat på Fritz Langs film Metropolis som hade haft sin premiär tre år tidigare. Trafiken löper i olika plan, inte alldeles olikt Carl Jonas Love Almqvists gatugångsreglemente.
Underhållningen är strikt klassindelad, för de mindre bemedlade biografer, för de bättre lyxvarietéer. På en av dem uppträder den vackra LiräjF som kommit på ett stripteasenummer som slår alla: hon kan klä av sig alla plagg utan att använda händerna, knapparna faller när hon spänner sina muskler. Succén är omedelbar och en nationaldag införs till hennes ära: ”Vi hyllar dig, Liräjf, gudomliga”. Kanske spökar Greta Garbo, kanske hade författaren besökt det hektiska Berlin under Weimartiden. De som blir allt yngre faller ifrån: ”Då Rajig vid sextiofem års ålder avgick med pension från sin professur och en yngling, nästan en gosse, mottog de gråskäggiga studenternas uppvaktning, hyllades han som den som avslöjat ett felslut […] I ären gamla. jag är ung, slutade han sitt tal. I han livet framför er, jag står beredd att om tretton, om fjorton år, om Gud förunnar mig att leva mina dagar till slut, krypa ner i vaggan som ett jollrande, ovetande spädbarn, icke mera vis än gubben som lyfts ur graven […] Det var svårt att se vilken människa som helst föryngras, men det var ännu svårare att se ett snille bli barn.”
Det fortgår, i en mild satir: ”Sutnop hade sent upphört att vara gammal. Men han blev tidigt ung.” Han tillägnas en festskrift på femhundra sidor när han pensioneras, och så gör författaren som börjat tröttna på honom ett inhopp: ”Jag klipper därför av Sutnops historia […] Åren kom, men oförmärkt för Sutnop gled problemen undan och löstes på det bekvämaste av alla sätt: genom att avskrivas. Sutnop var mest ute och lekte {…] Hans ålders dröm, bekände han, hade varit att få bli professor, och han hade många gånger i livet ångrat att han så brådstörtat lämnat Huvudstaden. Han hade liksom tyckt att han inte blivit vad han skulle kunnat bli, att han stannade på en för låg plats i livet, även om man ju skulle kunna tycka att det var en både inflytelserik och ansedd post han beklätt som damskräddare. Han hade länge tyckt att kroppen, som skräddaren klädde, inte betydde så mycket som själen, som en professor odlade.” Och så slutar det: ”Klockan halv elva upphörde Sutnops egen allt svagare stämma att förnimmas; klockan elva var allting lugnt och modern trädde ut till de andra, tyst och ensam. Då var det slut, Sutnop var inte längre bland de levandes antal.”
Fler mystifikationer mötte läsaren redan på titelbladets ”roman utgiven och kommenterad av Arnold Gelin” (boken kom aldrig i en andra upplaga). Den som sökte placera honom och Ekstrand gjorde det förgäves, de fanns inte. Hur snabbt det avslöjades att denna filosofiska fabel var skriven av Olle Holmberg, då en trettiotreårig docent i litteraturhistoria med poetik i Lund (och professor 1937-1959) vet jag inte. Länge nöjde man sig med två professorer i det ämnet. Efter Wrangel och Böök (som snart avvek till Stockholm, liksom Henrik Schück gjort) Algot Werin och Olle Holmberg, och därpå Staffan Björck och Carl Fehrman, och senare Louise Vinge och Ulla-Britta Lagerroth tills inflationen satte in. Både Werin och Holmberg hade doktorerat på Almqvist och var samman med Fredrik Böök inblandade i en samlad upplaga av hans skrifter, senare ersatt av den som Johan Svedjedal och andra står bakom.
Olle Holmbergs bror Nils var riksdagsreferent och radioman men framför allt var han länge vår flitigaste översättare, så småningom kommer en sammanfattning av hans väldiga verksamhet på Svenskt översättarlexikon. De hade vuxit upp i Kalmar (liksom Staffan Björck) och han tillbragte ofta somrarna på norra Öland. Conny Svenssons artikel om det, och om en avundsam Ivar Lo-Johansson, kan läsas på nätet. Bland mycket annat att skrev han om en annan ölänning i Sex kapitel om Stagnelius, vidare Inbillningens logik som är en poetik i tre delar – Conny Svensson karakteriserar den som ett ”psykologiskt-psykoanalytiskt inspirerat arbete” – och efter pensioneringen en monografi i fem band om gustavianen Leopold, dessutom en vida spridd bok om Hjalmar Gullberg, en om Thomas Mann och tredje riket, och en annan om parapsykologiska fenomen, Den osannolika verkligheten. Han intresserade sig för dansande bord, fast skeptiskt, och han skrev en stor mängd essäsamlingar som inte sällan grundade sig på hans många artiklar på kultursidan i Dagens Nyheter där han medverkade i decennier. Mycket var bättre förr, inte minst postgången. Han cyklade från sin villa på Olshögsvägen till brevlådan på Lunds central strax före nattågets avgång vid midnatt, så kunde han vara säker på att hans manus fanns på tidningen i Stockholm tidigt nästa morgon.
Därtill skrev han förord och efterskrifter till böcker av författare han kände väl, bland dem John Karlzén, Elisabeth Tykesson (som följt hans föreläsningar) och Tristan Lindström. Bo Strömstedt som var med på hans seminarier har i sina memoarer Löpsedeln och insidan några intressanta sidor om honom och hans garderade sätt att uttrycka sig i skrift, med många kanske och ju, och han använde genomgående man i stället för jag. Det tog lång tid för tidningsmannen Strömstedt att frigöra sig från sådana stilistiska reservationer som nog var typiskt lundensiska. När den tyske undergångsprofeten Oswald Spengler föreläste i Lund 1924 var Olle Holmberg på plats, en lång essä om de bärande tankarna i Västerlandets undergång finns med i essäsamlingen Litterärt. Det tog Carl Henning Wijkmark fasta på i den sista roman han skrev, Vi ses i nästa dröm (2013) där Olle Holmberg är en av de fiktiva figurerna.
Ibland kommer man under läsningen av Segnälkab att tänka på Gullbergs ensamstående bildade herre, en likaledes ängsligt försiktig man, i originalupplagan illustrerad av Thorvald Gahlins kongenialt flugiga bilder. På ett par ställen har litteraturdocenten Olle Holmberg smugit in ett par citat som han nog tyckte hans studenter borde kunna identifiera. Ett av dem detta är detta: ”Hantverkare bar honom. Ingen präst ledsagade båren”, dvs. slutorden i Goethes Den unge Werthers lidanden. När det sägs att någon i romanen hade ”låtit lägga upp ett stort kortregister över alla medborgare i Segnälkab och följde nu med intresse och intim skarpblick deras öden” så kan Olle Hedberg mycket väl ha fått uppslaget till sin magister Danielsson som gjort just så i Bekänna färg (1947) .Boktiteln fick han några rader längre ner på samma sida där det talas det om en affärsman som hade glömt att bekänna färg.
Det sägs att Olle Holmberg (som avled 1974) var noga när han tenterade sina studenter. Bland annat frågade han vilken kulör väggarna i Emma Bovarys sovrum hade. Då hjälpte inte att ha nöjt sig med sammandrag av Flauberts roman (serietidningen Illustrerade klassiker som var en åsnebrygga för lata elever kom först senare).
Ivo Holmqvist