Tidskriften Psykoterapi intervjuar Hillevi Torell

Samtal kring boken Myten om Luna
Det är mycket som händer under resan mellan barndom och vuxenliv. Jag är utbildad barn- och ungdomspsykoterapeut och har arbetat en hel del med yngre människor, säger Hillevi, och därför handlar min berättelse om en flicka som från början bara är tolv år. Den riktar sig framför allt till ungdomar och unga vuxna, men jag tror och hoppas att den kan uppskattas även av vuxna.

Själv hade jag svårt att lägga ifrån mig boken innan den var färdigläst. Det är en fängslande och mångbottnad historia om den unga Isa som tar sina första steg i vuxenblivandet och börjar frigöra sig från sin trygga familj. Driven av äventyrslust och vetgirighet råkar hon ut för en ofattbar händelse och som läsare känner man sig länge osäker på om hon överhuvudtaget kommer att överleva.

Inledningsvis målas en varm småländsk sommaridyll upp, med nyanserat och realistiskt gestaltade personer och relationer. Det är 1969 och den första månlandningen har just ägt rum. Barnen i berättelsen funderar kring svarta hål i rymden och den spännande faster Rut kommer på besök med sin brittiske make, arkeologen John. Han är en person som lockas av och försöker förstå det som ter sig mystiskt och ogripbart. Den svåra händelsen som sedan inträffar gestaltas på ett gripande, men också fantastiskt, overkligt sätt.

Hillevi berättar: Nej, det som här händer kan faktiskt inte hända i verkligheten, säger Hillevi. Det är en symbolisk historia. Men liksom i sagor och myter går det att känna igen mönstret för verkliga traumatiska upplevelser av många olika slag. Då en människa råkar ut för ett trauma rasar vardagens ramar. Man ramlar ut i en annan tillvaro. Kropp och själ kan i vissa ögonblick separeras. Det overkliga inslaget i berättelsen påminner oss dessutom om att det finns en större värld bakom den vi känner till.

Hur kan vi leva med det som vi inte riktigt förstår? Den gigantiska rymden, de svarta hålen…Hur förklarar vi det för oss själva? Det är så mycket i naturen som är fascinerande och svårt att egentligen begripa, som att vi vandrar omkring på ett glödande brinnande klot …

Själva idén till den här berättelsen fick jag för många år sedan på Fårö. Det var en kväll med familjen vid en eld på stranden. Det var havet, stjärnhimlen och de där märkliga raukarna, och vi kom att prata om jordens tillkomst, fantisera om vad som skulle kunna hända om… Sedan är det ju så att när man väl börjar skriva så börjar också historien att leva sitt eget liv.

Hillevi har lång erfarenhet av att som psykoterapeut arbeta med traumatiserade människor och i boken gestaltas också Isas läkningsprocess. Den går långsamt och stegvis.

Det man råkat ut för behöver man på ett eller annat sätt berätta om, annars finns det risk att det tar konstiga eller destruktiva vägar, säger Hillevi. Och det kan ta tid att orka och hitta sätt att berätta. Isa tar hjälp av musiken då hon försöker hitta tillbaka till sig själv i tillvaron.

Att skriva har länge varit viktigt för Hillevi, men hon vill även framhålla att det kan användas i  terapeutiskt syfte.

Psykoterapi och skrivande ligger nära varandra. I många länder är skrivterapi vanligt, men här i Sverige är det inte lika känt. Men skrivande kan vara ett verktyg i psykoterapi, för patienter som tycker om att skriva. Likaså i traumabehandling där det förekommer skriftliga traumanarrativ som en form av bearbetning. Man kan skapa en sammanhängande berättelse genom att sätta ihop sina minnesfragment.

Hillevi använder ibland även skrivande som komplement i musikterapi. En musikupplevelse är ofta väldigt symbolisk och känslostark.

Ur den kan man dra trådar till ett verbalt berättande och lägga upplevelsen utanför sig själv. Och när du en gång skrivit finns det alltid kvar som en kommunikation med omvärlden.

Att skriva den här boken har tagit många år. Det här är en riktig ”sommarbok”. Jag skrev på den flera somrar i rad. I Småland och på Gotland. Att verkligen få ihop en historia är svårt, mycket svårare än man tror. När det nu till slut är en bok så är det förstås väldigt roligt – och samtidigt lite pirrigt. Hur uppfattar en läsare den här lite sagolika historien? Men bara att ha fått ihop den känns ändå riktigt bra.

Givetvis kommer Hillevi att fortsätta att skriva, efter att ha tagit del av berättarglädjen och språkkänslan i den här boken är det svårt tro något annat. Även om hon har en hel del annat att stå i. Psykoterapeut på Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala, främst med barn och familjer men även ungdomar och vuxna. Psykoterapiarbete i Region Uppsala och handledningsuppdrag. Och ibland målar hon, som exempelvis omslagsbilden som kom till år 2004 då hon arbetade med utbildning av musikterapeuter i Sarajevo och Mostar. Dessutom är Hillevi med i styrelsen för PC, och har tillsammans med Teresa Allzén, Teci Hill och Stephan Hau arbetat fram Psykoterapicentrums podd: Det gåtfulla psyket, där två avsnitt presenterats under 2021.

Det här är Hillevis debutroman. Tidigare har hon skrivit ett kapitel ”Hur låter det du har varit med om? Musikterapi med barn och ungdomar med erfarenhet av potentiellt traumatiserande händelser” i Anna Gerges antologi: ”Vad har du varit med om? PTSD och dissociation hos barn och unga: förekomst, diagnostik och behandling” (2013). År 2018 gav Isaberg förlag ut läromedlet ”Arne lagar mat – vokalsånger med svenskans långa vokaler som grund”. Det är ett läromedel som skapats runt nio olika vokalsånger Hillevi komponerat i en musikterapiverksamhet med flyktingungdomar, som skulle lära sig svenska.

Myten om Luna är utgiven på förlaget Ekström & Garay i Lund.

Intervjun är publicerad i Psykoterapi 2022/1

Läs mer om Hillevi Torell