kerstin-malmberg-tankebrus

Bruset finns där. Ständigt. Ännu en text som de senaste dagarna ockuperar min hjärna. När jag tänker på all tid jag spenderar framför datorn kan jag undra var alla gamla hederliga kollegieblock och sköna HB blyertspennor tagit vägen. Självklart vet jag var de finns, de ligger i en lite rörig hög på nedersta bokhylleplanet. Och visst använder jag mig av dem också, då mest dem i C5 format, otroligt behändiga att ha med vart jag än går. De får precis plats i mina enormt rymliga jackfickor. När något plötsligt dyker upp som jag inte visste fanns där i mitt huvud och mitt minne inte längre kan hålla kvar en idé, en tanke, ett ord tills jag kommer hem, då är blocket min räddning. Men är jag hemma blir det oftast datorn som får ta hand om allt det som brusar runt i min hårt arbetande hjärna.

I en någorlunda ordning visar sig en text efterhand på skärmen. Att snabbt kunna se hur och vad jag tänkt, att på skärmen betrakta mina tankars till en början knackigt formulerade ord, en berättelse som jag aningslöst fått ur mig, kan vara fantastiskt omtumlande. Jag har ibland ingen aning om vad det är jag är på väg att berätta. Sitter en lång stund stum och tittar på den vita skärmen och tangentbordet, som att jag ber om hjälp att komma igång. Märkligt. Nej, nej inte alls, tänker jag genast och känner äntligen tankebruset i hjärnans fantastiska vindlingar. Det studsar till av iver från bokstäver som trängs, som bråkar om ordens alla betydelser. De vill inte gärna lämna plats åt varandra då de vet att det finns många sätt att komma fram till en historia. Jag vet att de anstränger sig för att hjälpa mig hitta min berättelse.

Att stanna upp och vända sig bort från skärmen, se ut genom fönstret mot skogen, möjliggör ett hopsamlande av alla fantastiska bokstäver, ett ordnande av dem till just de ord som jag vill använda, dem jag tycker så mycket om och som väl beskriver det jag vill berätta. Att samla ihop mig själv och få det ivriga bruset att stillna för en stund. Det behövs. Och det är viktigt.

Jag plockar fram ett av kollegieblocken, tänker att jag behöver gå en vända i skogen för att få lite ordning på tankebruset.

Kerstin Malmberg