Margareta Suber: Vänd ditt ansikte till mig
Som man kan läsa sig till i sjätte kapitlet i Mikael Timms Lusten och dämonerna. Boken om Ingmar Bergman (2008) kom de första utkasten till Hets redan 1938, sex år innan filmen hade premiär. Den blev genast mycket omtalad, och raskt en klassiker som stått sig, framför allt tack vare Stig Järrels lysande rollprestation som den vidrige latinlektorn Caligula. Han är en pennalist som utövar sitt översitteri mot de sårbara i gymnasieklassen (regissören Alf Sjöberg underströk hans fascistoida drag genom att låta en nazisttidning ligga framme på ett bord) men som sedan visas upp i all sin ynkedom: ”Som nutida betraktare är det lätt att se filmen som ett tidlöst drama om den eviga ungdomen […] För dåtidens publik var Hets en samhällskritisk film. Naturligtvis var det också en film om ett generationskrig […] ett slag mot solar plexus på dåtidens moraluppfattning.” Sextio år senare kommenterade Bergman det i ett telefonsamtal med Timm: ”Jag hatade skolan, hatade. Jag var rädd och hatade vilket innebar att jag var en mönsterelev. Därför att på den tiden hade skolan och hemmet ingått en ohelig allians. Du fick aldrig något medhåll hemma om du blev trakasserad av någon lärare och lärarna i skolan hade fullständigt fria händer att hantera eleverna. Man hade ingenstans där man kunde vädja. Man var utlämnad och jag var jävligt rädd.”
Det är inte otänkbart – kanske är det troligt – att Ingmar Bergman läste Margareta Subers roman Vänd ditt ansikte till mig när den var ny, två år efter upprinnelsen till Hets och två år före den färdiga filmen (den hörde till de ”7 valda böcker av Margareta Suber” som förlaget gav ut på nytt 1957 men har sedan dess inte trycks om). Scenen på de första sidorna är ett gymnasium i Stockholm, med en brunfärgad lektor Algren i filosofi som är minst lika frånstötande som Caligula. Han siktar in sig på den judiske flyktingen David i abiturientklassen som han envisas med att kalla Salomo: ”Algren, ”Stumpen”, på katedern med sitt tjocka grodhuvud, korthalsad, framåtböjd för att bättre se hur hans gift träffade. Mungiporna blev då alltid litet fuktiga och ögonen som satt vitt isär trängde ut mera än eljest: ”Nå, Salomo –nå-å? Du som hör till egendomsfolket – ägodelarnas folk som predikar ägandets evangelium –”
Klasskamraten Nils Ivar Zender kommer till undsättning: ”Orden – eller kanske var det hatet – sprängde i strupen, inne i huvudet i bakhuvudet, och han ville nagla fast läraren vid katedern, få honom att sitta mållös av skam, erbarmlig, förlöjligad, maktlös över sina lemmar. – Jag undrar, hade han pressat fram med en röst som lät avlägsen i hans egna öron, jag undrar hur magistern får fram en sådan dubbel betydelse i ordet egendomsfolk. Vill magistern vara vänlig och förklara det för oss? – Det ska vi be Salomo själv göra – han måste kunna Gamla testamentet på sina fem fingrar, inte sant Salomo?” Stumpen minns sedan vem som stungit honom, och ger igen med ett klassiskt knep: ”Får jag be Nils Ivar tala om huruvida de konkreta individualföreställningarna som är reproduktioner av varseblivningar kan få subjektiv karaktär?”
Marika Stiernstedt var frispråkig vad gällde nazistiska vidrigheter på kontinenten i sin roman Attentat i Paris som också kom det året (Eva Martinssons doktorsavhandling Attentatet på Dramaten. En studie av Alf Sjöbergs uppsättning av Marika Stiernstedts drama (2000) är upplysande om hur mycket man visste vi den här tiden). Samma år fick diplomaten Göran von Otter ombord på ett nattåg veta mycket om nazisternas systematiska förintelse av judar, en information som gick fram både till Stockholm och Washington men utan verkan. Nu senast har Klas Åmark skrivit boken Främlingar på tåg om det – på nätet finns sedan i mars 2021 det en timme långa radioprogrammet ”Vad Sverige visste om Förintelsen”.
David i Margareta Subers roman bor påvert som flykting med sin mor som drömmer om att kunna komma tillbaka till Tyskland. Det gör de samman med andra i en överbefolkad hyreslägenhet i Stockholm, till skillnad mot Nils Ivar och hans hörborgerliga föräldrar (fadern är professor) och tre systrar. David summerar snabbt och motvilligt vad som hände där nere: ”Min far, Natanael Gesell, blev tagen i ”skyddshäkte”. Han hade en advokatfirma tillsammans med en – en arier, Gotlieb Wasser. Nu är Wasser ensam ägare till firman. De kom på natten och hämtade både min far och mig. Vi hann inte klä på oss ordentligt. De misshandlade mer min far än mig. Jag – jag kan inte tala om det. Så småningom fick vi reda på att min far blivit förd till ett arbetsläger. Där dog han efter två år. Han var mycket stark och hade aldrig varit sjuk. – Sköt de honom? – Det behövdes inte.” Och så tar han fram ur plånboken en sliten artikel ur en svensk dagstidning med en polacks vittnesmål från koncentrationslägren, med ”nakna, ohyggliga fakta”.
Nils Ivar övertalar David att låta honom komma med på en gudstjänst i synagogan. Det blir en uppenbarelse för honom – också hans assimilerade familj är judisk, fast allt mindre i varje släktled. I ett långt mellanparti som är romanens andra avdelning får man veta mer om tidigare generationer. Fadern liksom den sympatiske farbrodern/bokförläggaren är halvjudar. I ett inledande avsnitt försöker förläggaren övertala professorn att ge ett bidrag till hjälp för judiska flyktingar, men utan framgång. Fast det förstör inte deras nära vänskap.
Nils Ivar är kvartsjude. Komplikationer uppstår när hans syster (som går på GCI) ska gifta sig med en yngling som just återkommit från finska vinterkriget. Han är son till en officer med starka sympatier för nazisterna, men den blivande svärmodern är ett under av takt, liksom flickans mor. De unga vill skynda på bröllopet innan han ska österut igen, eller västerut till norska gränsen. Andra förvecklingar följer i den andra vuxna systerns relationer till en misslyckad kemist. Och så vidare, i denna vänliga och varma familj som blir trängd av hot utifrån. Nils Ivar och en av hans vuxna systrar är med i en radikal studentklubb men går också av nyfikenhet till ett möte i en ultranationalistisk förening. Där finns fullt av fornnordiska insignier, och man dundrar mot att Sverige släpper in judiska flyktingar (en majoritet i studentkårerna hade gjort vad de kunnat för att strypa uppehålls- och arbetstillstånd för akademiker). Där blir de nästan lynchade.
Det mörknar snabbt över vägen för Nils Ivar som inte längre finner livet värt att leva. Han går iväg till sin hemvärnsövning, genomför en orientering med sitt skarpladdade gevär men avviker vid en rotvälta. Skottet brinner av och han får självmordet att se ut som en olyckshändelse. Fadern och den klarsynta av de äldre systrarna (inte den som ska gifta sig, hon har annat att tänka på) förstår sammanhanget. En dyster och samtidigt trovärdig intrig i en roman väl värd att ta fram på nytt.
Den produktiva Margareta Suber (född i Linköping 1892, avliden 1984 efter många år i sydliga länder som hon skrev uppskattade romaner om) var under en del år ingift i den finlandssvenska Topelius-släkten, dock en annan gren än Zacharias. Hennes son Christopher Topelius var också flitig, framför allt som redaktör för ett antal antologier. Hennes mest kända roman var Charlie (1932), med inte särskilt iögonenfallande lesbiska inslag som kanske skrevs under intryck av Radclyffe Halls The Well of Loneliness från 1928, på svenska fyra år senare (och Weiningers Geschlecht und Charakter från förra sekelskiftet skymtar möjligen också i bakgrunden). Om det kan läsas i Liv Saga Miltons artikel om Margareta Suber i Svenskt Biografiskt Lexikon och i Kristina Fjelkestams kortare i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Kristin Järvstad på Malmö universitet verkar vara den enda som ägnat Vänd ditt ansikte till mig någon mera ingående kritisk uppmärksamhet. Det gjorde hon i essän ”Att vittna om sin tid: framställningar av antisemitism och förföljdas erfarenheter i svensk 1940-talsprosa” som också diskuterar Marika Stiernstedts Banketten och Gurli Hertzman-Eriksons Hjälteglorian (alla tre författarna medverkade för övrigt i Mot antisemistismen. Svenska författare uttala sig, som Daniel Brick redigerade 1943).
Kristin Järvstad avslutar sin analys så här: ”Andra världskrigets förföljelser och dessas följder framställs här, om än fragmentariskt, för första gången i svensk litteratur. Den nazistiska politiken visar sig få återverkningar också i en svensk kontext. I Vänd ditt ansikte till mig, Banketten och Hjälteglorian framkommer hur de nationella gränserna luckras upp på grund av världskatastrofen, men även att det svenska folkhemmet inte är berett att inkludera några »främlingar«. Svenskarnas betänkligt snäva perspektiv behöver med andra ord breddas och det är med fiktionen som redskap som dessa författare vittnar – för att på så vis motverka oberördhet och likgiltighet inför de övergrepp som begåtts och fortsätter att begås i antisemitismens och nazismens namn.” – Kristin Järvstads hela text går att läsa på nätet. Den är en mycket bra.
Ivo Holmqvist