Louis de Geer: Singleton och kriget

Louis de Geers sju böcker om Gunnar Wigelius och hans karriär på den engelska internatskolan Singleton där han blir Wajgilius hörde under många år till de mest utlånade pojkböckerna på biblioteken (intresset för flickor och kvinnor i dem är mycket flyktigt). Men man läser dem nog inte längre, inte ens i de djupa värmlandsskogarna trots dedikationen i första delen, ”Lundsbergare, gamla och nuvarande, tillägnas dessa skildringar”. Johan Svedjedals grundliga studie om serien, Spela spelet (Litteratur och Samhälle 1980:3), lånade sin titel från de avslutande raderna i Singleton efter kriget: ”Ja, det var mycket han hade att tacka skolan för. Kanske viktigast av allt – Singleton hade lärt honom att spela spelet – spela spelet i med- och motgång, spela livets stora, svåra spel i ordets djupaste betydelse.”

Svedjedal sammanfattar avslutningsvis: ”Det finns skäl att anta att Singleton för honom blev en revansch på de auktoriteter han i ungdomen tvingats underkasta sig. På Singleton skapade han moralisk logik. Denna logik fick allt större genomslag i böckernas berättelsestrukturer. Aktionslitterära klichéer hade funnits redan i de tidigare Singeltonböckerna, men präglade de senare delarna i än högre grad […] De Geer tonade ner kontroversiella inslag i den engelska internatskolan för att anpassa sina böcker till den svenska marknaden.”

Den positiva englandsbilden i böckerna är massiv och vikten av fair play inskärps redan med ett citat på titelsidan till Singelton som är första boken: ”Vilken bracka som helst kan vinna ett spel, men det behövs en gentleman för att förlora det.” Hurtigheten i det hela blir lite besvärande för en vuxen läsare, det är klämkäckt och förnumstigheten står som spön i backen. Men den märkte jag inte när jag slukade böckerna första gången, ungefär när Stora händelser på Singelton var ny. Några titlar gavs ut på nytt 1960, men sedan dess inget, och ett nytryck från Bonniers kan man inte förvänta. De är alltför tidsbundna, den tidens skolsentimentalitet går inte hem, och världen har sedan länge lagt de flesta av Louis de Geers värderingar långt bakom sig, till och med på de två svenska riksinternaten Lundsberg och Sigtunaskolan (de var tre medan Grännaskolan ännu var i gång).

För några år sedan träffade vi en glad garçon som gått på Lundsberg. Han var full av nostalgiska återblickar om sin tid där som han minns med mycken värme. Han berättade att när man kommit på honom att smygröka på vinden blev han inkallad till rektor och fick välja straff: antingen en rejäl örfil, eller också fick pappa reda på vad som hänt. Han valde förstås det förra, och fick dessutom en extra lusing vilket han hade full förståelse för: han hade mycket väl kunnat sätta eld på hela internatskolan om fimpen hamnat i krollsplinten. Rektor var den gången Martin Lindström som senare blev biskop i Lund. Öknamnet på honom bland studenterna tyder på att han inte alltid var världens muntergök: Dry Martini. Fast han hade nog inte riktigt lika hårda nypor i sitt biskopshus som Fanny och Alexanders uppsaliensiske styvpappa biskop Vergérus (så heter dessutom andra utstuderade busar hos Ingmar Bergman).

Böcker om internatskolor har varit en livskraftig genre: 1857, samma år som Flaubert gav ut Madame Bovary och Baudelaire Ondskans blommor kom i England en betydligt mera moralisk bok, Thomas Hughes Tom Brown´s Schooldays, förlagd till Dr. Arnolds internatskola Rugby. På femtiotalet gick en skolfilm baserad på den, utan textning. Vi ryste inför scenen med ”roasting” när äldre elever kamratuppfostrade yngre genom att hålla fast dem framför den öppna brasan tills det osade bränt om byxbaken. Rugby är annars mest känt för killen som under en fotbollsmatch greppade tag om bollen och sprang iväg med den tills de andra föll över honom i en krälande hög: rugbyn var född. Hughes hade upplevt de reformer som den legendariske dr. Arnold hade genomfört och som kom att påverka hela public school-idén. Rugby och Eton har gamla anor, men livet i dessa efterföljare till medeltidens klosterskolor var inte alltid behagligt. Under golvet till Etons stora sovsal hittade man vid en sen ombyggnad högar av skelett efter råttor, och pennalismen var inte sällan utbredd. Mot detta satte dr. Arnold in en kristlig andra, och framför allt vikten av fair play som grundlades på idrottsplanerna.

Den idén kommenteras i en passus i Singleton och kriget där behovet av framtida brittiska imperiebyggare är underförstått. Engelsk militär har grävt upp skolans cricket- och fotbollsplaner för att hindra tyska stridsplan att landa: ”Man måste vara väl insatt i public-schoolsystemet för att riktigt kunna förstå hur mycket förlusten av kricket- och fotbollsplanerna betydde för skolan. Det är the public schools som i första hand slår vakt om den gamla, förnämliga engelska sporten. Där upprätthålles järnhårt dess bästa traditioner – där stärkes karaktären – där arbetar man med endast ett mål för ögonen – att skapa den sortens män, som göra Englands namn aktat och ansett ute i världen. Pojkarna få lära sig betydelsen av självdisciplin och fair play. De skola ta med- och motgångar på samma sätt – alltid play the game i ordets djupaste mening.”

Louis de Geer var född 1888 i närheten av Örebro som bruksson i en släkt som var bekant och berömd, inte minst politiskt. Han uppfostrades hårt och känslokallt av fadern-disponenten och sattes på Lundberg där han vantrivdes. Det gjorde han också i sin efterföljande militära karriär, bland annat som underlöjtnant. 1915 anställdes han som gymnastiklärare på en engelsk public school där han däremot fann sig väl tillrätta och blev kvar under större delen av tjugotalet. Återkommen till Sverige 1928 skrev han mycket, bland annat tre serier ungdomsböcker. I trilogin om internatskolan Norrsätra hade han nytta av sina erfarenheter från Lundsberg. Dessutom åstadkom han över tvåhundra teaterpjäser fast de refuserades. Han hade tagit in på ett lantligt pensionat i Dalsland på ett par veckor men trivdes så bra att han stannade i över tjugo år, fram till sin död. I byn var han allmänt respekterad och titulerades baron (vilket han var).

Det som framför allt gjorde honom känd och mycket läst var de sju böckerna om Singleton. Det dröjer ett bra tag i den fjärde innan kriget märks även om skolan ligger nära flottbasen i Portsmouth, ett givet mål för tyska luftattacker. Till en början händer inget i ”the phoney war”. Men på slutsidorna faller tyska bomber som lägger elevhemmet Longdown i ruiner. Krönikan om Gunnar Wigelius/Wajgilius och den brittiska skola där han med åren avancerar från elev till prefekt, house master och slutligen rektor börjar i Singleton (1929). I den är han nypojke, och vi får veta mycket om idéerna bakom det engelska public school-systemet. I Ett elddop på Singleton från året därpå blir han förste prefekt. I Grådasken på Singelton (1931) är titelfiguren (som inte är Gunnar denna gång) till en början en feg stackare men han hinner förvandlas till hjälte. Den som blir Den nye läraren på Singleton (1941) är förstås Gunnar, efter att han är klar med sin Oxford-examen. Singleton och kriget skrevs ett par år efter händelserna i den. I Singleton efter kriget (1947) har skolan gått i skotsk exil. Men i Stora händelser på Singleton som är sista delen och som kom postumt 1954, samma år som Louis de Geer avled, är man tillbaka i Sydengland och Gunnar Wajgilius blir rektor. Samtliga sju delar skrevs i Sverige.

Det är nog mera regel än undantag att skildringarna i litteraturen av internatskolor är negativa, till skillnad mot de om Singleton: Holden Caulfield i J. D. Salingers Räddaren i nöden har inte mycket till övers för dem han relegerats från, i stället ger han sig ut på vift i New York. Benjamenta-institutet i schweizaren Robert Walsers Jacob van Gunten är en säregen inrättning, och Robert Musils unge Törless har inga goda erfarenheter av livet på ett internat. Fast någon gång glorifieras de, som i Kiplings Stalky & Co, eller satiriseras som i Evelyn Waughs Decline and Fall som grundades på hans egen korta tid som lärare på en sådan. George Orwell var ingen vän av internatskolor, han hade dåliga erfarenheter, medan Karin Boye gillade att jobba på Viggbyholmsskolan 1936-38 där hade hon små klasser och slapp sätta betyg. Och så Jan Guillous Ondskan…

Men mest känd av alla romaner om engelska internatskolor är James Hiltons Goodbye, mr Chips från 1933 som dessutom blev en bra film med Robert Donat i titelrollen. Om den och om Hiltons nästa lika kända roman Lost Horizons som på svenska fick titeln Blå månen har jag skrivit här:

https://www.dixikon.se/sommarlasning-6-james-hilton/

Peter Sandgren som 2015 gav ut boken Internatskolorna (Atlantis, 2015) doktorsavhandlade ämnet två år senare i Globalising Eton: A Transnational History of Elite Boarding Schools since 1799. Han har också skrivit understreckare om saken i Svenska Dagbladet.

Ivo Holmqvist