Waldemar Hammenhög: I en sydengelsk by. Buckfast. (Wahlström & Widstrand 1962).

”Till slut ansåg jag tiden mogen för något intressantare än konversation. Här fanns katoliker, det visste jag, och då var det lämpligt att kasta fram namnet Graham Greene. Jodå, flera stycken hade läst hans romaner.  Konversationen upphörde, ett trevande samtal kom i gång. Om en av de gamla herrarna bland gästerna visste jag att han var militär från första världskriget men att han hade förlorat högra benet i det andra kriget; dessutom tillhörde han en familj som hade varit romersk-katolsk i mer än 400 år, så jag var mest nyfiken på vad han skulle säga. Tydligen var det flera som var det, samtalet avstannade, vi väntade under tystnad. Efter moget övervägande sade den gamle krigaren, med sin djupa skrovliga röst: – Mr Greene, he is suspect. Konversationen kom igång igen och allt var frid, men absolut ingen fröjd. Ända tills jag fick det snillrika infallet att kasta fram namnet Evelyn Waugh. Han var pålitlig, och dessutom rolig…”

Även om båda romanerna kretsar kring katolicismen gick Brideshead Revisited säkert bättre an än The End of the Affair, på den tebjudning som avslutar Waldemar Hammenhögs kåserande inblickar i livet i småstaden Buckfast i sydvästra England, inte långt från flottbasen Dartmouth, och strax söder om den stora Dartmooor-heden, bekant för alla som läst Conan Doyles Baskervilles hund. Då har han hunnit skriva mycket om pensionatsliv, isande drag längs golvet och från fönstren, och opraktiska engelska egenheter (kaminen i pensionatet strejkar ofta, shillingslanten som ska hålla igång gasen fastnar gärna). Den svenske författaren ska skriva en roman (det har han gjort tidigare i flera andra ställen utomlands) och är därför tillbakadragen, men lär sig att hålla igång ett samtal om vädret, ett tacksamt och outtömligt ämne (som man kan läsa om i Alexandra Harris Weatherland. Writers & Artists under English Skies),

Mycket handlar om det lokala klostrets månghundraåriga historia – Hammenhög var katolik, han är begravd på katolska kyrkogården i Stockholm – och om det Buckfast Tonic Wine som är en inkomstbringande lokalprodukt. Det kommer genast upp på Google om man skriver i ortnamnet. Som i Dorothy Sayers Nine Tailors (De nio målarna) sägs en del om en komplicerad ritual: ”Denna mycket invecklade konst att ringa med kyrkklockor har gamla anor i England och naturligtvis måste traditionen hållas vid makt och föras vidare till kommande generationer även här i Buckfast”. I närheten finns Princetown med England mest rymningssäkra fängelse för de allra grövsta förbrytarna vilket inte hindrade en av dem att smita två gånger. Några av de små grannstäderna avhandlas som hastigast, en av dem Totnes. På en loppmarknad i Auckland på Nya Zeeland kom vi för en del år sedan över två vackert handskurna mjölkpallar i ek därifrån, rikt dekorerade med invecklade drakslingor. De har rest världen runt. Och ett avsnitt handlar om ”De vänliga vägarna”: ”Engelsmannen är en fotgängare som kör bil. Och bilen är bara en ersättning för hästen. Här nere på landsbygden byter han inte bil eller häst endast för att visa att han har råd att hålla sig med årets modell. Han vårdar det han har – och märker när andra gör likadant.” Liknande sidor finns i Jan Olof Olssons tidiga bok Engelska mil, med Birger Lundqvists illustrationer.

Det som så mycket annat har förstås hunnit ändra sig på de sextio år som gått, men det är mycket man fortfarande känner igen. Mina första möten med Sydengland var de första åren på sextiotalet, visserligen inte lika långt västerut utan i Hampshire; det har blivit många sedan dess. En bok jag läste flitig då, och regelbundet har återvänt till, är Jan Olof Olssons och Margareta Sjögrens klassiska Drottningens England som kommit i många upplagor. Waldemar Hammenhögs sympatiskt anspråkslösa sidor om Buckfast om omgivningarna har aldrig tryckts på nytt, och det kan man nog tycka är beklagligt. Också till det yttre är det en tilltalande bok, i behändigt fickformat utan att vara en pocketbok. Förlaget Wahlström & Widstrand var bra på sådana, med ett par av Robert Louis Stevensons reseböcker illustrerade av Gunnar Brusewitz, och tidigare några av Xavier de Maistres klassiker. Eva Clayton försåg I en sydengelsk by med raffinerat enkla teckningar i tusch.

Mängder av svenskar har skrivit om England. Ivar Lo Johansson hade erfarenhet av hårt kroppsarbete. Hans engelska reportage från tjugotalet är en svensk parallell till George Orwells Down and Out in Paris and London, och The Road to Wigan Pier.  En av de flitiga var lundensaren Johan Mortensen som avbröt en akademisk karriär och blev korrespondent i London, tills en tysk bomb träffade hans hus där. Gustaf Hellström, Daniel Wiklund, Alf Martin, Torsten Ehrenmark, alla yngre att förtiga… Och i Danmark framför allt arkitekturhistorikern Steen Eiler Rasmussen med sin klassiska London (”ikke en almindelig Bybeskrivelse, men et Forsøg paa at vise englændernes indsats i den hvide Mands Civilisation…”) som kom i sin första upplagan 1934, och i en ny 1973, utvidgad med sidor om Det nye London, en storbyregion. Hans Rejse i England, med hans egna eleganta illustrationer, har hållit sig läsvärd genom åren.

(Min artikel Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet – Eyvind Johnson och England kan läsas på nätet.)

På en vägg i Hammenhögs gästgivaregård hänger ett intressant porträtt i olja, av en man med genomträngande blick och bestämd min: författaren Waldemar Hammenhög som var född 1902 i Stockholm. Fadern hette Andersson, modern Källgren. När och varför han lånade ett österlenskt ortnamn för sitt nya efternamn vet jag inte, men det var välvalt och fastnade. Han var bra på att finna titlar till de över fyrtio böcker han skrev, innan han avled, sjuttioårig. Det är bara ovanan, damen, Svar med amatörfoto, Herr Anderson med ett s (som blev hans sista bok)…  Mest är hans förstås känd för sin första roman om skojarduon Petterson & Bendel (två till följde) vars rasistiska vändningar kanske gör den svår att trycka på nytt (Hasse Alfredsons film dämpade sådant, det märker man om man ser den jämsides med den första). Liksom Hans Fallada som han kan påminna om skrev han gärna flera romaner om samma personer: bland annat fördes krönikan om Esther och Albert vidare i Esther och Alberts äktenskap. Boken om den sydengelska byn var inte heller ensam i sitt slag: 1952 skrev han I en fransk småstad, och året därpå I en svensk sovstad.

Han gillade det han upplevde I en engelsk by, till den grad att han citerar Grönköpings Veckoblads parafras på Snoilsky: ”Engelsk medelklass. Av gamla skolan, bör jag kanske tillägga; äldre herrar och deras gamla fruar. Välklädda utan överdrift, ganska tröga, old fashioned, och på något vis outrotligt internationella. Internationella? Ja, just det! De tillhör en stor nation, en världsmakt; de har kämpat med i två världskrig; genom dem sipprar in och flyter ut impulser som omfattar länder och städer och förhållanden runt hela detta klot. ”Jag torgför ej i allmänhet min längtan/ att solkas ned av svarta morianer” skaldar Alfred Vestlund i Grönköping. Inte heller engelsmannen för sitt innersta till torgs, men det är något annat som kan ha intresse i sammanhanget: finns det något Grönköping i England? Kan det tänkas ett Grönköping på engelsk botten? Något grönköpingsmässigt? […] Det engelska imperiets gradvisa avveckling under 1900-talet är unikt. Kanske är det den största bragd något herrefolk har lyckats utföra. Utan att ha blivit besegrade av yttre fiender har moderlandet låtit dominions och besittningar frigöra sig och anta självstyrelse och processen fortgår i jämnt tempo. Det är inget tecken på inre svaghet och än mindre på upplösning. Tvärtom, det är beviset på en styrka och fasthet som saknar motstycke i historien. Nej, Grönköping med omnejd ligger inte på de brittiska öarna. Å andra sidan har britterna ingen Alfred Vestlund.”  

Ivo Holmqvist