Leon Larson: Samhällets fiende (Albert Bonniers förlag 1909).
”När arbetarna undrat över diktarnas tystnad under den stora nationella kris vi genomgå, har detta framställts som ett nytt bevis på deras själviskhet och förmätenhet. Vore diktarna lite mera lyhörda för röster utom överklassens råmärken, skulle de förstå vad som ligger bakom kravet. Böse Menschen haben keine Lieder. Endast en folkklass med levande idealitet har behov av sång och dikt, när den strider och lider som hårdast […] Diktarna har tegat.” Erik Hedéns artikel ”De tigande diktarna” i första årgången av Tiden fick snabbt genomslag storstrejksåret 1909. Rubriken blev ett ofta använt slagträ även om hans femton spalters attack är mera nyanserad än vad början låter ana. Hedén kom sedan att engagera sig hårt i Strindbergsfejden (och skrev senare en bok om Strindberg). En sammanfattning om Erik Hedén som samlande gestalt finns i Per Rydéns Domedagar, svensk litteraturkritik efter 1880.
Leon Larson hörde inte till de diktare som teg det året. Hans arga kortroman om arbetaren Magnus som har svårt att förverkliga sina författardrömmar och som en tid sympatiserar med anarkisterna var nog skriven redan innan strejken bröt ut. Berättelsen som i original är på 114 sidor gick genast i flera upplagor och fick stor spridning. Jag råkar ha den i ett vackert Hedberg-band men minns inte hur den kom i huset, och har länge tänkt läsa den, Nu är det gjort, det tar inte lång tid. De snabba glimtarna från Stockholm är bra, och interiörerna från slitet i en fabrik som tillverkar filar är övertygande: ”Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förr än sista blodsdroppen var utpressad. Arbetet var ett dödsarbete, i vilket alla förr eller senare ströko med i lungsot.”
Veligheten hos huvudpersonen Magnus kan man reta sig på, han är en slashas som hellre svälter än fortsätter plågas på jobbet (förståeligt nog). Han hyser författardrömmar, går upp med sina brännande och flammande dikter till den radikale redaktören Stockman (det låter ibsenskt, men kanske fanns varuhuset i Helsingfors redan då) och kommer via denne med på radikala vänstermöten. Därefter vecklas han in i en inte särskilt övertygande intrig med skumma kumpaner som planerar att störta samhället med dynamit importerad österifrån – därifrån kommer mörkmännen i boken.
De väntar in dem på kajen när båten löper in: ”I dag kommer finnarna, sade Stockman och gjorde en betydelsefull gest. Men vi få allt vara försiktiga, för polisen är som vanligt ute. Att finnarna skulle komma, var mer än Magnus visste. Han hade trott att de icke skulle våga sig hit i första taget, åtminstone inte nu då polisen var varnad och då tidningarna innehöllo långa artiklar om dem. Efter ännu en halvtimmes väntan blev den stora båten synlig ute på Strömmen. Snart låg den vid kajen, landgångarna fastgjordes och passagerarna började gå i land. […] De mest skilda typer drogo förbi hans blickar. Västerländska ryssar med österländska drag, pälsklädda och eleganta, judar i lumpor och smutsiga ryssar, allt huller om buller, ty här var en av det stora Rysslands avstjälpningsplatser. Bland de sista voro finnarna. De blevo icke antastade av detektiverna utan fingo fritt gå i land.”
Magnus engageras alltså i anarkistiska planer på att spränga det borgerliga samhället i luften. Men han och fler i gruppen åtrar sig, och dynamiten som smugglats över från Finland stjälps överbord. Magnus hoppar av sammansvärjningen fast han är och förblir en mycket arg ung man. Om Leon Larson varit en skickligare författare som gett sig själv mer tid hade hans roman kanske kunnat bli en svensk motsvarighet till Joseph Conrads The Secret Agent som kom tre år tidigare, om attentatet på observatoriet i Greenwich som går snett, eller G. K. Chestertons The Man Who Was Thursday från 1908. Anarkister var ett populärt ämne de åren, också i skämtpressen där de runda krutklotens tändlunta sprakar och brinner (på svenska fick för övrigt Joseph Conrads roman titeln Anarkisten).
Förebilder fanns i verkligheten. Attentatet på sommaren 1908 mot fartyget Amalthea som fraktade brittiska strejkbrytare till Malmö hamn var högaktuellt när Leon Larson skrev sin bok: en man dog av bomben, tjugotre skadades. Två av de arbetslösa ungsocialisterna som låg bakom dömdes till döden (Högsta Domstolen ändrade det sedan till livstids straffarbete), och den tredje till straffarbete på livstid. Hjalmar Brantings socialdemokratiska regering benådade dem genast den tillträtt 1917. Anton Nilsson, den mest kände i gruppen, skrev flera böcker. Han bodde under tjugotalet i Sovjetunionen, träffade Lenin och skakade hand med Stalin, och levde länge. Jolos intervju med honom sent i livet är sympatisk.
Så dramatiskt som hos Amalthea-männen eller hos Conrad eller Chesterton är det inte i Samhällets fiende. Magnus lugnar ner sig på slutsidorna sedan han lovat att tiga om den planerade sprängningen: ”Men du blir skjuten om du inte tiger, sa’ han och pekade på browningen[…] Man blir ju dock inte förrädare i första taget, även om man är aldrig så utpräglad samhällsfiende.” Och man blir i romanen påmind om den tidens stridande fraktioner på vänsterkanten: ”Så berättade han om hur det skulle gå till. Och det var bland annat just den här dynamitlasten som skulle förrådas, och då skulle naturligtvis de ombordvarande följa med på köpet. – Det är ju ändå bara socialdemokrater, sa’ han till slut för att riktigt övertyga mig om förräderiets nödvändighet.”
Leon Larson som ibland stavade sitt efternamn med två s var född 1883 i Älvkarleby och dog i lungsot 1922, året innan Stig Dagerman föddes på samma uppländska ort fast ännu inte med det efternamnet. Leon Larson tycks ha haft tendenser till pyromani. Många av hans upprörda dikter är eldfängda, och han skulle kanske kunna platsa i Gunnar Axbergers studie Diktaren och elden. Han dömdes som sextonåring för mordbrand sedan han eldat på en smedja där han var lärling. På drygt hundra års avstånd är det lite svårt att förstå allt bråk som hans anarkistiska roman vållade. Men Samhällets fiende framkallade en våldsam debatt. Gamla kompisar föll från, nya kom till, i skilda vänsterkonstellationer. För att slippa all uppmärksamhet gav han sig i väg till USA på ett knappt år (det gjorde också, fast för gott, den mera kände danske socialistpionjären Louis Pio när marken började brännas hemma).
En hel del av vad Leon Larson skrivit, det är inte överväldigande mycket, kan läsas i Litteraturbanken på nätet. Ett urval texter, En avgrundseld som sargar och förtär, gavs ut 2011 med ett förord av hans dotterson Herman Lindqvist (Jens Liljestrands mördande roliga recension av den boken i Dagens Nyheter den 3 maj 2012 finns också på nätet). Elin Lindqvist har skrivit en roman om sin farmorsfar: Facklan: en roman om Leon Larson (2009).
Sven Erik Täckmarks artikel om Leon Larson i Svenskt Biografiskt Lexikon är upplysande, bland annat om debutboken som fick en signifikativ titel: Hatets sånger: ”Påverkan från bl a Fröding är märkbar, men L:s tongångar är fränare o oförsonligare.” Där sägs också att K. G. Ossian nilssons roman Barbarskogen från 1908 varit en av förebilderna till Samhället fiende, och att romanens redaktör Stockman är modellerad på Hinke Berggren. ”På grund av sviter efter spanska sjukan förvärrades den lungsjukdom som L ådragit sig i tidiga år o han dog, endast 38 år gammal, fysiskt och psykiskt en bruten man.”
Ivo Holmqvist