Tito Colliander: Bevarat (Schildt/Bonniers 1964).
Om man har tid, eller tar sig tiden, kan man fylla åtskilliga dagar med andras memoarer i många delar. Här ett par händer fulla av sådana som är värda att ta sig genom: i Danmark Tove Ditlevsen, Agnes Henningsen (mor till PH-lampans upphovsman), Edith Rode och Henrik Pontoppidan, här hemma bland många andra Amelie Posse, Sven Lidman, Ernst Wigforss och Herbert Tingsten. Och i Finland till exempel Oscar Parland och Henrik Tikkanen. Men mer angelägen och tänkvärd än nästan alla andra är den svit på sju självbiografiska böcker som den grekisk-ortodoxe Tito Colliander gav ut mellan 1964 och 1973, alla med ett enda ord i titeln: Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid (de är inte svåra att få tag på eftersom förlaget Artos & Norma gav ut dem i nytryck för sju år sedan).
”Både som författare och tänkare var Colliander en kosmopolit, med rötter i rysk, finlandssvensk och finsk kultur” skriver Kalevi Kalemaa i artikeln om honom i tredje delen av Biografiskt lexikon för Finland som kan läsas på nätet. Han hävdar att memoarsviten ”hör till de yppersta inom sin genre i finländsk skönlitteratur. Det är inte levnadsminnen som här framställs i kronologisk följd, utan en serie minnesbilder, stämningar, dagboksblad, skisser och impressioner; det är en litterärt imponerande, tankeväckande och mäktig fresk som förenar självupplevt och erfaret, känt och tänkt, förgången tid och nutid. Tito Colliander hör till de stora sanningssägarna i Finlands litteratur.”
Och Merete Mazarella karakteriserar i andra delen av Finlands svenska litteraturhistoria honom som ”en litterärt utomordentligt medveten memoarskribent […] i memoarverket […] möter vi någonting i finlandssvensk litteratur så ovanligt som ett religiöst jag som ser tillvaron som en enda stor brottning mellan ljus och mörker och som är besatt av frågan om våldets och lidandets mening. Det som skildras är först och främst en inre resa, ett andligt sökande som kulminerar i en omvändelse till den rysk-ortodoxa tron.”
Tito Colliander (1904-1989) som växte upp i Finland och Ryssland skrev konstnärsmonografier om Tyko Sallinen och Ilja Repin, och på 1930-talet en rad korta romaner. En av dem, Förbarma dig (1939), lät jag för många år sedan mina nyzeeländska studenter på Aucklands universitet läsa, både för att språket är okonstlat och för att den moraliska diskussionen engagerar. Hans Glimtar från Tyskland, några anteckningar (1934) ”presenterar blåögt det tyska samhällets goda sidor under nazismen” enligt Kalevi Kalemaa. Den har jag inte läst den men ska så fort jag får tillfälle. Det är väl troligt att den står sig slätt i jämförelse med Fredrik Bööks, Gustaf Hellströms och Bertil Malmbergs ögonvittnesskildringar därifrån då.
Memoarsviten läste jag i ett svep några år efter att den var förd i hamn, och var imponerad. Det är jag också nu, efter att ha repeterat första delen som rör sig på två tidsplan: Tito Colliander befinner sig i Italien i skrivande stund, och dyker så ner bland sina tidiga minnen. De är i stort sett ljusa, försonliga och idylliska utan att för den skull vara nostalgiska eller överdrivet känslosamma – i de följande delarna mörknar det snabbt, och den moraliska diskussionen djupnar. Bevarat handlar om familjen och släkten i många led och förgreningar. Tito Colliander håller reda på syskon, kusiner och nästkusiner, och mors och fars föräldrar, men också mera perifera släktingar i flera led bakåt i tiden, och originella tanter och farbröder. Sådant är man av tradition bättre på bland finlandssvenskar än här hemma. Påfallande många av dem var mångspråkiga. Familjen tycks ha haft en ovanligt stark sammanhållning, tack vare kloka föräldrar.
Om fadern skriver han bland annat detta:
”Pappa var lång och mager med militäriskt förnäm hållning, han hade skägg och bar glasögon och vi uppfattade honom som det absoluta idealet i allt vad som gällde rättvisa och ädla tänkesätt. Ytterst sällan blev han ond och då mest om man var ovänlig mot mamma eller svarade henne näsvist. Då röt han till, kort och skarpt: så gör man inte! Ut ur rummet! Skäms! Man gick, och visste att pappa hade rätt. Om en halv eller en timme råkades man igen. Då var saken avfärdad. Helt och håller avklarad. Inget prat hit och dit, inga efterkloka förklaringar, avböner, ursäkter. I detta kände vi starkt att pappa var militär.”
Och om modern:
”Liksom vi hörde på mamma, så hörde hon på oss. Vi hade förstås våra egna upplevelser och intressen att prata om. Men hon lät oss aldrig känna av att det skulle vara av mindre betydelse än hennes […] Och inte endast våra upplevelser var värda intresse, detsamma gällde våra åsikter. Hon hörde alltid på oss. Och vid behov satte hon upp sakskäl mot sakskäl. En sats som jag ofta hörde min mor säga var: man måste respektera andra mänskors tankar och känslor. Vi var inte i främsta rummet barn, och just hennes barn. Vi var fria mänskor. Med var sin personlighet i utveckling och sin egen frihet, Vi skulle lära oss att välja självständigt bland allt det rikhaltiga material som livet bjöd.”
Men Tito Colliander förskönar inte deras relation:
”Drömmen och mödan och sökandet. Begränsningen i våra möjligheter. Mina tankar har ofta rört sig kring detta. Sakta har de trevat sig fram, in i det tragiska rummet i min fars (och jämväl min farfars) och min mors liv. Hemligheten bakom mammas och pappas orubbliga sammanhållning, och deras kärlek, lika orubblig. Jag har börjat undra om detta kanske delvis berodde på gemenskapen i deras öden: att inte få leva det egna livet. Att beskäras, alltid bara beskäras på möjligheterna att utveckla sig som de ville det och behövde. Deras liv förblev ett ofullbordat liv. Kvarstannat vid en ständig längtan att äntligen -.”
I Merete Mazarellas Att skriva sin värld från 1993 ingår uppsatsen ”Tito Colliander: om utsatthet och hemkomster”. Samma år skrev hon om honom i tidskriften Nya Argus. I den serien biografier som Svenska Folkskolans vänner i Finland ger ut kommer nu Raili Gothónis om Tito Colliander. Den kommer säkert att skaffa honom nya läsare.
Ivo Holmqvist