Det plötsliga sår i människors livsglädje som vetenskap och teknik öppnat upp.
Theo befinner sig i alltings bristning. Dels sin egen, utmed sitt livs tidsaxel, men även i en stor kollektiv brytpunkt. Den lilla människans kris sammanfaller med den världsliga. En ny eon, vattumannens, har inletts. Den förra, fiskarnas och kristendomens, är förbi. Theo överrumplas av det omedvetnas kraft och längtan att gestalta sig. Han ger sig hän och börjar ta långsamma steg ut i sin egen och alla människors svarta rymd. Hans omedvetna högkänslighet gör honom till talesman för vad som nyss varit och vad som komma skall. Kristalliseringen blir en förklarande bro mellan dessa tidsepoker, samt även det människan aldrig kan komma att utplåna eller förstå – behovet av någonting Numinöst. Respekten för det oförklarliga. Ödmjukheten inför det omätbara.