Sydsvenskan recenserar Mendelssohnkartan
Meur tecknar inte bara ner en släktkrönika med många detaljer, hon skriver också, parallellt, om sin egen resa genom det kolossala material som hopar sig under djupdykningen i historiens brunnar – via skiftande miljöer och minnesmärken. […]
Var och hur kommer ”kartan” in i bilden? Den hör till författarens konkreta arbetsmetod: hon klistrar upp arkivfynden på ohanterliga pappark, som förenas till en kalejdoskopiskt brokig härva av ättartavlor, ett virrvarr av livsöden: 765 individer prickas in. En berättelse om en berättelse som blir ett myller, i linje med projektets övergripande syfte: att skildra världen, inte enskilda öden utan tiden och rummen, och den subjektiva bildningsresan. Med bokens egna ord: ”Historien om en familj intresserar mig bara om den blir till Historien om världen”. Stora ord – men källorna vidgar sig till en flod, som mynnar i ett delta vilket går upp i ett hav av sammanflätade människor.
Hur fungerar detta som roman? Märkvärdigt väl, då man accepterar skrivarens ömsom hetsiga och uttröttade andhämtning. Ett storverk växer fram i det mödosamma faktasamlandets frenesi: författaren tycker sig gå ”vilse i en labyrint” under sin pennfäktning för ”den infernaliska romanen” med dess monster och mardrömmar. En text som har en början men inte något slut, och inte vidkänns någon naturlig gräns. Men på den resan finns många tänkvärda stationer, för läsarens eftertankar.
– Carlhåkan Larsén
Läs recensionen i Sydsvenskan (prenumeration krävs)
Läs mer om Diane Meur