Olof Lagercrantz: Trudi (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1939).
Olof Lagercrantz hade nog inte likt Gustav Hellström, Bertil Malmberg och Fredrik Böök förstahandskunskaper om Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933, och kanske hade han inte heller som Olle Hedberg varit i Österrike efter Anschluss 1938. Om han som George Orwell, Artur Koestler eller Gustav Regler med egna ögon sett striderna i Spanien under inbördeskriget (fast han snart skulle komma att bevittna vad som hände i Finland) skulle hans enda roman fått mycket större sprängkraft. I stället får vi i andra hand bittra reflektioner över det aktuella läget söderut, som denna:
”Och du inbillar dig att det är ungdomen som talar i Tyskland nu! Du ställer dig dum. Du tror att du är manlig och duktig, när du applåderar en hop marscherande mördare. Det är inte det unga blodet som segrar hos oss. Det är ett senfött släktes förtvivlade dödsyra, som du tar för en framstormande vår. Det är alla de döda från kriget som sänder sitt sjuka blod till ungdomens hjärtan och genast passar en massa perversa underklasstyper och smidiga geschäftmakare på att göra affärer i denna dödsyra och sko sig själva på denna tragiska dödsdans. Det är inte något nytt liv som spirar i Tyskland. Det är ett kadaver man lever på. Man gräver upp lik och låter lukten sprida sig i landet, trummorna rörs och det unga släktet tågar mot döden. Nazisterna vet hur mycket det kan tjänas på det röda ungdomliga blodet. Blodet talar de om! Vad vet de om blodet? Inte mer än bödeln som ser det spruta ur offrets hals, men aldrig själv känt det brusa varmt och levande i sitt eget förhärdade hjärta.”
Om han haft fler sådana sidor i romanen hade den nog varit mera angelägen för dåtidens läsare, och för oss nu. Men större delen handlar om en jagberättare som är lite obestämd i konturerna, och om den han älskar, den lungsjuka Trudi, och deras resor kors och tvärs i Europa, först på en klinik i Schweiz: ”Trudi går kring och säger adjö till sina vänner i Davos. Det är fyra år sedan vi bodde i Vikarbyn och under mellantiden har vi inte träffats ofta. Vi har mötts någonstans, i Stockholm, i Köpenhamn, i Wien eller Davos. Ständigt hotade en ny sjukhusvistelse för Trudi. Läkte en cavern ihop kunde man vara säker på att det strax sprang upp en ny.” De hinner med en tid i Avignon där de läser Quijote högt för varandra på hotellrummet, och de bevittnar en blodig tjurfäktning i Avignon som inte hjälper den nerviga Trudi. Hon blir allt sämre, dock inte av sin tuberkulos utan i sitt mentala sönderfall.
Det tog skribenten i Svenskt litteraturlexikon fasta på tjugofem år efter att boken gavs ut: ”Sin förmåga att även teckna människor visar L. i den lilla romanen TRUDI, en ömsint och behärskad kvinnostudie”. Det var ju ett lite blekt och intetsägande omdöme. Ivar Harrie var lite mera utförlig i Ord och Bild 1940, men samtidigt lite förströdd: ”Hans känsliga lyriska temperament gör sig väl gällande i den vemodiga kärleksberättelsen om Trudi som glider ur sin svenske väns famn in i sinnessjukdomens avskilda och oåtkomliga rum. Vad boken sedan innehåller av resestämningar från Provence och resonemang om tidsläget 1938, är kanske litet löst inarbetat i sammanhanget – liksom ju Trudis väsentliga öde inte alls betingas av att hon är landsflyktig österrikiska.”
Han avrundade med ett välvilligt värdeomdöme: ”Men också dessa partier röja vackert diktarens art: en ömtålig artist, bekant både med jungfrun och demonerna, och en otålig sökare efter ett ideal att ge sig hän åt i offerhandling.” Lagercrantz Karlfeldtstudie från året innan hette just Jungfrun och demonerna, kanske är det den som Trudis svenske vän i romanen försöker författa. Den boken går fortfarande an, och har vackra vinjetter av Bertil Bull Hedlund (och Karlfeldt citeras i romanen, liksom Bertil Malmberg). Efter raderna om Trudi som knappt fyller en kvarts spalt ägnade Ivar Harrie en och en halv åt en annan bok, med en mycket positiv slutkläm: ”Det var i somras Thorsten Jonssons novellbok kom ut. Det lönar sig att läsa den om igen nu. Ty den handlar om livet som det brukar vara. Alltså om fred.” Som det brukar vara har kommit i nytryck. Den är mycket bra.
Om man vill läsa Trudi får man ladda ner den. Några ex finns på Bokbörsen, ett med författarens dedikation till Studiekamratens redaktör Ivar Dahlberg som säkert läste boken eftersom den anges som snedläst. Parentetiskt kan jag lägga till att Lagercrantz inte alltid gjorde det med böcker dedicerade till honom. På Björk och Börjessons antikvariat medan det ännu höll till i en våning högt ovan Kungsgatan i Stockholm hittade jag en drös av Klaus Rifbjergs diktsamlingar, alla med hälsningar till Olof Lagercrantz. Det hade han inget för – samtliga var osprättade. Jag köpte dem och lät dem sedan med viss förtjänst gå vidare till ett antikvariat i Odense. Långt senare fick jag flera av Rifbjergs böcker av honom, med vackra inskrifter. Det var sedan jag harangerat honom i samband med att alla hans böcker i originalupplagor – de var många – ställdes ut på universitetsbiblioteket i Gent, med författaren närvarande. Han hade just fyllt sjuttiofem.
”Boken berättar om en kvinnas frambrytande psykiska sjukdom” påstås det om Trudi på nätet. Om sådant visste Olof Lagercrantz en hel del, som framgår av Lars Lönnroths Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap som kom 2019 (min recension i Opulens kan läsas på nätet). Bland mycket annat redogör den för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutade med självmord – Olof Lagercrantz vackraste dikt, ”Agnes Charlotta”, handlar om en syster som tog sitt liv.
Skildringen av Trudi börjar på högfjällshotellet Schweizerhof i Davos-Dorf och slutar dystert tvåhundra sidor senare med att hon skrivs in på ett vårdhem för psykiskt sjuka: ”Det ligger underbart vackert i en stor park utanför staden. En manhaftig sjuksköterska tar hand om Trudi och säger med myndig men inte ovänlig stämma: – Säg nu ajö till herrn. […] Sjuksköterskan tar som en självklar sak att ’hon’ inte längre är en människa, att Trudi är ett dött ting som man sakligt och lugnt kommenterar. Det gör ett brutalt intryck på mig, men Trudi förändrar inte en min och följer sköterskan utan att säga ajö till vare sig läkaren Zschokke eller mig. En minut senare går den långe magre lungläkaren och jag nedåt staden och talar om det krig som håller på att bryta ut.”
Ivo Holmqvist