Ossian Elgströms På luffen från Hornstull till Malmö (Bonniers, 1922).
”Sällsynt” står det antecknat i blyerts i den här boken som jag nyss fann på det billiga bordet på mitt lokala antikvariat. Särskilt billig var den inte från början, pris 3:75 står det på ryggen, vad omräkningen nu kan bli efter nittionio år. Följesedeln från ett annat i Malmö, daterad den 25 april 1963, är på 15 kronor, plus omsättningsskatt och porto. Alldeles sällsynt är den inte längre, den finns att läsa på nätet. Det gör man på någon timme, det är en raskt berättad bok.
Baksidans smarta reklam tar upp ”Några utdrag ur de 100-tals hotelsebrev, som Ossian Elgström efter sin luffarfärd ´Från Hornstull till Malmö´ fått emottaga från hela Sverige.” Mest ondgör man sig över författarens klank på usla vägar, men också över hans otacksamhet: ”det är stor Synd okk skam att släppa en sådan som ni ut på vägarna att skälla på folk okk andra som jorde sitt besta att jiva er mat okk drika – smörj borde ni ha” tecknar någon högaktningfult. En annan klär sin harm i mera hovsamma ordalag, fortfarande högaktningsfult: ”Era bref har jag läst, några saker voro ju roliga, men jag anser att ni ej borde giva allmänheten en felaktig uppfattning om Sveriges Lands vägar, emedan de stå på höjdpunkten af kultur och särskilt inom Skånes befinna sig på höjdpunkten af vägteknisk kunskap.”
Man får långt fram i boken en förklaring till hur de arga reaktionerna från läsarna kunde tryckas på första (och enda) upplagan: texten i den går tillbaka på hans fortlöpande resebrev i Svenska Dagbladet. Någon gång har författaren svårt att låta bli att avslöja sin identitet när hans medpassagerare i en tågkupé läser dem. Men han håller fast vid fiktionen att han skulle vara en luffare som tar sig till fots de sextio milen från Stockholm till Malmö. Traskar gör han inte hela tiden, men när han gör det är det mest uselt väder, regnet öser ner (Harry Martinsons Bolle, den arbetslöse cigarrmakaren i ”Vägen till Klockrike”, får stå ut med värre). Han tar där det kan göras tåget, ofta på små bibanor . Kring 1930 var Sverige som järnvägstätast, och vagnarna ännu strikt klassindelade: ”På tåget var proppande fullt, och min vän, som upptäckte affärsvänner, tog ett hjärtligt avsked av mig och törnade in i II:a klass, lämnande mig stående i en III:e klassens boggievagnskorridor.” Första klass var nog redan avskaffad. Och när han liftar fastnar bilen ofta i leran eller kanar av vägen, som ses i bild.
Ossian Elgström var född 1883 i skånska Strövelstorp, nu mest känt för sin rökta korv, och dog 1950 i Båstad. Han var utbildad på konstskolor i Stockholm, Paris och Köpenhamn (han strör gärna danismer kring sig i luffarboken och citerar Storm P. och Johannes Jørgensen. En annan språklig egenhet är att han genomgående låter bil i flertal bli biler). Hans bestående insats var teckningarna, nu på Nordiska museet, från många etnografiska resor i norr på 1910-talet, framför allt till Lappland men också Grönland och Sibirien. Han var också flitig i tidningar och skämtpress. Han hörde till en litterärt verksam familj: hans syster Anna-Lenah Elgström som var ett år yngre och som överlevde honom med arton år och var gift med teatermannen Gustaf Collijn skrev en lång rad romaner (det finns ett par doktorsavhandlingar om dem) och en stor mängd recensioner. De fanns bland annat på Sydsvenskans kultursida ännu på slutet av sextiotalet. Av hans sex barn i tre äktenskap blev Jörgen bibliotekarie och specialist på deckare. hans Mord i biblioteket, skriven samman med Tage la Cour och Åke Runnqvist, är en eftersökt klassiker.
Av Wikipedia-artikeln om honom får man veta att ”under perioden 1930-41 finns det dokumenterat att [han] var medlem i flera högerextrema och protyska organisationer”. Redan i luffarboken förekommer alltför många rasistiska gliringar som lägger hinder i vägen för ett nytryck. Hans förståelse för romer – som förstås kallas något annat i boken – är minimal, till skillnad från hans knappt tjugo år yngre författarkollega Ivar Lo-Johansson. Men det är inte värre än att han kan ändra sig: ”de verkade precis som vanliga människor och om de – männen – mest rörde sig bland hästbyten och andra liknande samtalsämnen, så verkade de ej så kriminella, som man ju alltid föreställer sig det lösa folket. Snarare låg det något vemodigt över det hela, fastän alla föreföllo fullt nöjda.”
Det ordas genomgående om öl och sprit, av en särskild anledning: hans luffarfärd sammanföll med slutdagarna för förbudsomröstningen, numera mest känd för plakatet med Albert Engströms arga ansikte, ”Kräftor kräver dessa drycker”. Mjölby hör till de torrlagda städerna: ”Rösta Ja den 27e augusti lyste överallt från väggarna runtomkring. […] Mjöldryg borde denna stad heta, ty det låg en fet doft av folkskola och bondhögfärd mellan dessa låga husväggar och kring ögonen på de högtidliga människor jag mötte, lågo i många fall svarta skuggor, som skvallrade om ensamma stunder i kamp mot, kanske den hemtrevlige Backus, eller vad dunkelmännen med älsklig terminologi kalla rusdycksdjävulen.” Också ”Gränna är torrlagt”.
Det skojas – som det säkert gjorde länge – om Brattsystemet med inskränkt utskänkning. När han trött, våt och frusen kommer till Hässleholm tar en godhjärtad servitris han om honom: ”Dau skall harren ha en starker konjakståddy, för de är sau bra för fortjölning.” Han frågar förvånat om han inte behöver äta något till: ”Äda? Jou om harren ä hongri” – men det var jag ej. Jag befann mig alltså i ett fritt land […] I Skåne vill jag stanna.”
Inte så långt hunnen blir han i Hästholmen vid Vättern påmind om en nyss inträffad katastrof: ”Jag gick ner till hamnen, men vände genast, ty överallt var marken betäckt med matsäcksmumsande människor, som ölklunkande, välbehagligt kommenterade fru Bauers långa gula hår som ´flöt kring henne i kojen´ varest hon låg med sin lille son. Fy katten sådan folkkultur vi ha, när denna Per Brahe-affär endast kan framkalla lust till att äta och dricka bredvid liken och en rå lust att peta i sensation. De påminde mig, dessa utan tvivel hedervärda svenska medborgare, om hundarna som älska att rulla sig i as. När jag senare i Gränna träffade Bauers bröder och såg deras djupa, manliga sorg, blev denna min åsikt ännu starkare.” Han är med på begravningen i Jönköping, samman med bland andra konstnärskollegan Knut Jern (bekant för sin Strindberg-byst framför Dramaten).
Ossian Elgström hemfaller gärna åt karaktäristiker som mest bara är trötta klichéer om de olika landskapens folk: ”Människorna började mer och mer antaga den s.k. småländska typen; de hade kindkotor och klipska ögon och magermän innehade majoriteten. Det smällfeta Östergötland förekom ytterst sällan och då endast i överfettad upplaga. […] Jag vet knappast ett landskap, som har så utpräglade rastyper som Småland. Det var verkligen en upplevelse, att få ströva omkring och titta på de väl använda ansikten som funnos överallt. Små urblåsta gubbar i hattar från anno 65. Stora feta uppköpare – platta gummor, munviga och fulla av livets lust, flickorna med halvöppen mun och de ofödda släktenas längtan efter ljuset i de porslinsblå ögonen.” Och när han går på cirkus är han överallt omgiven av ”det genuina enfaldigthjärtligtknipsluga utseendet, som är smålänningen så innerligen väl unt.”
Man kan tänka sig att boken sålde nog bättre i Skåne än i Östergötland och Småland även om man var van vid tongångarna. De höll i sig ett bra tag till. På Stockholmsutställningen åtta år senare fanns paviljongen ”Svea Rike” med foton på Sveriges folk, indelade efter utseende – Ludvig Nordström skrev häftet som hörde till. När Radiotjänst radierade hans reportage från Lort-Sverige 1938, det kom som bok samma år, blåste protesterna inte minst från Skåne upp i stormstyrka, särskilt som han visade att titeln hade täckning. I jämförelse med det är baksidans gnöl på Ossians Engströms bok en mild västanfläkt. En annan Nordström – Ester Blenda – passerar som hastigast förbi när hennes bok ”En rackarunge” rekommenderas. Det görs också med Gorkijs landstrykarnoveller, och läsarna förutsätts kunna placera den förvrängda Heidenstamcitatet i ”huru lätt bliva icke människors kinder feta”. Och Runeberg skymtar.
Snart har han traskat (och liftat, och tagit tåget) färdigt: ”och så kom jag till ”Long” som Lund heter på ”moudersmaulet”, och när jag vaknade följande morgon hade jag två mil och femtio öre kvar.” Skulptören Jonas Collin är inte hemma så honom kan han inte vigga hos. Men det löser sig, snabbt snor han ihop ett luffarreportage med sig själv som intervjuoffer, och säljer till ett tacksamt Lunds Dagblad. Vägen är rak som en linjal med träd på båda sidor. Och så kommer han till Arlöv med en hotellägare som ”spelade piano med en stor cigarr i munnen och ropade ned i mathissen: – Anna, här är en harre, som vill ha bier o mad, kvicka daj. Och mat fick jag och en hel tillbringare öl. – Ölet är sötare och fylligare i smaken än det uppsvenska. – och jag åt och styrktes och klockan 6,11 e.m. nådde jag mycket ömfotad, men eljest i gott skick, Malmö spårvägars yttersta utpost i norr och var alltså vid målet. Också var jag inte luffare längre,”
Ivo Holmqvist