Till ett rätt förlag

Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör. Men inte så liten heller. Midjan växer enligt Gargantuas princip.. Och därinne, i buken, kanske i något annat,  ryms det många ord. Jo, det är jag säker på.

En del ord och bokstavskonstellationer, oftast beroende på sin begynnelse, gillar jag bättre än andra (här är jag simpel). Kanske inte så att jag skulle stå på barrikaderna för dem, men nästan. Det är ju trots allt en hjärtats preferens i poetiska termer. Och i Ingenmansland i en så luddig karta är det alltför lätt att springa vilse. Jajamensan.

O är en bra bokstav. Den kan man gå igenom och inom dess ramar kan man fånga någon eller något om man så vill. Rätt och fel kvittas mot den runda cirkelformen.  Ordmässigt kan man skriva bra saker som orm, kolera och lol med o. Det är ord och inga visor, kanske ingen större lyrikkonst på spåren, men bra nära. En annan bra bokstav är C. Den är liksom öppen, men samtidigt stängd. Och formen gör att den kan slängas iväg för att sedan återkomma – som den litterärt förrymda bumerang den är. Den tillåter mig att tycka om ord som cirkus, tack och dusch. (M itt eget efternamn inte att förglömma).

Men tillsammans fungerar de inte. Den här vägen får du – som jag – lov att välja självmant. Och var beredd! O och C stångas nämligen, de ser rött, far ihop och framkallar en massa onödigt bekymmer. För mig. För oss alla – i viss mån. För en sak är det med bokstäverna, nästintill alla (förutom Y och möjligtvis K): de är irrationella, de kan när som helst byta höger mot vänster och bilda ord de inte kan stå för. Öster börjar i väster och söder slutar i norr. De lovar oss guld och kanske till och med gröna skogar, men vänder ändå ryggen till när de anar ett nerköp. Det kan bli en livslång obekvämhet – som en favoritplats i en nersutten soffa. Man kan få mycket ont fastän man ler. Jag ska berätta om en mindre lyckad tilldragelse (mycket dålig omskrivning för personligt smärtsamt fiasko) så att ni förstår mig bättre:

Jag renskrev en text. Vilken är lika ointressant att veta som varför blomman vissnar och den gamla osten stinker. Men som vanligt kryllade det av bokstäver: höga och låga, en del mer nonchalanta och blasé än andra. En del så aktiva att stavning och meningsbyggnad kunde – och borde – ifrågasatts. Av mig. Men de flesta rader tillåter inte en så pass simpel handling under skrivprocessen. Det är hjärtat som bankar – knappast hjärnan. Och den grunden, det enkla bonk-ljudet, är det vi lyssnar till.

Åtminstone: jag satt med ett O i blickfånget och trixade med mina hjärnceller (och hjärtceller) huruvida det skulle ha sin plats där eller kanske till och med där. Och så med ens kom ett C flygande. Så där ljudlöst och överraskande som man ser i ett överfall på film. Ssssscccchhhhbomf. Men nu var det inget plötsligt anfall, ingen regisserad filmscen heller. Det var snarare en omöjlig bokstavsförflyttning det var tal om. En händelse helt emot alla mina instinkter. Och önskningar. Och insikter. Jag som såg den i realtid (och reagerade direkt på hur illa anpassat den var) gjorde mitt bästa för att inte låta den oväntade handlingen ske: genast la jag pennan i vägen för det framrusande c:et. Men förgäves. Galant, som i det fria programmet på skridskor, hoppade det mjukt över mitt stopp och anslöt sig till O:et. Och vad skulle jag göra? Jag såg ju att det var på helt fel plats – och i helt fel sammanhang. Men jag fick också se en skön rörelse. Ett vackert hopp. Men. Men. Men. Det är en jävla bokstavssolidaritet, sa jag högt till mig själv (och lite till de andra bokstäverna för att visa vem som egentligen bestämde). Jag erfor allt som en slags hemskhet med lite underlig ljuvlighet som topping.

Men: efter några förtappade stunder i radernas minerade marker gick jag ändå hårt fram. Jag försökte bända isär de bägge opassliga skitbokstäverna, svor och skrek åt dem att passa sig. Men förgäves. Det var nästan som om de sugits ihop till en ny skapelse. Svetten lackade. Till slut när jag tappade all kontroll slog jag på dem, rakt på som i välriktade slag, men icke: de satt ihop. De jävlarna. Jag fick lov att ge mig.

Och när jag läste igenom texten kom de som hack i tiden. De var fel. Fel i orden, fel i kapitlet. Fel i berättelsen. Och som om det inte var nog ändrade de falskspelarna sakta men säkert inriktningen på texten.

Till en början märkte jag det knappt: texten liksom gled iväg åt olika håll, den nya skapelsebokstaven skavde rejält, men ändå bara nästan omärkbart som i en god lögn. Jag kliade min huvudskål mer än en gång – i jakt på en lösning. Och när jag läste texten måste jag säga att mina ögon himlade. Huvudpersoner försvann halvmystiskt bakom plötsliga dörrar och oväntade fällor. Förlopp vände tvärt. De oväntade detaljerna avslöjades alltför uppenbart. Och allt fortplantade sig, tog över sakta. Det gled ihop till en osannolik enhet. Och efter ett tag läste jag texten och började ifrågasätta mina egna slutteser. Mina insikter vacklade. Skeenden och mönster förbyttes. Hjulet behövde knappast uppfinnas en än gång, men det var väl tvunget att snurra åt rätt håll. Och slutligen, när allt var som det var, ändrade förlaget på min titel.

Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör, men inne i min växande buk märker jag vad som inte ska vara där det är. O och C ska hållas åtskilda!

David Teschner C/o D. Teschner

Läs mer om David Teschner