Människan behöver drömma
”När kan vi börja leva som vanligt? När släpper ni på restriktionerna?” Den alltid lika tålmodigt svarande statsepidemiologen: ”Det kommer att ta tid och det kommer inte vara möjligt att ta bort alla restriktioner på en gång.”
Reportern som nyligen ställde frågan fick kort och gott nöja sig med detta svar. Att hantera ovissheten, lära oss att leva med den, är något vi sedan pandemins begynnelse varit så illa tvungna att förhålla oss till ty vi har inget val. Det finns olika grader av lidande, mentalt likväl som rent fysiskt. Då de grundläggande behoven såsom föda, varma kläder, bostad, trygg ekonomi samt en fungerande social tillvaro är tillgodosedda, det är då vi har energin till denna typ av problemområden. En del människor har behov av att få ett ”slutdatum”, liksom det underförstådda i reporterns fråga till vår statsepidemiolog. Det blir indirekt en strategi för att lättare kunna hantera tillvaron. Hen vill veta. Något som är viktigt för dig är dock inte alltid lika viktigt för mig.
Jag tänker, alltså finns jag. Eller: ”le pire c´est quand on devient conscient que l´on est conscient.” Min under riktigt unga år dåvarande franska vän Bruno och jag ägnade en betydande del av tiden åt existentiella reflektioner, där det var denna reflektion som var den mest återkommande; ”det värsta är när man blir medveten om att man är medveten.” Människan behöver drömma, vilket jag tror för många är ett omedvetet sätt att uppleva lycka i vardagen. Som om vår komplexa hjärna när sitt eget livselixir. Jag frågar mig när under mina riktigt unga år som jag började tänka i termer som: ”när jag blir äldre, då ska jag …”. ”När detta är över, då är det dags att …”. Eller som man numera näst intill dagligen hör någon säga: ”när Coronapandemin är över, då ska jag …”. Det är detta som ur mitt perspektiv gör människan så sårbar, utan att hon ens förstår att det de facto inte behöver vara så. Ty vi har alla ett val. Hur jag väljer att betrakta min tillvaro. I vilken riktning vänder jag min mentala fokus; när, var och hur. Men, sedan då?
Rent krasst befinner vi oss alla i dödens väntrum. Frågan är bara när och på vilket sätt du och jag kommer möta döden. Den vetskapen har ingen. Vi lever nu, just nu då mina fingrar far fram över tangentbordet formandes dessa ord, som du läsare, min medmänniska, så småningom kommer läsa. Mitt val är att då och då försvinna in i min skrivarbubbla, stänga av omvärlden samtidigt som jag känner en inre lättnad, ett andrum dit bara jag har nyckeln. Så små vi människor tycks vara, endast ett andetag från döden. En vän försvann nyligen från jordelivet. Han hade förmånen att kunna ägna mycket tid åt sin passion, skärmflygning. Jag vill tro han dog lycklig eftersom det var just vid ett sådant tillfälle, när han som bäst utövade denna passion, som han mötte döden. Någonting gick fel, riktigt fel.
Den medvetet tänkande individens livslånga utmaning: att leva i nuet. Morgondagen är och förblir oviss.