Lärdom och lek: om tre bilderböcker av Jan Myrdal.

 

”Det här är en bok att bläddra i. En bilderbok” står det på första raden (efter Elias Cornells förord) i Jan Myrdals och Gun Kessles När västerlandet trädde fram. Ondskan tar form från 1992. Den är mycket bläddervänlig, mest genom Gun Kessles suveräna fotografier från katedraler i Frankrike och stavkyrkor i Norge, alla i svart-vitt, alla detaljskarpa. Jan Myrdals beledsagande text är förstås som alltid upplysande och kunnig, på gränsen till det bottenlärda. På några få baksidesrader sammanfattade han hela boken, med tonvikten på det socialhistoriska: ”Från tusentalet till tolvhundratalet skapade den stora agrarrevolutionen i västra Europa ett nytt samhälle: det medeltida Västerlandet där slaveriet blivit olönsamt, bönderna ökade jordbrukets avkastning, handeln tog fart, städerna utvecklades, hantverkarna frigjorde sig och ett borgerskap började ta form som en klass i sig Det var en tid av nya tankar, ny konst och en kyrkobyggandets stora tid.” Om allt detta lär man sig mycket.

För femton år sedan ordnade Kungliga Biblioteket en utställning med krigsaffischer ut hans plakatsamling. Som många påpekat i dessa dagar just efter hans frånfälle samlade han på mängder av tryck, inte bara böcker. Hans privatbibliotek med femtiotusen volymer hörde till de största i Sverige, kanske är det störst. Plakaten i den donerade han och Gun Kessle till KBs samling av sådana som är ett av de mest omfattande i världen, på inemot en halv miljon. Lagom till utställningen den gången kom hans Sälja krig som margarin, också den mycket bläddervänlig, trots (eller kanske tack vare) det militanta ämnet.

”Your Country Needs You!”står det på den väl mest kända av alla krigsaffischer där överste krigsherren Lord Kitchener under buskiga ögonbryn argt blickar rakt mot betraktaren och riktar ett anklagande pekfinger mot alla som ännu inte värvat sig. Det plakatet, uppklistrat i massupplaga under september 1914, var effektivt. Nästan lika känd är den amerikanska varianten, Uncle Sam med bockskägget som säger samma sak med samma höjda pekfinger. Just de bilderna finns inte med i Myrdals urval som koncentrerar sig kring krigspropagandan i Frankrike 1914–18 och 1940–44, och i Italien mot slutet av andra världskriget, men en bild som försökte förmå folk att investera i amerikanska Liberty Bonds togs med. Boken anslöt sig till några tidigare där Jan Myrdal dokumenterade bildens betydelse under krig och konflikter: från franska revolutionen, från Daumiers och Grandvilles angrepp på Louis Philippe (”Kung Päron”), och från den satiriske konstnären André Gill.

I boken finns en rad koncentrerade och personligt hållna sammanfattningar av Dreyfusprocessen, av det tyska angreppet på det neutrala Belgien, om Pétain och Vichyregeringen, om Skorzenys fritagning av Mussolini, och så vidare. Ibland säger en bild väl så mycket som tusen ord, särskilt i propagandasammanhang. ”Remember Belgium” på ett plakat är en slagkraftig rubrik, men det är framför allt silhuetten av den pickelhuvförsedde hunnern som släpar iväg den oskyldiga belgiska flickan som drabbar rakt i hjärtat, eller i mellangärdet.

Som den sansade Jan Myrdal framhöll var den mycket spridda hatpropagandan om avhuggna barnahänder under den tyska uppmarschen under första världskrigets inledning en lögn fast den förekommer i en engelsk vitbok som borde varit objektiv och tillförlitlig. Hursomhelst var tyskarnas framfart i Flandern, innan de fastnade i sina skyttegravar på väg till Frankrike, oerhört brutal och innebar förstås en kränkning av folkrätten. Om det vidriga skedet finns en permanent utställning på krigsmuseet i Ypres, och i mängden av böcker om saken är Larry Zuckermans bok The Rape of Belgium, the Untold Story of World War I från 2004 upplysande.

Mörka skuggor lyser med sin frånvaro i en tredje Myrdalsk bilderbok, En Meccanopojke berättar från 1988. Det är en på flera sätt fantastisk bok, stor och pampig som forna tiders album för salongsborden, fylld av färgbilder och bilduppslag som man kan drömma sig tillbaka över. Det är en bok som rymmer en stor portion nostalgi. Den idealiske läsaren ska nog helst ha åldern inne att själv ha uppfostrats med Meccano, den konstruktiva metallbygglådan som har sin storhetsperiod bakom sig (Lego är en ringa ersättning). Jan Myrdals entusiasm lyser igenom på varje sida, med mängder av användbara tips och råd: adresser till affärer i in- och utland som när boken kom fortfarande saluförde Meaccanolådor. En del av dem gör det kanske fortfarande.

Boken börjar på hemmaplan, med en typisk myrdalsk vinkling. Med en avväpnande och älskvärd egocentricitet ordar han om sin arbetsrutin, om sig och sina katter, om sin dator och sina hundar. På väg till viktigare värv inför sin sextioårsdag fastnar han i sitt Meccanorum. Han hörde till dem som fortfarande kunde bygga med Meccano i vuxen ålder, och han höll sig med ett särskilt rum för sin passion. Där satte han samman ett orrery, en invecklad modell av planeternas inbördes positioner och rörelser. Han följer instruktionerna men förbättrar dem, hans tekniska sakkunskap i boken är stor. När man läser om detta kliar det i fingrarna att sätta igång, så smittande är de lustfyllda beskrivningarna. Med den införståddes hela sakkunskap beskriver han de olika bygglådorna i Meccanoserien, en sakrik poesi.

Att bygga med Meccano var en livsstil som påminde om scoutrörelsens sammanhållning kring rakryggade ideal: det var en moralisk sysselsättning lika väl som en mekanisk: ”En Meccanopojke är Vaken och spänstig, Hjälpsam mot andra, Ren i tanke och utseende, Besluten att göra framsteg, Uppmärksam och ärelysten” hette det i den klubbtidning som kom att samla många entusiaster på skilda håll i världen, The Meccano Magazine (många färgrika omslag av den finns med på bokens försättspapper). Det är borgerliga dygder som inskärps, framstegsideal i västvärldens tappning. Ingenjören, full av tillförsikt, får förkroppsliga den nya tiden. Som ett lyckat tankeexperiment skapar Jan Myrdal den idealiske Meccanopojken, tänkt född i övre medelklass 1916 och alltså som mest mottaglig då Meccano når sin fulländning under tidigt trettiotal.

Denne Bjarne Nyrenius påminner en hel del om den renhjärtade skolpojkshjälten Gunnar Wigelius, han som blir Wajgilius på den engelska internatskolan Singelton och som är ett riktigt dygdemönster, i Louis de Geers långa rad av pojkböcker som blev mycket läst strax före, under och just efter andra världskriget. Det är ett intressant stycke mellankrigstid som Myrdal väcker till liv, det handlar om en borgerlig indoktrinering och en fast tro på maskinålderns välsignelser. Så var det säkert för många av de fäder som köpte Meccanosatser till sina söner. Marknadsförarna på den engelska fabriken försökte ett slag locka med reklambilder på både flickor och pojkar som samsades kring byggandet av Eiffeltorn och broar, lyftkranar och invecklade maskinkonstruktioner. Men man återgick snart till att uteslutande sikta in sig på gossarna genom den prydlige Meccanopojken. Systrarna fick smyga sig till att bygga med brödernas lådor om de inte hade progressiva föräldrar som genomskådade de underliggande könsrollsmönstren.

Men för att börja från början på denna intressanta historia: kring förra sekelskiftet fick den engelske bokhållaren Frank Hornby i Liverpool en snilleblixt. Inför julen 1899 tillverkade han en byggsats med perforerade metallstrimlor, muttrar och skruvar till sina söner. Två år senare fick han patent, lånade pengar av sin arbetsgivare, och satte igång. Produkten slog an och fabriken utvidgades, kompanjonen köptes ut, och så rullade det raskt på. Fabriker byggdes utomlands. Under första världskriget nationaliserade tyskarna engelskägda företag, och Meccanobyggsatserna togs över av Märklin. Men efter kriget förlöpte samarbetet utmärkt. Några år in på trettiotalet blev Hornby parlamentsledamot samtidigt med storhetstiden för Meccano, och medan det brittiska imperiet ännu var mer eller mindre intakt. 1932 konstaterade The Meccano Magazine belåtet att ”civilisationens historia är till mycket stor del ingenjörskonstens historia: faktum är att det inte är för mycket sagt att ingen nation någonsin blivit civiliserad utan bistånd av ingenjören.”

Jan Myrdals bok ger syn för sägen. Den inleds med ett foto från september 1888, av ett halvfärdigt Eiffeltorn. Den imponerande bron över Firth of Forth i Skottland hörde till det man kunde bygga i modell med Meccanodelarna, den fackverkskonstruktionen finns på locket till en del bygglådor. Ännu så sent som 1933 hade klubbtidningen ett omslag med några mörkhyade sudaneser som villigt trampade ström åt den vite mannens radio – den västliga världens välsignelser ifrågasattes inte. Men så kom kriget, byggmodellerna ändrades och blev mera martialiska, och Spitfires kom på omslagen. Senare gick det nerför med försäljningen. Dekadensen satte in då man började saluföra färdiga modeller i stället för byggsatser. 1979 gick fabrikerna i England omkull, men tillverkningen har fortsatt i Frankrike,

Meccano fick förstås avläggare på andra håll, som Tekno, Teknik och annat. Med beundran nämns Marc Sylwans konstruktionsbyggsats FAC, besläktad med Meccano men mycket mera avancerad. Myrdal rekommenderar Sylwans roman Lunch med demiurgen (om den boken, och om några brev jag fick från Marc Sylwan, ska jag återkomma till), och han hade kunnat slå ett slag för hans korta och teknikhistoriskt intressanta filosofiska fantasi Barbara Crampton. Där spelar engelska lok från den klassiska tiden en viss roll. Inte heller nämns att Frank Hornby är väl så känd för engelsmän, australiensare och nyzeeländare för sina modelljärnvägar. Men det var med Meccano som Hornby gjorde lycka och fick betydelse. På köpet följde en uppförandekodex. Som sann Meccanopojke skulle man vara ”Lydig. Sanningsenlig. Tålmodig. Uthållig. Hjälpsam.” Sämre kunde det vara – vad följer med dagens många dataspel? Jan Myrdals krönika om en leksak som innebar en livsstil – bokens underrubrik talar om ”ett borgerligt förnuft” – avslutas med en garderad optimism: ”Jag ser på min sonson och känner lycka. Han knappar på sin dator; tänker systematiskt och förnuftigt, Bygger på skärmen. En åttiotalets Meccanopojke alltså!”

Avslutningsvis: raden av Jan Myrdals böcker, med Hemkomst från 1954 som den första och fjolårets Ett andra anstånd som den sista, är nästan nittio titlar lång. Därtill kommer en överväldigande mängd artiklar. Inte allt av det dagspolitiskt polemiska är väl lika intressant nu som då det skrevs (samlat framför allt i den långa raden Skriftställning), och man kan ha invändningar mot hans utrikespolitiska åsikter, då som nu. Men mycket kommer säkert att läsas lång tid framöver. Framför allt kommer den självbiografiska trilogin Barndom, En annan värld och Tolv på det trettonde att stå sig ett bra tag. Sanningen i den är subjektiv, andra partsinlagor finns, både av föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal, och i systern Kaj Fölsters familjeminnen De tre löven: en myrdalsk efterskrift. Kanske är det också intressant i sammanhanget att konstatera att hans andra syster, filosofen Sissela Bok, har skrivit en bok med titeln Lying: Moral Choice in Public and Private Life.