Mark Sylwan: Barbara Crampton (Norstedts, 1975).
När tecknaren, uppfinnaren och författaren Mark Sylwan avled mot slutet av 1993 (han var född 1914) skrev Caj Lundgren vars dagsverser i Svenska Dagbladet han ofta illustrerat bland annat detta, i en utförlig och uppskattande runa: ”Det är inte lätt att hitta en person i samtidens Sverige som i högre grad än Mark Sylwan kan sägas förtjäna beteckningen ”renässansmänniska”. I många avseenden var han något av en Leonardo da Vincis like: en av de mest briljanta tecknare vårt land har ägt. En uppfinningsrik och nyfiken utforskare av såväl filosofins som den avancerade teknikens världar och dessutom en författare som fann sin största lust i att handskas med samtidens hela tankegods i osvenskt muntra former […] Att omgivningen inte alltid stod helt förstående inför denna outtröttligt aktiva intelligens var kanske bara vad man kunde vänta. Sina mest påtagliga framgångar hade också Sylwan på det område där hans begåvning var synligast och svårast att bortse från, nämligen som grafisk konstnär.”
Artikeln om honom i Svenskt Biografiskt Lexikon av Jacob Christensson är utförlig. Där sägs mot slutet:
”Som person höll S distans till sin omgivning. Det föll sig lättare för honom att älska Centraleuropas kultur och landskap än många människor. Hela hans framtoning var intellektuell och kylig och han hade ett ironiskt sätt som lätt kunde såra andra. I samtal tenderade S helt ta överhanden på ett självupptaget vis och erinrade då gärna om något han gjort eller uppmärksammats för. Bäst trivdes han i ensamheten, som tillät honom att koncentrera sig på sitt eget skapande.”
Av egen erfarenhet kan jag intyga att det är en sanning, fast med viss modifikation. Jag recenserade mycket utförligt hans debutroman Farmors hemlighet när den var ny 1980 och skickade vad jag skrivit till honom med en del frågor (tiden och lokaliteterna, bland annat München på tjugotalet och fram mot mitten av 1930-talet intresserade mig då och gör det fortfarande, både för att jag forskat kring det i samband med Richard Hughes romancykel The Human Predicament, och efter läsning hos bland andra Adolf Hallman och Bertil Malmberg).
Jag fick snabbt svar på mina frågor, skriftligt men också muntligt: han ringde mig flera gånger sent på kvällen i timslånga samtal. Det behövdes knappast några stickrepliker för att hålla hans monolog igång. Det var fascinerande, jag borde ha haft en bandspelare på. Det gav inblickar i vad han hunnit med under sin tid i ungdomen i Bayern där norrmannen Olaf Gulbransson, berömd för sina skarpa teckningar i den satiriska tidskriften Simplicissimus, var en av hans läromästare liksom han varit det för Adolf Hallman. Och han hade mycket att säga om sina böcker, efter debuten Lunch med demiurgen (1974) och Farmors hemlighet fyra år senare. (Mina sidor om den kan läsas i min Femtio artiklar om svensk (och annan) litteratur. Svenska Institutet 1981). Jonas Ellerström gav ut hans drama Ba Ba, en loppmarknadsmässa 1983.
I ett av breven skrev han: ”I en sammanfattning om mitt författeri bör inte Lunch med demiurgen saknas. Vissa kritiker anser – i motsats till Ahnlund – att det är min viktigaste bok.” Jag fick den av honom med dedikation, den får jag ägna några timmar åt framöver… (Knut Ahnlund tog över redaktörskapet för Svensk Litteraturtidskrift efter Olle Holmberg, det var nog där han recenserade Mark Sylwan).
Mark Sylwan var ovanligt (och kanske osvenskt) mångsidig. Som tidningstecknare var han lika skicklig som de allra bästa, kanske lite mindre spontan än Birger Lundqvist, och mindre maniererad än Martin Lamm. Som bokillustratör var han en mästare: Gullivers resor, ett par band av Tusen och en natt, Bengt Holmqvists antologi Satyrikon, omslagen till Tidens klassiker, och en väldig mängd annat. Artikeln i SBL listar dem men glömmer hans egna självillustrerade texter i SvD. Han tecknade också frimärken, diplom och sedlar. På hans vackra tusenlapp som sedan länge är ersatt med något annat mindre elegant fanns en slank och vacker Moder Svea, där hans dåvarande hustru scenografen Gunilla Palmstierna (senare omgift med Peter Weiss) stod modell. Själv var han gift fyra gånger.
Till detta kom hans verksamhet som uppfinnare, främst av den avancerade byggsatsen FAC, till stor hjälp för konstruktörer i många länder. Jag har kort kommenterat sambandet med Meccano i min artikel om Jan Myrdal, på Ekström & Garay bloggen.
Mark Sylwan låter Barbara Crampton sluta i ett existentiellt gungfly där gränserna mellan sken och verklighet suddas ut, inte bara för de samgående motiven av avancerade lokomotiv och lika avancerade kvinnor. Detta händer, i korthet: huvudpersonen Samuel Theophil Absendbee, ”expert inom numerisk kalkyl, instrument- och gyroteknik vid den brittiska marinens försöksstation strax utanför Glasgow” är en välbärgad ogift ingenjör. Till hans hus kommer en strid ström av unga älskarinnor, bara några år äldre än den minderåriga Lolita som Humbert Humbert faller pladask för i Nabokovs roman. En är en erotiskt krävande damfrisörska. Hennes lika tilldragande och lika unga väninna är docent i filosofi som helst ägnar sin tid med ingenjören åt allt mera avancerade inblickar i sitt ämne (där liksom på slutet får Sylwan tillfälle att briljera med sina ibland esoteriska fackkunskaper, så införstått att läsaren får anstränga sig att hänga med). Absendbee är också en tågfantast som bygger upp i tiondels skala det lok som T. R. Crampton konstruerade revolutionsåret 1848.
Så kallas han till tjänstgöring när en atomubåt i Dreadnought-klassen ankrad utanför Glasgow går till havs. Man når djupt ner i oceanerna och befinner sig ett tag ovanför vraket av Titanic, med rader skrivna långt före senare års dokumentering i bilder. En pensionerad högbåtsman Owen blir efter en viss inledande misstänksamhet en av hans nära bekanta ombord sedan det visat sig att de delar det intensiva intresset för klassiska lokomotiv. Deras djupa kunskaper om varje mutter håller igång deras konversation per internkommunikation långt in på natten innan de somnar i sina hytter. Men den mångsidige Absendbee är duktig på att låta sin fantasi suggerera fram inte bara fulländade mekaniska underverk utan också undersköna kvinnor. Det gör han på ubåtskaptenens allt mera enträgna begäran, i lika långa nattliga samtal på interntelefonen. De båda följer efter en lockande kvinna på gatan där mystifikationen blir reciprok: ”Jag ser henne, Sam! Ni gör henne mycket verklig […] Hon säger något – och hennes ord är trevande och lågmälda. Vad säger hon? Hon säger att hon är osäker på vår existens. Hon undrar om vi verkligen finns där […] När jag nu ser henne är det alldeles tydligt att hon tror att vi bara är något som hon fått för sig, en frukt av hennes inbillning. Om vi inte kan bevisa att vi verkligen existerar kommer vi ingen vart.”
Barbara Crampton tycks från början ha varit tänkt att bli en novellsamling. I Svenska Dagbladet trycktes innan den gavs ut korta texter som var tänkta att ingå i boken men inte gjorde det, och han kallade den själv för en novell i ett av breven till mig där han också kom in på två teman i boken: lokomotiv och kvinnor:
”Det är en missuppfattning att Barbara Crampton inte är en kvinna utan ett lokomotiv – det är ett ”både och”. Lokomotiven på den tiden – den klassiska – var aldrig ett ”det” utan en ”hon”. Det finns mycket litteratur i ämnet. Man talade förälskat om ”henne”. Även när maskinerna hade maskulina namn (gudar, mytologiska väsen etc.). Jag var lite rädd för att jag varit övertydlig i symboliken när det gäller denna bok (eg. en novell!) men kritikerna har lugnat mig på den punkten; ytterst få har förstått den.”
Det stämmer nog att boken förbryllade många av de samtida kritikerna, en av dem den klartänkte Åke Janzon i SvD som kallade den korta boken (150 spatiöst satta sidor) ”ett mellanspel, en extravagans. En nyckfull ingivelse, djupt tänkt som en ångpanna och oåtkomlig som en frihetsgudinna […] Det uppmuntrande med Mark Sylwans berättelse är att den, i allt sitt konstruktiva fantasteri, har en naturlig vitalitet och ett slags absurd charm, som gör den riktigt läsbar, även om man inte fattar ett dugg av meningen med syntesen, mellan kvinnodröm och lokomotivets själ.”
På omslaget, förstås ritat av författaren själv, ser man lokomotivet på en hög bro av tegel ovan en engelsk dalgång, med kolvagn efter sig. Passagerarvagnarna har dörrar på sidan, en för varje kupé, på brittiskt vis. Den vita röken ur den höga skorstenen bildar ett vackert kvinnohuvud med en leende profil, och den långa håret som en rök längs hela tågsättet. Mark Sylwans egen baksidestext slutar i en mystifierande, spefull och gäckande rad: ”Kanske är Barbara Crampton kvinnoårets mest betydande gestalt.”
Ivo Holmqvist