En av Anton Tjechovs bästa vänner var konstnären Isaak Levitan. Tom Sandqvist har skrivit en essäistisk fiktion kring den komplicerade vänskapen mellan Antosja och Levitasja, som de själva kallade sig. Båda var centrala gestalter i det konstnärliga och litterära Ryssland under slutet av 1800-talet, både deltog i det livaktiga sällskapslivet i Moskva, men på olika villkor, Tjechov som sonson till en livegen, Levitan som ”papperslös” jude samtidigt som de antisemitiska strömningarna tilltog i styrka i synnerhet efter mordet på kejsar Alexander II. Det som band dem samman var känslan av ett ömsesidigt utanförskap, ett slags av vemod präglat främlingskap i tillvaron.
Citat från recension i BTJ-häftet nr 1, 2020:
Boken, som av förlaget kallas för ”en essäistisk fiktion”, är författad på ett väldigt vackert språk, med långa, vindlande meningar.
…
Det är en engagerande skildring av det sena 1800-talets Ryssland som läsaren knappast glömmer i första taget. Boken kan också fungera som bredläsningslitteratur för studenter i rysk konst och litteratur.
Lektör: Henrik Wiktor
Citat från recension i Södermanlands Nyheter, januari 2020:
Som roman är det här en vindlande berättelse, om elände och uselhet, kvinnoaffärer och tsarvälde. Den hoppar bakåt och framåt, försöker nå kärnan om två själsfränder i långa samtal och inre monologer. De var båda ständigt produktiva men inte alltid sympatiska.
Antons far piskade sina barn för minsta fel och var despotisk med sina rysk-ortodoxa mässor. Ivans judiske far gjorde bankrutt och sonen hade sedan inte papperen i ordning och deporterades när det blev pogromer, såsom efter mordet på tsar Alexander II.
Alltså: både fiktion och verklighet. Men denna bok är samtidigt en essä, rik på fakta, men inte torra utan gestaltade, som när Anton och Isaak och den allvetande berättaren letar efter textens och tavlans mysterium, hur ord och streck på målarduken blir sanning.