Så länge jag kan minnas har jag haft känslan av att det vilar något hemligt och heligt över rummen när de lämnats åt sig själva över dagen medan jag är hemifrån. En skygg, generös och osynlig närvaro som i bästa fall kan dröja sig kvar när jag kommit hem.
För att få ta del av dess gåvor gäller det att gå varligt fram. Små rörelser. Tystnad. Förutsättningen är att man är själv, ensam. Och att man trivs med det.
Hemrum är rotad i denna typ av bejakad ensamhet, det är ur dess jord som orden och bilderna spirar. På engelska talar man om solitude och skiljer detta från loneliness, den negativa ensamheten.
Bakgrundsfonden utgörs av en mörk, skavande samtidskänsla som står i kontrast till en fördjupad hemkomst till de egna välkomnande rummen; inre och yttre, i nuet och i det förgångna. Poesin är ett av många hemrum. Jag tänker mig dikten som en ljusväg. Eller som staplad lovsångsved.
Närvaro
När jag inte är hemma går hon barfota runt
och förbereder rummen.
Rubbar inga cirklar när jag kommer hem.
Blåser försiktigt på glöden,
häller upp, gräddar bröden.
Låter mig vara i frid, andas.
Viskar i örat när jag sover.
Varför jaga? Vad är en bal på slottet?
Man saknar inte kon när båset är tomt.
Man fyller det – med en ros.