Klaus Rifbjerg

Apropå en av de största diktare vi haft i Norden påstod Klaus Rifbjerg att “Carl Michael Bellman/ havde det tit rædsomt/ om formiddagen.” Så var det säkert, särskilt om man ser framför sig Tobias Sergels bekanta tuschteckning av den trötte och slitne skalden Bellman framför morgonsupen, blek och sur och glåmig. Med sin högt uppdrivna inlevelseförmåga visste Rifbjerg dessutom hur det såg ut i Bellmans skalle när kopparslagarna slamrade som värst: “Dra åt helvete, Ulla och Mowitz/ sa det i hovedet.” Men också det hade förstås en övergång: “på papiret stod der en anden musik/ (Gutår, kamrater, gutår, kära syster!)/ og om aftenen gik det lidt bedre.”

De där raderna – ur Rifbjergs diktsamling “Mytologi” – ska inte läsas som ett förtäckt självporträtt även om Klaus Rifbjerg var en musisk människa som förstod att uppskatta det ätligt sköna (säkert också i flytande form). Han hade inte för inte varit delägare i en av Köpenhamns främsta gourmet-restauranger. Men det är nästan omöjligt att föreställa sig att den fantastiskt produktive Rifbjerg någonsin upplevde en förmiddag som gick i vasken. Det första man kan konstatera är att författarskapet som varade drygt femtio år, redan numerärt sett är överväldigande, med bortåt 150 böcker. Denna förbluffande statistik vittnar om sitzfleisch och en järnhård flit. Det finns författare som slår honom med råge: hur många böcker kom Alexandre Dumas (både père och fils) eller Georges Simenon upp i? Hur många thrillerförfattaren Edgar Wallace?

Belgaren Simenon i all ära, men han skrev oftast samma roman om och om igen, fast han gjorde det bra. Det remarkabla med Klaus Rifbjerg var dels hans mångsidighet vad gäller genrer – romaner, noveller, dikter, filmmanus, recensioner, revytexter osv osv – och dels den jämna och höga kvalitén på det han skrev. Var fanns hemligheten bakom detta? “’Du har goda lastutrymmen i hjärnan du’, sade morfar, imponerad av hur mycket jag kom ihåg.” Så hade Rifbjergs morfar, som var svensk, säkert kunnat säga till sin dotterson. Fast citatet är från en självbiografi från öster om Öresund, skriven av en av hans nära vänner i Sverige, den två år yngre Per Wästberg. Rifbjerg, som gillade filmer, hade dessutom säkert sett Hitchcocks Mannen som visste för mycket, den spännande historien om minneskonstnären som ingenting kan glömma, vilket straffar sig.

I Rifbjergs fall lönade det sig tvärtom att komma ihåg allt: dofter och ljud, händelser och stämningar, spårvagnarnas gnissel, den vita handen på bilarnas nummerskyltar, buller och repliker, den första förälskelsens sötma och besvikelsens bitterhet. Han kunde återskapa hur det var att växa upp i ett lärarhem på Amager i södra Köpenhamn under trettiotalet (i samlingen Amagerdigte), hur krigsåren i Danmark gestaltade sig för en knappt tonårig københavnerdreng (rekonstruerade i hans och Palle Kjærulf Schmidts klassiska film Der var engang en krig, liksom i den sena romanen Esbern), hur en shakespearesk midsommarnattsdröms sexuella förvecklingar tedde sig från dansk sommarhorisont på det frigjorda sextiotalet (filmen Weekend), etc. Men han hade en lika uppdriven förmåga att när han lämnat det självbiografiska göra det troliga trovärdigt och det föreställda övertygande: hur den arktiska natten sänkte sig över polarforskaren Fridtjof Nansen och hans assistent (i romanen Nansen og Johansen som inte gouterades av patriotiska norrmän, där gick han för nära inpå deras nationalhjälte).

Han spekulerade också i hur en relation mellan den svenske statsministern Olof Palme och den danska drottningen Margarethe – som för all del har en svensk mor – skulle kunna ha utvecklat sig om inte om hade varit, i en skröna som alltså var kontrafaktisk men mycket underhållande (romanen Marts 1970). Han visade också att han kunde varav en fruktad polemiker som man helst undvek att råka i delo med. Liksom Heinrich Böll i Katharina Blums förlorade heder, om än inte riktigt lika uttalat vänsterpolitiskt, attackerade han sensationspressens förmåga att hänga ut människor och klampa in på det privata, i Du skal ikke være ked af det, Amalia.  Han skrev så mycket att han ibland lät bli att sätta titel på sina böcker: en novellsamling heter helt enkelt Og andre historier,  som är en serie berättelser som spänner över vida fält och därför har hamnat som en modern klassiker på den danska kulturkanon-listan, en ovansklig ära.

Han visst hur det kändes för en dansk skolklass att företa en skolresa till svenska fjällen på femtiotalet (Tak for turen), han kände till hur spanska terrorister resonerar (Dilletanter) – exemplen på hans inlevelse i fiktionens alla möjliga och omöjliga liv är otaliga. Olika priser haglade förstås över honom. När han fick Nordiska Rådets litteraturpris 1970 var det för romanen Anna (jeg) Anna, kanske för att den så tydligt visade hans fantastiska förmåga – inte särskilt vanlig bland manliga författare – att identifiera sig med en kvinnlig huvudperson: “Madame Bovary, c´est moi!”  Hans år på Princeton i ungdomen, och den följande tiden på Köpenhamns universitet då han studerade anglistik, lade grunden för hans sakkunskap vad gäller amerikansk litteratur, den märker vi i hans recensioner. Per Wästberg har jämfört novellisten Klaus Rifbjerg med den lika mångsidige och nästan lika produktive John Updike – det ligger mycket i den parallellen: de hade båda en milt ironisk berättarton, de återgav ett flytande talspråk, de hade ett uppdrivet sinne för vardagens absurditet och förortsfamiljers förvecklingar… En fläkt av nostalgin från Scott Fitzgerald (The Great Gatsby) kan förmärkas, liksom en kallhamrad ton från Hemingway (som han för övrigt hade sett på håll på en tjurfäktningsarena i Spanien). Det lapidariskt korthuggna var annars inte  hans stil, därtill var hans fantasi för frodig.

Klaus Rifbjerg pendlade länge mellan tre trakter: först Köpenhamn, där han hade varit förlagschef på Gyldendal och länge var flitig recensent i huvudstadspressen liksom den gode vännen och vapendragaren Torben Brostrøm som både skrev studier om hans författarskap, och stod för diverse Rifbjerg-antologier. Vidare Skagen på Nordjylland, en utpost mot havet som har ett grundmurat anseende i dansk litteratur- och konsthistoria, dit har många konstnärer dragit sig undan i skapande isolering.  Och slutligen Spanien vid vars sydkust han bodde emellanåt. Samman med malmöfotografen Georg Oddner skildrade han genom åren den iberiska halvön, i böcker där bild och text smälter samman i en högre enhet, och han publicerade dagboksanteckningar om spanska upplevelser som inte alltid var behagliga.

Men morfar var alltså svensk, och det svenska finns med gång på gång i hans författarskap. Låt mig avsluta denna snabbskiss av den kameleontiske Rifbjerg – att fånga hans egenart är omöjligt – med ännu ett citat ur samlingen Mytologi där han med viss spetsig ironi förundrade sig över världssamvetet Sara Lidmans engagemang i världen utanför Sverige, Norden och Europa: “Hvad er Sara Lidman /for en underlig en?/ Hvad skal hun i Vietnam?/ Hvorfor bliver hun ikke hjemme./ (…) Hvorfor kan svenskerne ikke bare blive hjemme/ i det hele taget/ vi kan ikke forstå hvad de siger/ og det er heller ikke til at forstå/ hvad Sara Lidman siger vi forstår/ det ikke og det er meget irriterende.” Vad Klaus Rifbjerg sade förstår vi, och vi är tacksamma att han inte stannade hemma. En av hans “Knastørre digte” har en vackert shakespearesk ton, inför det oundvikliga: “Resten er – som det hedder – tavshed.”

(Klaus Rifbjerg son var född den 15 december 1931 avled den 4 april 2015. Sedan dess har flera böcker kommit postumt. Ovanstående rader går tillbaka på en katalogtext jag skrev till utställningen Nulla dies sine linea på universitetsbiblioteket i Gent då Flemming Reislevs kompletta samling av allt Rifbjerg skrivit under sina första sjuttiofem år visades (jag har ändrat tempus nu). Han kom till invigningen, lång och charmerande, som väntat försedd med keps, full av lagom indiskreta anekdoter – jag skulle förstås ha haft en dold bandspelare på mig – och var mycket generös med dedikationsexemplar som jag är rädd om. På Dixikons websida finns en handfull artiklar jag skrivit om honom och hans böcker, bland dem Nølerren och Besat).

Ivo Holmqvist