Proletären recenserar Sju systrar
Sju systrar – Närgångna bilder av en chilensk syskonskara
”Min mor sa till mig: – Jag borde suttit på dig. Det hade varit bättre om du inte föddes”
Detta yttrande följer Esmeralda ”Negerläppen” genom livet, men förnekas både av mamman och av systrarna. Detta säger mycket om deras situation, både i världen och i hemmet. Som till en början är en trångbodd kåk i Chiles södra hamnstad Valparaiso, med torrdass och vattentunnan utanför dörren.
Pappan är hamnarbetare, pingstvän, kommunist, svår periodsupare med begåvning att värva sympatisörer till facket och kyrkan, men som bryter ner allt vanligt familjeliv, inte minst genom sexuella närmanden till döttrarna. Som är sju stycken med Esmeralda som den fjärde, mellanbarnet. Det är hon, Negerläppen, som för det mesta är jag-person i denna ”autofiktiva” roman om deras liv i Chile framtill diktaturen och flytten till det då förhållandevis diktaturflykting-vänliga Sverige (1974).
Mamman har funnit sig i att vara underordnad hemslitare, så trött på att föda barn att hon helt släpper till systrarna att ta hand om den sista. Men hon härskar med elakhet och misshandel av döttrarna, vill inget veta om pappans eller svärsonens övergrepp på barnen och kommer undan ansvaret för moralförtrycket av flickor och kvinnor och andra inkonsekvenser med en envis gudstro.
Det här låter som en bedrövlig berättelse, men den är inte bara hemsk utan levande och fräck, frispråkig och upprorisk, njutningsfull och spännande. Det yttre förloppet med korta beskrivningar av den lokala och den politiska bakgrunden, är nog nödvändiga men inte det viktigaste. Tortyren i ett fångläger innan Esmeralda flyr får vi veta om ganska sent, liksom hur det gått i den splittrade syskonskaran vid en slutlig återsamling i Sverige.
Författaren, och en av systrarna, söker intensivt efter sin sanna historia. Deras olika öden, läggning, kärlekshistorier, politiska åsikter och handlingar, religiösa uppfattningar, påhoppen från omvärlden, konsekvenserna av den inskränkta sexualmoralen och dess motsats. Motsättningar som är oundvikliga och driver på, som gör läsningen spännande.
Det är tankeväckande att systrarna hela tiden namnges med sina ordagrant översatta öknamn : Kotunga, Picuncha, Dödskalle med tofs, Negerläppen, Kanintänder, Råttan, Bajständer. Pappan kallas genomgående för äckliga gubben.
För Esmeraldas del tycks återberättandet snarast mynna ut i att detta inte längre spelar någon roll. Men hela berättelsen säger något annat och hennes vinkling av omvärlden och politiken, socialismen, USA:s roll, Sveriges väg utför osv visar en självklar medvetenhet. Kanske har berättarformen tillåtit att Negerläppen till slut fått bli en mer uppgiven person än författaren och läsaren.
– Bengt Ingelstam, Proletären, nr 40, 2020
Läs mer om Maria Elena Bergman