Svar från Solna

Jag var hyfsat inläst på hans författarskap (och kom sedan att recensera många av hans böcker alltefter som de kom). Särskilt intresserade mig hans litteraturkritik. Som gymnasist läste jag hans klassiska översikt Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur (1942) samman med Thorsten Jonssons Sex amerikaner som kom samma år. Av dem lärde jag mig mycket om Faulkner (vars Rowan Oak utanför Oxford, Mississippi jag långt senare besökte en pastoral tidig morgontimme när jag bara hade sällskap av de röda kardinalfåglarna), Hemingway, Steinbeck, och de mera lättviktiga William Saroyan med sin armeniska bakgrund och Erskine Caldwell som besökte Odense Universitet många år efteråt – hans löständer glappade. De böckerna gav mig en bra grund att stå på när jag efter studenten hamnade på Dartmouth College i New Hampshire, ett av de prestigefyllda Ivy League-universiteten. Där läste jag så många kurser i amerikansk litteratur som jag kunde klämma in. Den intressantaste föreläsaren var Noel Perrin som likt Robert Frost delade sin universitetstjänst med jordbrukande. Han var en tid svärson till Charles och Anne Morrow Lindbergh.

Min artikel i Odense-avisen handlade framför allt om Artur Lundkvist som introduktör av främmande författare. Den som hört honom uttala Pablo Nerudas efternamn på bred göingska glömmer det inte: Nerrrouda. Jag noterade i förbifarten en enda begränsning hos honom: ”Han evner ikke at rette blikket bagud. For ældre forfattere interesserer han sig kun, hvis deres forfatterskab har været orienteret mod fremtiden. Derfor er Walt Whitman og Rimbaud med i hans bøger, men ellers går grænsen ved de første kim til modernismen; i dansk litteratur for eksempel ved Johannes V. Jensen …” Det där var kanske inte alldeles rättvist. Hursomhelst visste han mycket om vad som skrivits och skrevs på andra sidan Öresund, och han hade många kontakter däröver. Han sammanlevde dessutom med poeten Maria Wine som vuxit upp i Köpenhamn under besvärliga förhållanden, som man kan läsa i hennes självbiografiska Man har skudt en løve. Jag skickade honom kroniken och passade samtidigt på att fråga honom ”Vem står bakom danska översättningar av era böcker? Ert svenska förlag [Bonniers, med danska rötter], lektörer på danska förlag, danska kritiker? […] har Ni själv påverkat danska förlags utgivning av utländsk litteratur i dansk översättning?” Jag plågade honom med en mängd likartade spörsmål.

Artur Lundkvist svarade tålmodigt på mina många frågor, ser jag av hans brev som nu dykt upp efter att ha samlat damm i många år bland gamla papper:

—–

Solna den 15 juli -76.

Bäste Ivo Holmqvist,

Tack för brevet och den fint uppskattande artikeln! Jag ska gärna svara på Era frågor, låt vara i korthet. Tyvärr vet jag mycket lite om hur och av vem eller vilka mina böcker översätts till danska. Inte är det många heller: så vitt jag kan erinra mig blott Negerland, Indiabrand, någon artikelsamling, Snapphanens liv och död, jämte en del noveller och uppsatser på olika håll, mest i radion. Jag har heller inte sett annat än enstaka recensioner, av växlande intresse. Några gånger har jag skrivit direkt i danska tidskrifter. Mitt ev. inflytande på dansk utgivning av utländsk litteratur undandrar sig helt min bedömning. Tom Kristensen har jag aldrig träffat och inte haft något samarbete med, inte heller med andra danska kritiker. Däremot har jag känt personligen eller känner en hel rad danska författare, från Nexø, Kirk, Fischer, Lauesen, Munch-Petersen, Blixen, till Dam, Sarvig, Rifbjerg, Brandt, Wivel, Sørensen, Bjørnvig, Bjarnhof och ännu fler. Jag har emellanåt skrivit om danska böcker i original, men endast punktnedslag, aldrig mera systematiskt. Som ”kritiker” arbetar jag ju så att jag tar fram vad som råkar fängsla mig från olika håll, utan anspråk på att vara annat än en tillfällig upptäcktsresande. Dansk diktning och danska språket har alltid stått mig nära, tjugotalets modernister betydde en del för mig i ungdomen, Jensen tillhör mina stora upplevelser och från senare år Dam. Köpenhamn var min första storstad och bibliotekstillgång, jag skulle då gärna ha börjat skriva på danska, eftersom svenskan då inte riktigt var mitt modersmål, jag talade en åsbodialekt tills jag lärde svenska i skolan. Och som svensk författare känner jag mig alltjämt som något av en invandrare och främling, vilket inneburit både fördelar och nackdelar.

Med bästa hälsningar

Artur Lundkvist

—–

En fascinerande tanke, att Artur Lundkvist från göingska snapphanetrakter kunde ha blivit en dansk författare, inte en svensk. I självbiografin har han en hel del att säga i saken. För honom fanns modernismens nordiska rötter nog nästan lika mycket i Danmark som i Finland (Bønnelykke lika mycket som Södergran och Parland). Bland de många danska namnen han räknade upp i brevet finns Gustaf Munch Petersen som dog ung i Spanien under inbördeskriget (dock inte i strid – Rolf Yrlids Vägen till Gandesa är en läsvärd dokumentärroman om honom). Då hade han diktat lika obesvärat på danska, svenska och engelska. Hans far var oceonograf och specialist på hur Östersjöns botten ändrar sig, hans mor var romanisten Valfrid Palmgren Munch-Petersen som bland mycket annat reformerade svenska folkbibliotek efter en studieresa till USA och som samman med Ellen Hartmann gav ut ett svensk-dansk lexikon som var i bruk mycket länge. Och hon lärde drottning Ingrid tala en perfekt danska. Hennes omfattande samling svenska böcker som stod i dubbla rader i hennes Köpenhamnsvåning hamnade på Nordisk Institut vid Odense Universitet (numera Syddansk universitet). Men det är en annan historia, fast också den om svensk-danska kulturförbindelser. Om den och mycket annat kan man läsa i den innehållsrika Böcker Bibliotek Bildning, Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015).