Tora Nordström Bonnier: Just for fun. Brev från Amerika (Albert Bonniers förlag 1946).
På våren 1950 när Sveriges radio ännu hette Radiotjänst och man sände från Kungsgatan i Stockholm gick en engelsk språkkurs som uteslutande handlade om USA – senare var det mest brittiskt när man under många år engagerade Ian Dunlop som gärna drack the i rutan när TV-åldern i slutet av det decenniet hade börjar göra sitt intåg. Det blå häftet för den amerikanska språkkursen 1950 när jag var sex år gammal är försvunnet sedan länge, men jag minns fortfarande flera av bilderna. Några var obligatoriska, som blommande körsbärsträd i Washington D.C. och presidentstatyer där. Men mest imponerad var jag av ett foto från en gummifabrik i Acron, Ohio, på ett väldigt däck i dubbel manshöjd. Att allt var rejält tilltaget däröver förstod jag genast.
Några år senare när mitt teknikintresse hade hunnit växa till sig gav min morbror mig ett nummer av Popular Mechanics vars omslag hade ett imponerande diesellok som for fram genom skogar med jätteträd. I tidiga tonår fick jag sedan årsprenumerationer på den svenska avläggaren Populär Mekanik, full av tekniska tips och med ritningar på riktigt fula möbler som man själv kunde slöjda. En släkting som varit däröver kom i samma veva hem med en tredimensionell viewmaster med idel välkända sevärdheter: presidenthuvudena på Mount Rushmore (uthuggna av en dansk, senare av betydelse för slutscenerna i Hitchcocks film North by Northwest), Frihetsgudinnan, Empire State Building och så vidare. Så jag visste vad som väntade när jag siste augusti 1964 gick ombord på MS Kungsholm i Köpenhamns Frihavn som sex dagar senare i kvällningen ankrade utanför ett glittrande Manhattan, och nästa dag lade till vid piren på femtioandra gatan.
USA-indoktrineringen i Sverige var stark kring 1950, och höll i sig länge. 1946 skrev den erfarna journalisten Tora Nordström Bonnier fjorton reportage eller kåserier i Expressen om vad hon och familjen under en begränsad tid upplevde i Kalifornien och under utfärder med bil längs amerikanska västkusten. De samlades sedan i den här boken som på många sidor har fått det förgångnas charm, i rapporter om amerikansk mentalitet när den skilde sig från svensk. Det handlar om biltrafiken och motorvägarna, om smarta bönder (särskilt en bred utvandrad skåning) och storjordbruk. Där var hon särskilt sakkunnig eftersom hon själv drev ett sådant i Uppland, och om amerikanska läsvanor (knappast några böcker men mängder av tidskrifter). John Steinbeck nämns som hastigast apropå Salinas och Monterey, fast inte William Saroyan, och hon besöker Louis Bromfield och hans mönsterfarm. Hon hade översatt många av hans romaner. Vidare handlar det om progressiva skolor, frigjorda tonåringar i slafsiga jeans, och drive-in biografer. Men mycket undvek hon, som hon klargjorde redan på den inledande sidans text ”Till läsaren”:
”Denna bok innehåller inte ett enda citat, inte ett ord om politik och ingenting om litterära strömningar. Den är lika improviserad som den vistelse på Amerikas västkust den berättar om, lika illitterat och i lika hög grad ”just for fun”. Min man och jag hade under krigets långa år ofta talat om att då avspärrningen äntligen en gång tog slut, skulle våra barn få komma ut i världen, först och främst för att lära sig engelska i tid. Jag reste också praktiskt taget så snart Amerika hunnit ordna anletsdragen efter sista V-dagen, jag och tre söner. Vi blev borta i tio månader, varunder vi levde i en liten småstad ca 8 mil söder om San Francisco. De yngre barnen gick i skola där, min äldste son for till universitet och min man och jag etablerade så småningom hushåll. Vi levde för det mesta på tjänarlöst amerikansk vis och blev med en hjärtlighet som aldrig upphörde att förvåna oss upptagna i våra grannars krets.”
Ett avsnitt tar upp den svåra bostadsbristen i Kalifornien, med stora skaror husvilla demobiliserade soldater, ett annat nya påfund som snabbköp, frysvaror och bilberoendet (”Barnen i Amerika föds inte, som man ibland skulle vara frestad att tro, med körkort i munnen”). Det är genomgående positivt och uppskattande: ”Verkar mina brev från Kalifornien onyanserat panegyriska, så får läsaren ta med i beräkningen den känsla av befrielse det innebar att efter alla de pressande åren i ett överhettat Europa komma ut till Kaliforniens friska luft.”
Men hon undertrycker inte det negativa, och mycket har fortfarande en deprimerande aktualitet: ”Finns det då inga fel på Amerika? Oerhörda. Hemska. Förskräckande. Några konstaterar man bara i tidningarna. Andra kan man råka få personlig erfarenhet av. Här ska jag bara ta upp de senare. Jämlikheten inför bilen motsvaras inte av jämlikhet inför lagen. Där finns en nedslående olikhet, både när det gäller diskriminerade raser och ekonomiskt bättre lottade, det erkänns och beklagas allmänt. Att vara neger i ett hus där stöld begåtts är att vara dömd – i Sydstaterna kanske rentav dödsdömd. Men att i fyllan och villan skjuta ihjäl en karl på gatan kan gå ostraffat för sig – om ens pappa är tillräckligt rik. […] Vad jag sett av amerikansk sjukvård gör mig också betänksam. Läkarna har jag den allra största respekt för […] Men den sjukvård som bjuds en patient på ett aldrig så modernt utrustat sjukhus är inte bara fabulöst dyr, utan skandalöst dålig, jämfört med svenska förhållanden.”
I sitt andra äktenskap (1929-1951) var hon gift med Tor Bonnier. I den stora jubileumskrönikan till förlagets hundraårsjubileum 1937 fick hon ett begränsat på gränsen till beskedligt utrymme på en högersida som hon delade med Stina Aronson, Ella Byström och Gunhild Tegen. Man hade dock plats med två uppskattande omdömen av kritikerna Henning Söderhjelm och Sten Selander om hennes båda romaner Juninatten (”talangfullt skriven och skickligt avvägd”; det var hennes debutroman som sedan filmades) och Vanlig anständighet (”intelligent verklighetsiakttagelse”). Efter Expressen skrev hon sedan i Dagens Nyheter på femtiotalet. 1950 gjorde hon en lång resa genom Amerika i spåren efter Fredrika Bremers reportage Hemmen i den nya verlden (1849-1851). Det hade Elin Wägner planerat, men hon blev sjuk och dog. Tora Nordström Bonniers Resa kring en resa i Fredrika Bremers fotspår är en vacker bok i litet format, och läsvärd. Den kom samma år som den amerikanska språkkursen, också den minns jag på hyllorna hemma.
Kristina Lundgrens informativa artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon placerar journalisten Tora Nordström Bonnier (vars svärfar i första giftet ägde Lunds Dagblad) i kretsen av lika inflytelserika och lästa kolleger, bland andra Elin Wägner, Ester Blenda Nordström, Céline Brunius och Eva von Zweigbergk. Där får man också veta vad som sedan hände: ett återvändande till Kalifornien, resor i Japan, Pakistan och Indien med åtföljande reportage, och en mängd översättningar framför allt av amerikanska böcker. Sent i livet flyttade hon till Cagnes-sur-Mer på Rivieran. Hon var född i Strängnäs 1895. Om hon levt ett knappt halvår längre hade hon hunnit fylla nittiosex. Hennes krönika Uppländsk kvinnospegel från 1941 ska jag nog läsa, vid tillfälle.
Om Astrid Lindgrens och andra svenska författares syn på USA i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet skrev jag för en del år sedan en längre artikel som kan läsas på nätet:
”Atombomber, tryckkokare och kyssäkta läppstift. Om den svenska amerikabilden kring 1950.”
Ivo Holmqvist