Prins Wilhelm: Skärvor från fyra världsdelar

”Prins Wilhelm (1884-1965), sonson till Oscar II, son till Gustav V, yngre bror till Gustav VI Adolf, ”har ärvt sin farfaders poetiska gry och med avgjord framgång ägnat sig åt författarskap både på prosa och i bunden form”, skrev Ruben G:son Berg i trettioandra bandet av Nordisk Familjebok (1921) där han också påstod att hans ”resebeskrivningar äro friska, flärdfria turistböcker, där scenerier och händelser framställas med färg och fart.” Prins Wilhelm skrev mindre svulstigt än farfar och hann med många resor, skildrade både i böcker och på film, till USA, Siam, södra Afrika, Centralamerika, Tunisien, Centralafrika och under andra världskriget och tiden därefter mest i Sverige. Han journalfilmade för SF härhemma och producerade många dokumentärfilmer från mera exotiska trakter. Listan över hans böcker är lång, intressantast är Argentina-reportaget Röda jordens svenskar (1948) och de självbiografiska återblickarna i Episoder (1951). Konsthistorikern och poeten Karl Asplunds vänliga böcker om honom (En Stenhammarkrönika. 1954, och Författaren Prins Wilhelm, 1966) är okritiska men läsvärda.”

Så skrev jag i en av författarnotiserna i Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) där jag tog med Prins Wilhelms recension av hennes Afrikansk pastoral (den som i original heter Out of Africa). Jag lät också några sidor av Lennart Hagerfors halvt dokumentära roman Drömmen om Ngong komma med, den episod som skildrar vigseln mellan Karen Dinesen (som inom familjen kallades Tanne) och Bror Blixen i Mombasa 1914. Prins Wilhelm som var mycket lång och mycket smal och hade skov av återkommande malaria-attacker var ett av vittnena. Bror Blixen för ordet, i en kanske bara delvis fri fabulering:

”Hälsningsceremonin aslutades med att prins Wilhelm hummade och hostade och vred sina lemmar i en underlig koreografi samtidigt som han uttryckte sin glädje över att se mig. […] Själva bröllopsakten var en fars. Vi väckte prins Wilhelm och Gustaf Lewenhaupt kvart i elva och de stapplade ut, trötta och bakfulla efter natten […] De följde motvilligt med oss till distriktkommissariens kontor på andra sidan gatan. Det starka solljuset mitt på dagen gjorde dem blinda och hjälplösa och vi fick leda dem in till Hobleys sjaskiga kontor […] Han stirrade ett slag förvånat på oss och frågade om vi visste vad vi gjorde där. Jag förklarade att vi var helt övertygade om att vi skulle gifta oss. När jag presenterade vittnena, med titlar och allt, och mig själv som baron von Blixen-Finecke, öppnade han sin mun, visade fyra hörntänder och gav upp ett gapskratt. Han tog titlarna för ett skämt och hade uppenbarligen glömt att han dagen innan skickat ut en båt för att möta en svensk prins. När han lugnat sig frågade han vem av oss som skulle gifta sig med ’prinsessan’. Jag klev fram och sa återigen våra namn, men han skakade bara på huvudet: så svåra namn gick inte att viga. Jag förhandlade mig till en kompromiss. Om han läste vigselformuleringarna skulle jag fylla i de rätta namnen. Det fungerade och efter ett par minuter var ceremonin över. Tanne överraskade med att gå fram till Hobley och högtidligt tacka för den originella vigselakten. Han tog det som ett hån och sjasade ut oss som en skock höns. Åter ute i det bländande solkskenet föll vi varandra skrattande om halsen. Prins Wilhelm såg mycket lycklig ut.”

Listan i Libris med Prins Wilhelms böcker är diger, och de dyker ofta upp på loppmarknader, särskilt den sena Svenskt land från 1947 som kom i fem upplagor. Skärvor har ett trevligt smutsomslag, på framsidan Queen Mary omgiven av bogserbåtar, och på baksidan dels ett plan från Swedish Air Lines över Manhattans skyskrapor, och dels ett amerikanskt expresståg, med Baltimore and Ohio målat på sidan av dieselloket. Det är ett brett urval ur många tidigare böcker, med uppsatser som kommit till från 1911 (”Kröningshögtidligheterna i Bangkok” – han representerade Sverige vid konung Vajiravudhs tronbestigning) och noteringar när han samman med zoologer samlade in material i Kenya 1920-21 till Riksmuseet, och anteckningar från två föredragsturnéer i amerikanska mellanvästern mot slutet av tjugotalet, till nyskrivet. Dit hör det inledande kapitlet: ”Från England våren 1949”.

Året därpå reste Eyvind Johnson runt i delvis samma sydengelska trakter. Han traskade i fotspåren efter systrarna Brontë, Thomas Hardy och D. H. Lawrence, och lät trycka sina dagboksanteckningar långt senare, som en kort tredje avdelning i sin Stunder, vågor (1965). Och 1951 skrev han en intressant inledning till K.W.Gullers vackra bilderbok England, med kricketspelande ynglingar på omslaget.

Prins Wilhelm som den celebritet han var fick en guidad tur både till Scotland Yard och till internatskolan Winchester College där tiden stått still i många hundra år. Och så for han vidare till koldistrikten i Wales som han ger en övervägande ljus bild av. Allt är bättre nu när trettiotalets depression med dumpade priser är övervunnen och nödvändiga reformer genomförts, som han konstaterar i sin inte särskilt djupgående analys: ”Så lämnade vi dalen med ett intryck av att under loppet av ett dygn ha besökt två världar, en ljus och en mörk, där den senare färgen dock till stor del måste skrivas på mineraliernas konto.”

Intressantast i boken är de första åtta sidorna, ”Möte med Winston Churchill”. Den nyss avgångne premiärministern – labourledaren Clement Attlee tog över 1945 och satt i sex år – ”mötte oss på trappan till sitt Londonhem, precis som man föreställt sig honom. Rund och något kutig. Huvudet indraget mellan axlarna. Skär i hyn, rödlätta hårstrån på hjässan, mörk cityjacka av oklanderligt snitt, välpressade randiga byxor och den obligatoriska svarta rosetten med vita prickar under hakan. Det var egentligen bara cigarren som fattades – den skulle komma i fortsättningen. Att han burit sex års omänsklig arbetsbörda under världskriget kunde man lika litet se som att han redan hade passerat de sjutti.” Så följer i snabbt sammandrag vad han hunnit med och genomlevt, från ungdomsåren i Transvaal, första världskrigets Gallipoli, Dunkerque, Blitzen… Han är, påstår prinsen, en lysande skribent som hunnit fram till fjärde delen av sitt verk om andra världskriget, och hans dukar hänger på The Royal Academy.

Lady Churchill är en ”mycket charmerande värdinna, vithårig, spirituell och älskvärd medan hennes berömde make stod avsides och tittade på de nödvändiga presentationernas undanstökande… Tiden flög emellertid iväg, och när damerna i överensstämmelse med landets sed bröt upp flyttade Churchill över till min sida med ett djupt konjaksglas och cigarren. Den nyss så tystlåtne mannen förvandlades på ett ögonblick till den frispråkiga, ytterst fängslande person man alltid föreställt sig.” Man kommer in på Atlantpakten, ett ämne som inte förlorat i aktualitet sedan 1949: ”Churchills inställning var otvetydig. ’Ni begår ett svårt misstag genom att inte ansluta er. Genom att frivilligt isolera er befinner ni er i ett farligt läge. Händer det något, kommer ni aldrig att kunna hålla er utanför.” Den svenske ambassadören skyndar sig att klarlägga sin regerings ”uppfattning och syn på läget, särskilt i förhållandet till Finland. På det hela taget anser vi att vi gör vår plikt. – Det är möjligt, insköt värden, men glöm inte att er belägenhet är mycket utsatt och att ni gör oklokt i att underskatta betydelsen av amerikansk garanti.” Sedan glider diskussionen över på mindre brännbara ämnen.

Kort därpå sitter prinsen i parlamentet och lyssnar på oppositionsledaren. ”Det för en utlänning märkliga var emellertid att han stod där och lät sig avbrytas av  småskurna repliker från medelmåttor ur det andra lägret. Och detta inför ett fåtaligt auditorium. Talaren hade dock en gång hållit världsdelens öde i sina händer, i dag var han rätt och slätt The right honourable Winston Churchill.” Men det dröjde inte länge innan han var tillbaka som premiärminister (1951-55). På ett bekant foto från de här åren ser man Churchill i talarstolen och på första bänk framför honom den unge journalisten Jan Olof Olsson-Jolo (hans och hans hustru Margareta Sjögrens Drottningens England, en bok som blev mycket läst, kom fem år efter Prins Wilhelms möte med Winston Churchill).

—–

Karl Asplunds Livets smultronställen (1945) och De ljusa timmarna (1959) hör till de läsvärda svenska memoarerna. Det näst sista kapitlet i den senare boken, ”Röda dagar på Stenhammar”, är en lång kommenterad lista på många av gästerna på Prins Wilhelms gods, med citat ur gästboken. ”Den kvinnliga mittpunkten blev småningom Jeanne Tramcourt, prinsens vän sedan länge och från 1930-talets mitt värdinna på Stenhammar.” Stefan Andhé gav 1971 ut Prins Wilhelms brev till henne.

Min artikel ”Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet – Eyvind Johnson och England” som trycktes i Tijdschrift voor Skandinavistiek 2004:1, finns att läsa på nätet, och om Winston Churchill vid staffliet skrev jag detta:

https://www.dixikon.se/malaren-winston-s-churchill/

Ivo Holmqvist