Olle Hedberg: ”Ut med blondinerna! Sann berättelse ur livet”. P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm 1939.
Min gode vän antikvariatsbokhandlaren påstår att bara en enda av Olle Hedbergs nära femtio romaner är eftersökt. Det är ”Ut med blondinerna”, en politisk pamflett på 127 sidor som i fiktiv förklädnad använder sig av ett välbeprövat berättartekniskt knep, att ställa välkända begrepp på huvudet. Sarah Ljungquist som ägnar romanen knappa två sidor i sin avhandling ”Den litterära utopin och dystopin i Sverige 1734-1940” (Karin Boyes ”Kallocain” får förstås mycket större utrymme) kallar det ”omkastelsekonceptet”. I denna berättelse från det fiktiva landet Salinien – likheterna med Nazityskland är många, och avsiktliga – är det inte de mörkhåriga som förföljs utan de blonda och ljushyade.
Kontoristen Nicolas Smitt, en vardagshygglig men lite blek figur som inte är mycket bättre betald än firmans springpojkar, blir på de inledande sidorna vittne till en obehaglig incident på värdshuset där han svingar sin bägare. Rusiga studenter slänger ölbrickor på en blond fader och hans lilla dotter vid bordet bredvid, och det utvecklar sig snabbt till ett infekterat rasbråk. Blondinen betalar i hast för sin öl med en stor sedel och väntar utanför lokalen på sin växel. Men värdshusvärden tar tillfället i akt och behåller den, som en av många fega medlöpare. Nicolas blir sedan vittne till hur blondinerna trakasseras och förföljs, och han tvingar själv i ett möte ner en gammal blondin ner i rännsten. Men det blir vändpunkten för honom. När blondiners affärer och kyrkor sätts i brand försöker han släcka medan brandkåren är passiv. Han häktas och försöker fly;
”Då han ej på upprepad tillsägelse stannade, blev han skjuten. Vakten hade enligt order siktat på benen, men på grund av att Smitt gjorde en häftig och oväntad rörelse träffade skottet i bakhuvudet. Hans lik blev bränt på statens bekostnad, och askan, nedlagd i en papperspåse, erbjöds en i landsorten bosatt kusin till inlösen. […] Över Nicolas Smitts minne hälldes därefter i tidningarna den vanliga slaskhinken, denna hink som innehåller alla sorters skulor: Nicolas Smitt var trixist, tjuv, syfilitisk homosexuell, rasförrädare, köpt av blondinerna, alkoholist, arbetsskygg, sutenör etc. etc.”
Trixist för trotskist är en av Olle Hedbergs många dagsaktuella anspelningar, annat kunde han läsa sig till i tidningarnas rapporter söderifrån, och alla invektiv över judar fanns i Julius Streichers ökända tidning ”Det Stürmer”. Olle Hedberg hade på plats i Wien bevittnat hur judar blev behandlade, och Kristallnatten den 9-10 november 1938 gav honom impulsen att skriva boken som kom till i snabb fart, på bara några månader. Då satte SA-män hundratals synagogor i brand, flera tusen affärer fick sina skyltfönster sönderslagna – därav namnet på natten – och plundrades, ett trettiotal judar mördades och trettiotusen sattes i ”skyddshäkte”.
Jämsides med skildringarna av hur blondinerna förföljs, som en fiktiv kommentar till vad som hände judarna i det nazistiska Tyskland fast det här ställs på huvudet, finns ett starkt religiöst inslag i den korta romanen som summeras i slutorden: Nikolas Smitt ”blev totalt utplundrad. Men det gjorde honom nog inte så mycket. De plundrade ha vapen kvar. De appellera till Gud.” Motståndsmannen pastor Niemöller skymtar förbi som Pastor Lutherberg, och Linnés ”Nemesis Divina”, om den gudomliga hämnden, citeras. Temat återkom sedan i flera följande romaner, som ”Foto von Blomberg” (som Conny Svensson skrev en intressant uppsats om 2004), ”Jag är en prins av blodet” och pjäsen ”Rabies”. En bön i ”Ut med blondinerna” finns senare något varierad i flera i den långa raden av böcker han skrev: ”O Gud, hav medlidande med oss arma människor som söka lindra livets kval med våra likars jämmer.”
”Ut med blondinerna” fick många förstadagsrecensioner på tidningarnas kultursidor, men därefter har det varit tyst om den. Till exempel gav Erik Hjalmar Linder inte stor plats åt den i sin monumentala ”Fem decennier av 1900-talet” från 1965. Den längsta och bästa kommentaren skrev P. A. Holkers, på de första tjugofem sidorna i Olle Holmbergs Svensk Litteraturtidskrifts första nummer 1983, samma år som tidskriften lades ner. Några korta citat ur boken återfinns också websidan för Forum för levande historia.
Förstaupplagan blev den enda medan mängder av Olle Hedbergs andra böcker kommit i nya upplagor. Den trycktes i drygt tretusen exemplar varav många försvunnit sedan 1939 – vilket antikvariatsbokhandlaren vet. Litteraturbanken borde förstås digitalisera den och lägga ut den för allmän läsning på nätet. – Man kan med fördel läsa Aharon Appelfelds korta roman ”Badenheim 1939” jämsides med ”Ut med blondinerna”. Likheterna de båda böckerna emellan är många.
Fyra år efter Olle Hedbergs vitglödgade satir och vältaliga försvar för toleransen kom på Bonniers ”Mot antisemitismen. Svenska författare uttala sig” redigerad av Daniel Brick som varit en av bröderna bakom förlaget Spektrum. Bidragen från de tjugofyra författarna varierar i längd, från Harry Martinsons korta rader till Hjalmar Söderbergs åtta sidor om Judehatet. Av en fotnot framgår att Olle Holmbergs bidrag var årsgammalt: ”Detta skrevs i januari 1942. För närvarande (maj 1943) är det tydligt att det är detta förintande [dvs att ett av Tysklands krigsmål är det absoluta förintandet av judarna i världen”] som är nationalsocialismens mål.” Om hur mycket man i Sverige kände till, och hur tidigt, har skrivits mycket, bland annat i Klas Åmarks ”Sveriges förhållande till nazismen. Nazityskland och Förintelsen” från 2016.
Ivo Holmqvist