Så här i förtroende

Alla dagar då det är helt tomt, när det inte finns ett enda ord som jag kommer på, som duger att använda i texten framför mig, dagar när hjärtat är fyllt av så mycket, men hjärnan tycks helt tömd, då passar jag på att vila. Skrivande, en process med så många ansikten. Tänker på alla böcker jag läst det senaste halvåret, böcker med innehåll som ibland lyft mig, men också fått mig att faktiskt hoppa över en sida här och där. Lite skämmigt, men ibland nödvändigt. För mig. Förlåt för att jag i min upplevelse av det jag läser ibland bläddrar vidare utan att låta ögonen fästa på mer än någon enstaka rad på vissa sidor. Är jag månne ensam om att göra så? Jag tror inte det. Nu får du bästa författare förlåta mig, men så här mellan dig och mig, jag gillar inte allt du skriver.

Knarrigt torr, som den gamla trötta korgstolen under lönnen, låter jag dig få min ursäkt i den ljumma höstdagen. Sittande där med den ständigt växande vildklematisen som slingrande omfamnar stolen, har jag många gånger sett fram emot nya läsupplevelser. Stolen, som för längesedan sett sina bästa dagar och som nu fått en hedersplats, är vackrare än någonsin. Den har många stunder sommartid varit min läshamn. Trött och i väntan på att allt framöver börjar om igen, vilar den nu i ett skirt ljus under den nyligen hamlade lönnen, hamlad för formens skull. Så klart. Det känns inte alls skämmigt. Och korgstolen tycks njuta där den står i de guldiga strålarna, som nu givits möjlighet att hitta ner till den ålderstigne kamraten.

Men jag tänker framöver sitta i andra stolar, i andra läshamnar. Och naturligtvis röra på mig. Fortsätta uttrycka orden med kroppen för att sedan skriva ner dem. Att inte skriva finns inte. Skrivron infinner sig och hjärnan snurrar till som i yster dans. Mina ord i reflektion. Förstås.

Vikta är bladvecken i mina tinningar

texten i min hjärnas svarta pärmar söker det sanna

varligt sprider den sina meningar

så kärleksfulla och tydliga i ett varande

med varje steg av spröda gräsets milda rörelse

jag böjer mig fram och plockar dem alla

ett och ett blir de av egen kraft

mina samlade ordbuketter

För den som kan föreställa sig och vill lyssna, har just den här stolen mycket att berätta om alla boktitlar som vilat i dess knä. Med andras och mina egna texter, har den hjälpt mig att hitta pauser där jag fyllt på med orden som efterhand tagit sig in i mitt huvud. Jag har ofta ett par böcker på gång samtidigt. Tycker om att vara i flera rum, i flera världar på samma gång. Min nyfikenhet är min starkaste motor som genom olika berättelser tagit mig ut på några extremt givande turer där i korgstolen. Läsandet har byggt textbroar att blicka ut ifrån och hämta intressanta tankar och ordvändningar ur.

Men nu får den vara, den gamla trötta. Nu, med en sits av lönnens rödgula och intensivt höstdoftande löv, lutar den sig tillbaka och vilar intill trädets stam, sluter sina korgrutiga ögon i ett lugn. Och en väntan … Själv har jag inte tid att vänta … jag skriver och läser vidare.